NÄTATTITYD, TEKNOKRATI OCH DEMOKRATI

Att sälja och äga information är idag ett yrke. Journalister, speciellt fackjournalister och allehanda informatörer, konsulter och lobbyister, bygger stora delar av sin yrkesstolthet på att äga information. Givetvis vill de inte dela med sig om de inte får något i utbyte, och det vi ger dem (eller skall jag säga: "det de tar av oss"?) i utbyte är en hederlig lön och en social status. Informationsteknologin hotar att i grunden förändra deras yrken, och många av dem vet om det. Hur?

På MIT brukade de första hackarna låta program de skrivit (i form av långa pappersremsor med hål i) ligga framme i en låda bredvid datorn. Det gjorde de dels för att den som hade lust skulle kunna titta på dem, men också för att den som så önskade skulle kunna bättra på och utöka programmen. Denna hjärtliga och öppna attityd är typisk "hackarmentalitet", och har sedan dess genomsyrat nästan all forskning och programutveckling som skett via Internet. Detta går in under det som jag nämnde som Regel 1 i kapitlet om cyberpunk: hands-on-imperativet.

Det finns ett otal sådana dataprogram som utvecklats enligt en princip som på engelska kallas stone soup -- vad vi i Sverige brukar benämna att koka soppa på en spik. Detta är alltså en av de allra äldsta metoderna att driva programmeringsprojekt (om inte den äldsta). De första hackarna på MIT på 60-talet jobbade enligt denna princip. I dag fungerar det så att en programmerare tillverkar en grundstomme, ett fungerande program som utgör fundament för programmet (spiken i grytan). Han lägger sedan ut programmet på Internet och säger till alla de amatörprogrammerare som finns där:

"Här har ni programmet - hittar ni brister och kan rätta till dem, så gör det. Skicka sedan ändringarna till mig."

Den ursprungliga programmeraren fungerar sedan som en redaktör som tar emot programförslag och ständigt lägger till nya delar till programmet. Programmet distribueras sedan gratis. Ett av de första riktigt lyckade spiksoppsprogrammen var Tiny BASIC, en konkurrent till Bill Gates Altair BASIC som skilde sig från denna genom att vara mycket bättre än Gates BASIC och gratis. (Gissa om det stack i ögonen på vissa!) Bland moderna spiksoppor finner vi hela operativsystem som Linux (mer om detta längre ned), X-Window System, och texteditorn EMACS som använts för att skriva otaliga läroböcker och högskoleuppsatser. Alla dessa program är fria, dvs de får kopieras och modifieras utan andra restriktioner än att resultatet också måste förbli fritt.

Kommunikationsprotokollstacken (vilket ord!) TCP/IP (Transfer Control Protocol / Internet Protocol) som är på väg att ta över hela marknaden för nätverkskommunikation, är också spiksoppa. (Man använder det för att få olika datorer att "prata" med varandra i datanätverk, TCP/IP är för en dator ungefär vad en telefonlur och en knappsats är för en människa.) Denna protokollstack utvärderas av de som bygger Internet, och förbättras ständigt genom att "redaktörerna" skickar ut sk RFC:er (Request For Comments, sv ung: Önskar Synpunkter [på detta]).

TCP/IP är helt gratis, och det är ingen som tjänar pengar på att ha uppfunnit TCP/IP. Det har, helt utan marknadsföring, blivit så stort bara för att ingen bråkar om upphovsrätten till det och försöker behålla "företagshemligheter". Däremot är det inga problem att tjäna grova stålar på kunskap om hur TCP/IP fungerar. Kunskapen om hur produkten fungerar har alltså större marknadsvärde än själva produkten. Därför håller sig de som kan det hela ibland rent av med hemligheter, för att på så vis skapa sig en födkrok som konsulter.

De företag som säljer egna kommunikationsprotokoll är givetvis inte så glada. Därför sprider de gärna ut osanningar om att TCP/IP inte skulle vara bra. Ja, rent av att det skulle vara dåligt, eller värdelöst. Den vanligaste angreppspunkten är att "ju fler kockar desto sämre soppa" -- i princip att de läggs in en massa skräp som inte behövs i programmen. Detta är inte sant. Diskussionsgrupperna utvärderar varje förslag innan det skrivs in. Det är synd att sådana rykten ibland publiceras i en del riktigt stora tidningar. (Ingen nämnd, ingen glömd.) Själv föredrar jag att lyssna på experter som Peter Schaeffer som vet vad de talar om. (Se exempelvis Datateknik #3/1995 sid 36.)

I främsta ledet bland försvararna för denna grundläggande teknokratiska princip finner vi bland annat Richard Stallman, en f d hackare från MIT som ett tag kallade sig den sista riktiga hackaren. Han lade grunden till såväl GNU som EMACS och anser i princip att mjukvara inte bör ägas, och är dessutom den tongivande kraften bakom stiftelsen Free Software Foundation som i princip inte gör annat än underblåser produktion av gratis mjukvara. Han har retat gallfeber på många mjukvaruföretag genom att kopiera idéer utan att kopiera programkod, en metod som kallas för bakvänd ingenjörskonst eller bara dekonstruktion, och innebär att man analyserar ett program på objektnivå (i "maskinspråk"), ser vad det gör, och sedan skapar ett program som utför samma sak. Stallmans produktivitet i detta hänseende är så vida beryktad att han omtalas som den kanske skickligaste och mest drivna hackaren någonsin, fullt kapabel att utföra samma jobb som ett helt lag programmerare ensam. Han har dessutom haft avgörande inflytande på organisationen League for Programming Freedom som driver kravet att all programkod skall befrias från patent.

Spiksoppsmjukvara har dessutom den fördelen att man själv lätt kan göra ändringar eller ta reda på exakt hur programmet fungerar eftersom all dokumentation är tillgänglig för den som så önskar, till skillnad mot mjukvara som tillverkats av företag; dessa låser in källkod och dokumentation i ett kassavalv och tar sedan skyhögt betalt för att dela med sig av kunskaperna när något problem uppstår. Meningen är att användaren skall tro att programmet är så otroligt fantastiskt att det bara är det producerande företagets programmerare (som utmålas som en slags trollkarlar) som har en chans att begripa sig på och förbättra programmet. Där kan man tala om monopol på information.

Nå.

Tänk er nu att man tillämpar spiksoppsprincipen på en text; till exempel den här. Om jag hade tillgång till en Internetserver skulle jag kunna lägga ut det här dokumentet i sk hypertext (en sorts text uppfunnen av Tim Berners-Lee efter en idé av Ted Nelson, där sammanhängande ämnen eller generella sökord är hopkopplade med elektroniska länkar för att man snabbt skall kunna hoppa i texten) och skriva någonstans i slutet:

"Alla ni som läser det här - skicka in ändringar och tillägg till mig, så fogar jag dem till texten."

Allt är gratis. Vem som helst kan hämta dokumentet på Internet. Jag tjänar inget på det, mer än kunskap. Ingen annan heller. Om mitt dokument blev populärt och lästes av många, skulle (med lite tur) snart några experter höra av sig och lämna rättningar och tillägg. Inte mycket, men precis lagom för att täcka upp just det område som den personen är expert på. Jag kunde sedan sitta som redaktör och sammanställa detta, lägga in nya länkar i hypertexten och göra det lätt att söka och för läsaren att veta vad som är nytt varje gång han/hon läser. Jag skulle känna att jag gjorde nytta, men jag skulle inte kunna leva på det. Efter några år skulle mitt dokument vara en hel databas och täcka in snart sagt varenda litet område inom datorkultur, mer omfattande, lättbearbetat och utförligt än nationalencyklopedin, dessutom skriven av gräsrötter som älskar det de håller på med.

Varför gör jag inte det?

Svar: för det första har jag varken tid eller lust.¹ För det andra handlar det inte om att lösa ett tekniskt problem som i ett dataprogram, denna text är mångfasetterad och högst subjektiv. Den är präglad av mina egna värderingar och jag vill att den även i framtiden skall vara det. Varenda ord är skrivet av mig och ingen annan. Kalla det stolthet. Dessutom har den en början och ett slut, och man kan kritisera den som något faktiskt, inte som något som hela tiden ändrar på sig. Man kan bilda sig en klar uppfattning som håller ett par dagar. Detta är den statiskt oföränderliga textens fördelar framför den ständigt föränderliga.

Hade det här rört sig om ett praktiskt problem av teknisk karaktär inom vilken som helst av naturvetenskaperna eller t ex medicinen, hade det varit radikalt annorlunda. Sådana hypertextdokument skapas i detta nu runt om i världen. De växer samman till en värld av information, tillgänglig för alla, överallt, som har tillgång till Internet. Dess namn är World Wide Web (WWW). I förlängningen kommer det mänskliga hypertextarvet att växa till en informationsmängd som är så mastodontartad att man varken vet ut eller in. Den kommer att bli som ett stort biblioteksliknande minne för hela mänskligheten.

Hypertexten i sig förvandlas dessutom alltmer till programkod, går från det primitiva markup-språket HTML till det utökade XHTML och XML, och gör att gränsen mellan vanlig, litterär text och dataprogram blir allt suddigare. Yrkena författare och programmerare flyter ihop. Det är det som är sk multimedia. Verktygen för att skapa multimediaprodukter kallas inte programspråk, utan författarprogram (eng: authoring programs).

En del skönlitterära författare har anammat idén att publicera sina alster för en bred publik på Internet. Eftersom skönlitterära författare i allmänhet främst är ute efter att bli lästa och inte så mycket efter att tjäna pengar, är det ett naturligt steg. Den första etablerade författare som publicerade något av sina alster fritt tillgängligt på Internet var Stephen King den 19:e september 1993. Många andra författare tyckte att det var en alldeles utmärkt idé och publicerade några av sina gamla verk på Internet. Först ut i Sverige var Lars Fimmerstad med romanen Välkommen Hem och strax därefter Ola Larsmo med novellen Stumheten. Ju mer etablerad en författare är, desto mer styvmoderligt tycks han/hon betrakta denna elektroniska publicering. De lever ju till viss del på intäkterna från sina böcker och känner sig hotade av publicering som man ännu inte kan ta betalt för. ²

Denna utveckling av medierna ligger väl i takt med att allt fler organisationer omformas till nätverk - löst sammanhållna sällskap utan kanslister och ombudsmän som etableras för en enda fråga eller för att lösa ett enda väl definierat problem (koka spiksoppa), och som hittills hållts samman genom brevväxling och telefonsamtal (informationsbyte). Förväxla inte "nätverk" med "datanätverk" även om många "nätverk" utnyttjar "datanätverk". Stödstrumporna³ är ett "nätverk", Internet är ett "datanätverk". Gemensam nämnare för alla nätverk är att de distribuerar information av något slag. (Förvirrande?) Minnesregel: Stödstrumpor = Nätverk av människor, Internet = Nätverk av datorer.

Vad är då poängen med det här?

Jo, nätverksdokumenten kommer på nolltid att bli totalt oöverkådliga. Alltså måste man, om man behöver tillgång till ett visst stycke kunskap, precis som alltid förut, läsa sig till det under en lång mödosam inlärningsprocess eller anlita en konsult. En typisk konsult är en grupp som bevakar det intresseområde man delar; vad vi brukar kalla fackpress, fast elektronisk i det här sammanhanget, ju. Behovet av fackpress finns alltså även i informationssamhället. I skrivande stund kan sådana tidningar inte ta betalt för sina informationstjänster, men ett system är just nu under utveckling. Det innebär att du kommer att kunna köpa information om vad som helst från din egen dator. Du betalar givetvis inte med kontanter utan med siffror.

Dessa fackjournalister kommer i princip att vara de första som förtjänar sitt livsuppehälle på att bara bearbeta information - de kommer att vara de första som tar klivet in i en total informationsekonomi. Sedan kommer de andra tidningarna att följa efter, en efter en. Några tidningar, t ex Aftonbladet / Kultur har redan förutsett detta och börjat förbereda sig för att träda in i informationsekonomin med experiment med elektroniska tidningar. Andra tidningar nöjer sig med elektroniska komplement till sina tryckta alster.⁴ (Under experimenttiden är allt detta gratis! Passa på nu, för den här chansen återkommer aldrig.)

Utöver detta kommer vi som en naturlig följd att få en uppsjö elektroniska fanziner,⁵ i och med att det blir så lätt och billigt att göra en egen elektronisk tidning. (Hackarkulturen har sedan länge alstrat hundratals eller rent av tusentals sådana fanziner.) Inga tryckkostnader -- inga avtal -- inga annonsörer osv, bara information och initiativ. Bara kultur, ingen bizniss.

Skall vi se det krasst är journalisterna experter på informationshandel. Det är väl egentligen den enda yrkesgrupp som redan långt innan datorernas tid levde på att enbart producera och bearbeta information. Journalister tycker inte att information, och därmed kunskap, skall vara fri och tillgänglig för alla. Tvärtom. Varje journalist (åtminstone varje fackjournalist) vaktar med näbbar och klor "sina" små informationskällor, och är noggrann med att inte i onödan nämna var han får sin information i från. Journalisten är lika återhållsam och snål som de elitistiska och sekteristiska hackargrupperna. Det allmännas bästa, i och för sig -- men även en journalist måste ju äta. Det gäller att skydda sin "intellektuella egendom". Sanningen är att den tredje statsmakten,⁶ likt staten och storföretagen, också den består av personliga kontaktnät och hierarkier där det gäller att kunna rycka i rätt trådar vid rätt tillfälle. Även journalister är fullständigt främmande för hackarnas etik, vilket inte minst färgar de reportage man gör om hackare.

Riktlinjerna kring elektronisk publicering antyder att vi kommer att få två nya typer av media. Den ena kommer att levereras på CD-ROM skivor och innehålla stora mängder kunskap, som en databas eller ett lexikon där man kan söka information. Tidningen Interface var den första svenska tidning som provade på detta. Den andra tjänsten är onlinetjänster vilket innebär att du får nyheter reguljärt som uppdateras varje dag, timma eller ännu oftare. Den första onlinetidningen i Sverige var förmodligen Text-TV. Den första svenska onlinetidningen på Internet var Datateknik, men numera har i princip varenda tidning sin egen "online"-version. Onlinetjänster kan man i dagens läge inte ta betalt för, men man gör sitt yttersta för att finna en väg att göra detta. De enda onlineföretag som tjänar pengar för tillfället är sådana som de virtuella bokhandlarna Bokus eller Amazon, som tillhör en branch som man lite löst brukar kalla e-commerce, och Aftonbladet som gör det via radannonser.

CD-ROM skivorna har vissa problem. Det är nämligen inga som helst problem att kopiera en skiva, så varför skulle jag köpa tidningen, uppslagsverket, ordlistan eller vad det nu är, när jag kan kopiera grannens? Så fort man försöker skydda informationen från kopiering så kan man ge sig fan på att det är några hackare som kommer att knäcka skyddet och kopiera i alla fall. Nationalencyklopedin sprids exempelvis ganska friskt på detta vis sedan den svenske hackaren Replicator utvecklade en s k patch som tog bort kopieringsskyddet från PC-varianten. Onlinetjänster lider inte direkt av detta problem.⁷ Några siar att skivorna kommer att försvinna helt till förmån för onlinetjänsterna, detta lär dock inte ske än på ett tag. Behovet att äga något fysiskt, som en CD-skiva eller en papperstidning, är ännu starkt i vår generation, och nätverken är helt enkelt för instabila för att man skall kunna lita på att de alltid finns där när man behöver dem. Man skall också ha i åtanke, att de flesta människor föredrar att betala en fast klumpsumma för sådana nyttigheter framför kontinuerliga löpande avgifter.

En del säger att massmedia kommer att försvinna. Det beror på hur man ser det. Massmedia som det ser ut idag kommer att försvinna, men vi kommer säkert att få en ny definition på massmedia. Papperstidningarna kommer givetvis att vara kvar tills dess vi kommer på något sätt att göra elektronisk information lika lätthanterlig, men den dagen kommer säkert.

Tidningen The Whole Earth Review har väckt det allmänna intresset för elektroniska media i USA. Populärtidskriften Wired, som jag nämde tidigare, är en av de tidningar som fått en skjuts framåt av händelserna på den elektroniska fronten. Denna tidning har blivit omåttligt populär, inte minst tack vare sin ungdomliga layout. Den har banat väg för flera liknande tidningar världen över, i Sverige Z mag@zine och Hallå som uppenbarligen tog över hela marknadsidén från tidningar som Wired. Man skrev om Internet, BBS:er och allt som ingår i begreppet informationsteknik och medier, samt mode och trender. Bägge är numera nedlagda, och andra, mer praktiskt inriktade tidningar som Internetguiden har kommit i deras ställe.

Andra amerikanska tidningar som verkar vara en stor inspirationskälla för dessa medier är RayGun och Gray Areas. MONDO 2000 är en smula för provokativ för att passa in i de fina salongerna. Denna har nämligen ganska tydliga drag av hippie- och yippie-sympatier.

En del blir förbannade på de här tidningarna som i princip skriver mest om sig själva (medier som skriver om andra medier, journalister som intervjuar journalister osv). Om man skall söka någon orsak till detta så är det väl just detta att hela medieutbudet håller på att förändras i och med informationsteknikens intrång. Text och bild blir allt lättare att distribuera och manipulera, journalistens uppgift ifrågasätts mm. Att journalister är intresserade av journalistik är väl inte heller särskilt överraskande. I och med mediernas ställning som "den tredje statsmakten" är mediegranskande medier antagligen nödvändiga. För att piffa upp det hela skriver man gärna om saker som är spännande på riktigt. Helst hackare såklart. Det är ju de som är den superhypeade "informationsrevolutionens" spjutspets.⁸

Hackarna själva ser inte dessa tidningar som något särskilt märkvärdigt (vilket de ibland själva tycks göra) utan kallar dem rakt av för hacker-wannabe's, sådana som själva inte är, men vill skriva så att det verkar som om de vore (tyvärr finns det inget bra svenskt ord för företeelsen). Sverige är t ex för tillfället fullt av Schyffert-wannabe's, Guillou-wannabe's och Bildt-wannabe's. (Själv är jag Visionär-wannabe :-). Gemensam nämnare för hacker-wannabes som är journalister är enligt en tumregel att de använder enkla floskler som cyber, kraftfullt, IT, e-commerce, och <senaste modeordet här> i var och varannan mening, och att de använder MacIntosh-datorer. Stil. Klass. Yta.

Att dessa tidningar ibland anammar hackarkultur och ideal beror antagligen på att den agressiva tävlingsattityd som finns bland hackare är ruskigt lik den hårda vardagen för journalister. Få av dessa journalister tycks begripa sig på den vänliga, icke-amerikanska delen av hackarkulturen, vilken inte är så intressant eftersom den inte är fullt lika olaglig och innehåller betydligt mindre konfrontationer, samt bygger mer på vänskap än tävlan. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom journalister älskar konflikter, och inte så sällan underblåser dem. (Konflikter ger mycket bra rubriker, och drar till sig läsare.)

Fri mjukvara och "Open Source"

Under 1990-talet har en stark utlöpare av hackarkulturens salongsfäiga delar fått stor uppmärksamhet. Det rör sig givetvis om det som i folkmun kallas Linux. som jag nämde som hastigast ovan och som ofta tillskrivs finlandssvensken Linus Torvalds. Man skall dock vara medveten om att detta operativsystem, som enligt många snarare borde kallas GNU/Linux, har anor från 1983 och egentligen ännu längre tillbaka.⁹ Vi bör granska detta något mer i detalj.

För att förstå vad denna kultur innebär måste man förstå vad som är skillnaden mellan källkod och binärkod. Källkoden är ett datorprograms "recept", det beskrivningsspråk som används för att tala om vad programmet skall genomföra. Binärkoden ("maskinspråket") är det som sedan verkligen kan förstås av datorn, det slutgiltiga programmet, en fil som kan startas och köras med försumbar fördröjning.

När Richard Stallman började skriva sitt operativsystem GNU (GNU's Not Unix) 1983, hade han en klar plan -- att skriva ett operativsystem och alla de verktyg som behövdes för att göra det till ett riktigt arbetsredskap, och att detta skulle vara fritt, dvs helt öppet att ändra i, och sprida vidare, precis som de tidiga programmen i AI-labbet på MIT. Han gjorde detta genom att starta en skattebefriad stiftelse, Free Software Foundation, med uppdrag att förvalta GNU. Han hade precis lämnat MIT dit han kommit 1971 och sedemera anställts vid labratoriet för artificiell intelligens. Han hade där blivit upplärd av de tidigare nämnda hackarlegenderna Richard Greenblatt och Bill Gosper, som han också ansåg vara sin personliga mentor.

Bakom sig hade han en bitter konflikt mellan två företag som bildats av Greenblatt respektive Gosper för att tillverka LISP-maskiner. Det ena företaget, Symbolics, hade anställt merparten av de hackers som jobbat på laboratoriet, vilket gjort Stallman rasande. Han såg upphandlingen av hackers som en fientlig handling och vägrade tala med någon som var anställd på Symbolics eller handlade med dem. Som "hämnd" analyserade han alla nya förändringar i Symbolics maskiner och programmerade dem på nytt åt det andra företaget, LMI, något han kallade "Reverse Engineering" eller "omvänd ingenjörskonst". Han kunde förvisso inte kopiera programmen rakt av, eftersom de var copyrightskyddade, men det gick naturligtvis bra att göra program som "fungerade lika dant som" Symbolics program.

När han till sist gav upp hämndaktionerna och sade upp sig från MIT formulerade han riktlinjerna för GNU. Stallman ville bygga en "Community", ett virtuellt samhälle av egendomslös programvara -- ingen skulle äga eller ha ensamrätt till GNU eller något som hade med GNU att göra.

För att hindra att något av det som utvecklades inom ramen för GNU "kapades" eller på något vis togs över och patenterades av kommersiella krafter uppfanns GNU GPL (General Public License). Licensen fungerar så att om man lånar eller använder delar av mjukvara som omfattas av GNU GPL måste denna mjukvara i sin tur också omfattas av GNU GPL, om den publiceras. GPL kräver att du tillåter andra att ha full insyn i källkoden och att de har full rätt att låna och vidareutveckla vad resultatet blir. Andra förbehåll saknas helt.

På detta vis är GPL en mycket aggressiv frihetlig licens som använder copyrightsystemet för att attackera ägandet av mjukvara på hemmaplan, till skillnad från de licenser som används av liknande projekt såsom BSD,¹⁰ som avsäger sig all form av ägandeskap. Sådana egalitära (= egendomslösa, anspråkslösa) licenser tillåter även kommersiella intressen att förutom att modifiera och vidareutveckla, även hemlighålla, copyrightskydda och sedan sälja program som byggts på denna källkod. Detta gäller inte GNU GPL. Det saknas inte exempel på kommersiella krafter som med eller mot sin vilja tvingats acceptera att deras produkter befriats av GNU GPL.

Det är viktigt att betona att GPL inte är antikommersiell -- det är helt okej att sälja programvara som skyddas av GPL -- den är bara fri, så om du säljer GPL-skyddad mjukvara måste du även tillhandahålla källkoden och tillåta vidare kopiering. Man får inte heller blanda GPL-skyddad och vanlig s k proprietär (=ägd) programvara. Stallman har definierat skillnaden mycket tydligt eftersom det engelska ordet free är mer mångtydligt än svenskans fri: "free, as in free speech, not free beer".

Så blev GNU fröet till ett virtuellt frihetligt samhälle som spirade och växte och omgärdades av GNU GPL och som idag även omfattar GNU/Linux. En av de tidiga medarbetarna inom ramen för GNU var Eric Raymond. Raymond var tidgare mest känd som mannen som sammanställt den moderna versionen av The Jargon File. Han har också deltagit i utvecklandet av ett antal fria mjukvaror varav programmet fetchmail kanske är den mest kända. Han säger sig tidigt ha blivit fascinerad av Linux (som från början betraktades med skepsis från Free Software Foundation) och försökt förstå hur det kunde utvecklas på premisser som liknade de som gällde för GNU, fast så mycket snabbare.

Linux är ursprungligen endast en såkallad Kernel, en systemkärna som hanterar grundläggande operationer i en dator som process- och minneshantering, filer och in/utmatning. Free Software Foundation hade redan före Linux påbörjat sin egen Kernel under namnet Hurd, ett projekt som dock dragit ut på tiden. När finlandssvensken Linus Torvalds började utveckla Linux växte det lavinartat och blev på mycket kort tid tillsammans med en mängd program från GNU-projektet ett helt fritt, fungerande operativsystem. Raymond menar att detta berodde på en rad faktorer, varav den viktigaste är liknelsen mellan katedralen och basaren, som jag skall försöka förklara i det följande.

Enligt Raymond utvecklades program före Linux enligt modellen "ju fler kockar desto sämre soppa", det vill säga mjukvaran skulle utvecklas av en grupp superhackare som jobbade som idioter under lång tid och sedan presenterade ett helt fungerande, avlusat system. Vad Linux gjorde var att låta ALLA delta i utvecklingen genom att så tidigt som möjligt släppa ut nya versioner från utvecklarlaget, så när den första fungerande versionen av Linux släpptes strömmade genast en mängd utvecklare till -- det hävdas att Linux idag utvecklas av cirka 40.000 glada amatörer.

Även om en eller två personer agerar spindlar i nätet och skriver alla större ändingar av ett program, strömmar förslag på förbättringar och hela delprogram ständigt in från de personer som deltar i mailinglistor och nyhetsgrupper med anknytning till någon av delarna i Linux. GNU var som en katedral, centralt planerat och uppfört efter ritningar från högsta ort. Man släppte i och för sig in kreti och pleti i utvecklarlagen, men man höll hårt i programvaran tills man var helt säker på att den fungerade till 100%. Linux var mer som en basar, vimlande, stojande, fullt med folk som byggde på det de tyckte var roligast, halvdåliga betaversioner av nya implentationer och så vidare. Linux handlade om att "koka soppa på en spik", alla som deltog tillförde något.

Raymond har sedemera blivit en pratglad förespråkare för fria operativsystem som ofta åker runt bland användare och berättar om sina erfarenheter, och de priciper han menar ligger till grund för systemens framgång. Han talar hellre om Open Source än GPL, detta begrepp innebär att källkoden för ett program finns tillgänglig så att andra kan granska och ändra programmet. Ett av de företag han influerat är Netscape, som sedemera beslutat att släppa sin webläsare Navigator 5.0 som Open Source under namnet Mozilla.

Det finns emellertid vissa djupgående skillnader mellan den syn på fri mjukvara som Stallman förespråkar och den som Raymond beskriver. Stallman skriver med anledning av Apples lansering av sitt kernel som Open Source nyligen, att Open Source-rörelsen mest tycks vara inriktad på det rent materialistiska målet med snabbare utveckling, medan man "sidosätter de djupare aspekterna av begreppet frihet, gemenskap, samarbete och frågan om vilken slags samhälle vi vill leva i".

Man kan säga att om operativsystemet är en väg där alla behöver komma fram, förespråkar Stallmans FSF att vägen av morliska skäl bör vara fri för alla att färdas på, medan "open source"-förespråkarna menar att alla vägspärrar och avgifter som vore alternativet är till mer skada än nytta, och att vägen av den anledningen skall vara fri. Jämförelser mellan mjukvara och fysiska ting är emellertid alltid bristfälliga, så ta detta med en nypa salt.

Det råder ingen som helst tvekan om att även om både Stallman och Raymond kallar sig själva anarkister, är Stallman den som står längst till vänster av de båda. Raymond gör ingen hemlighet av att han tillhör det nyliberala libertarianska partiet samt den amerikanska organisation som anser att varje människa borde ha rätt att äga ett skjutvapen. Även om båda klart mest intresserar sig för programmering och datorer finns det saker i det de säger som antyder stora skillnader i framför allt synen på egendom.

Stallman har bland annat sagt: "jag anser att mjukvara ej skall ägas, eftersom detta förfarande är skadligt för mänskligheten som helhet. Det hindrar folk från dra maximal nytta av ett existerande program". Han har också gjort sig känd för att vara helt emot idén att ha lösenord på datorsystem, och knäckte upprepade gånger lösenordsskyddet på MIT då han jobbade där. Alla lås, hinder och ägandesystem rörande mjukvara är av ondo enligt Stallman. Man märker också i Stallmans skrifter att han även har ett klart och tydligt klassperspektiv i sitt sätt att se på världen - ett outtalat syfte med Free Software Foundation är att ge alla, oavsett ras, social bakgrund osv, tillgång till fri mjukvara.

Raymond å sin sida gör krumbukter för att förena sina nyliberala åsikter med det faktum att han själv bidrar till att skapa egendomslös programvara -- nyliberaler är annars kända för att överallt försvara rätten till egendom och egendomssystemets moraliska och praktiska överlägsenhet gentemot alla andra system. Han kommer till rätta med detta problem dels genom att definiera om vad vi menar med egendom från att vara något näst intill heligt, till att endast omfatta förvaltning av ett program. Detta, menar han, ger en kick åt egot och det är det alla deltagare i GNU/Linux projektet "vinner" på att delta. Här lutar han sig tillbaka på den objektivistiska¹¹ dogmen att alla människor drivs av ett egoistiskt egenintresse.

Väldigt få programmerare, cirka 10% enligt Raymond, lever direkt av de pengar de får in på att sälja mjukvara till en kund. Det finns dock en underton i hans resonemang som säger att de där sista 10% kanske skulle må bättre av att få behålla äganderätten till sina program. Stallman skulle aldrig tänka tanken, vissa av hans uttalanden kan till och med tolkas som att han även anser att piratkopiering är moraliskt försvarbart:

Jag kallar inte sådan kopiering för 'piratkopiering', för det är ett propagandauttryck. Jag tycker inte att det är fel att kopiera och dela med sig av information. Regeringar kan lagstifta mot det, men det gör det inte mera fel, bara illegalt. (...) oauktoriserade kopior är inte mycket bättre än auktoriserade kopior. Det enda som är bra med den oauktoriserade kopian är att man undviker att ge pengar till ägaren. Detta är bra, för ägaren förtjänar ingen belöning för att han gjort mjukvaran till sin egendom.

(Richard Stallman i en intervju, min översättning.)

Man kunde tidigare höra folk döma ut GNU/Linux och liknande system som dödsdömda, framför allt med olika motivationer som hänvisade till att det inte kunde fungera i vårt ekonomiska system. I dagsläget är emellertid GNU/Linux världens näst största operativsystem (efter Microsofts Windows) och det mest växande. Tillväxt attraherar marknad, marknad attraherar investerare och i skrivande stund skördar företag som Red Hat Software och VA Linux Systems i USA och Cygnus Solutions i Tyskland enorma vinster från GNU/Linux. Min kvalificerade gissning i dagsläget är att detta är ett av framtidens operativsystem.

Teknokrati

Internet har ofta kallats "anarkistiskt". Detta är en grov överdrift. Internet är i grunden teknokratiskt och decentraliserat. När nätet från början byggdes av hackarna på högskolorna vävde de också in lite av sin öppna attityd i det. Kom ihåg regel nr 3 i hackaretiken: Misstro auktoriteter -- främja decentralisering.

Jag hjälper dig så hjälper du mig, alltså, och ingenstans i grundstommen på Internet fanns det någon funktion för universiteten att debitera varandra för utnyttjandet av kommunikationskanalerna. Det fanns inga låsta dörrar någonstans, eftersom man ansåg att alla borde få komma in överallt och att alla borde dela med sig av all information. (Regel nr 2: All information borde vara fri.) Koppla in dig och kör, bara. Det enda man behövde betala för var de ständigt uppkopplade telefonlinjerna där informationen strömmade fram, sedan var det bara att kommunicera bäst man ville.

Hela nätverket har konstruerats enligt spiksoppsprincipen. Varje problem som dyker upp läggs ut i diskussionsgrupper och sedan får vem som vill komma med förslag på lösningar. Engagemanget bland nätanvändarna är stort, och ofta föreslås en mängd lösningar. Förslagen utvärderas i diskussionsgruppen och det som anses vara det bästa vinner. Resultatet dokumenteras och dokumentationen sprids som en de facto-standard.

Detta teknokratiska sätt att lösa tekniska problem är radikalt annorlunda mot marknadsmodellen. I marknadsekonomin konkurrerar företag om den bästa lösningen. Varje företag har sin egen forskningsavdelning som utarbetar en lösning, som sedan marknadsförs. Därefter får konsumenterna utvärdera genom att köpa den produkt som faller dem mest i smaken. De "dåliga" lösningarna slås ut genom att de företag som inte lyckats vinna konsumenterna lägger ned sin produkt, och köper upp patent från de företag som lyckats, eller (i värsta fall) går i konkurs. På så vis menar man att den bästa produkten alltid lever vidare.¹²

Problemet med de marknadsekonomiska lösningarna är att det inte alltid är de tekniskt bästa lösningarna som vinner. Det kan lika gärna vara de som marknadsförts bäst, eller de billigaste. Jämför t ex med hur videosystemet VHS slog ut det kvalitetsmässigt överlägsna Betamax, antagligen främst därför att JVC, som skapade VHS, hade försett kasetterna med längre speltid och samarbetade mer med andra företag. (Detta beror enligt en annan legend ytterst på att VHS-formatet marknadsfördes av porrfilmsdistributörerna... Hmmm.¹³ ) Något sådant skulle aldrig hända i en teknokrati som Internet. En teknokrati tillåter inte att marknadsföring eller godtycke får förpassa en bra idé till historiens papperskorg om videosystemet varit ett "Open Source projekt", eller inom den statsfinansierade forskningen, hade fördelarna med Betamax bildåtergivning förenats med VHS-systemets längre speltid. Två system med för- och nackdelar hade blivit ett med enbart fördelar. Det är ganska typiskt för högskolorna att bygga upp ett teknokratiskt nätverk, eftersom man hela tiden strävar efter teknisk utveckling.

I en marknadsekonomi är det moroten i form av personlig vinning och rikedom som driver företagarna att utveckla än bättre produkter. I en teknokrati är det det personliga engagemanget, gruppgemenskapen och forskningslustan som driver utvecklarna. I och med Internet har denna attityd till forskande och produktutveckling kommit att sprida sig över världen och ibland lyckats med att helt slå ut marknadsekonomiska lösningar. Man kan inte kalla det planekonomi, eftersom det inte finns någon stat som enhetligt finansierar eller utvärderar framstegen. Det är teknokrati, byggd på individer i frivillig samverkan. Juridikhistorikern Eben Moglen (som är anhängare av den fria mjukvaran) formulerar i debatt med ekonomer och jurister något han kallar för "Moglens lag", och som formuleras naturvetenskapligt:

Vira nätverket runt varje hjärna på planeten, och snurra planeten. Information kommer då att flöda i nätverket.

Utöver de universitetsforskare som har tryggad ekonomi och kan jobba engagerat på arbetstid med att lösa Internet-problem har även många personer som om dagarna arbetar på vanliga marknadsmässiga företag börjat jobba ideellt på fritiden med att utveckla lösningar på olika tekniska problem. Viljan att visa sig duktig på ett tekniskt område och bli accepterad som skicklig utvecklare bland andra på Internet har varit tillräcklig för att driva dessa människor att utveckla tekniska lösningar. Kalla det arbetsglädje eller yrkesstolthet. (Ja, sådant existerar tydligen än i vår tid.)

Om teknokratin är ett hot mot, eller ett komplement till marknadsekonomin, är ännu svårt att sia om. Kanske är vi på väg in i en form av kunskapsekonomi. Klart är dock att man i och med internationaliseringen och möjligheten att arbeta i små intressegrupper över långa avstånd har hittat en sk "ideell" drivkraft som gör det möjligt att utföra praktiskt arbete och samtidigt ha roligt. Gruppgemenskapen är densamma som hos de hackargrupper som sedan länge utbytt erfarenheter via brev, BBS:er, copypartyn och Internet. Den enda skillnaden är att den ena formen är mera "respektabel" än den andra.

I teknokratin kan man, som jag tidigare antydde, spåra ett ideologiskt arv från anarkismen. Den anarkistiske teoretikern Peter Kropotkin menade att samhället skulle skötas av fria grupper i samverkan. Till skillnad från Charles Darwin, som ansåg att raser (och i förlängningen även samhällen) växte fram genom konkurrens, betonade Kropotkin samarbetet som en viktig faktor i samhällsbygget. Teknokratin på Internet är på sätt och vis ett bevis för att fria grupper självständigt upprättar samarbete utan statlig inblandning. Det virtuella samhället är på så vis anarkistiskt. Samtidigt har man ett inslag av Darwinism i och med att bara de bästa tekniska lösningarna får leva vidare. Skillnaden är att detta sker i samförstånd och inte drabbar någon människa eller något företag.

Ett Par Exempel

Jag skrev en gång när jag var ung och dum en insändare till tidningen Datateknik. I denna ondgjorde jag mig över den dåliga tillgången på digitaliserad (maskinläsbar, lagrad i en dator eller på t ex disketter) litteratur, och att vårt kulturarv inte fanns ordentligt elektroniskt lagrat. Jag föreslog att man skulle tvinga förlag att lämna ut icke copyrightskyddat material till allmänheten i elektronisk form, när de återutgav äldre litterära verk. Jag fick en väl motiverad åthutning av Lars Aronsson, projektledare för Projekt Runeberg som lagrar klassisk svensk litteratur. I min blåögda iver hade jag bara tänkt praktiskt och förbisett de marknadsekonomiska aspekterna.

Digitaliserad text är givetvis en konkurrensmässig fördel vid återutgivning och mitt förslag skulle kunna skada vissa företags konkurrenskraft. Ett annat förlag skulle ju (om mitt system infördes) kunna ta texten direkt från det andra företaget och ge ut samma bok i nyupplaga, vilket i sin tur skulle leda till förluster för det första företaget som lagt ned pengar på att anställa någon som suttit framför en ordbehandlare och skrivit in texten. Sådan är den sk neoklassiska ekonomiska teorins dogma.

Faktum kvarstår att det är slöseri med mänskliga resurser att låta flera människor utföra det monotona arbetet att skriva in en text gång på gång istället för att lagra denna centralt och göra den tillgänglig för alla; företag såväl som privatpersoner. Detta är betecknande för en av marknadsekonomins nackdelar som teknokratin försöker råda bot på: marknadsekonomin underblåser ibland slöseri med naturresurser och dubblering av arbetsinsatser. Man kan dra en parallell till utbyggnaden av mobiltelefonnätet där man istället för att bygga upp ett enda stort och stabilt nät gemensamt, bygger upp flera små nät som inte kan utnyttja varandra. Kalla det gnidenhet eller konkurrens -- kostnadseffektivt är det inte.

Givetvis är detta slöseri faktiskt bra med vår klassiska måttstock på samhällsnytta. BNP ökar och människor får jobb. Vad man bör fråga sig är om människorna mår så bra av det hela. Vi lever i en tid då livskvalitet bedöms med ett samhällsekonomiskt bollande med siffror. Är det t ex vettigt att skapa problem för att skaffa jobb åt problemlösare? Att provocera brott för att ge jobb åt brottsmålsadvokater och utredare?¹⁴

Teknokraterna på Internet med League for Programming Freedom i spetsen anser att bra kunskap inte skall patenteras. Det anser däremot företagen. Redan nu har det kommit till öppen konflikt mellan idealister och profithungriga företagare. Jag har redan nämnt den negativa ryktesspridningen kring "spiksoppsmjukvara". Ett annat exempel är bråket om en komprimeringsmetod som kallas LZW och som bara är en modifikation av en allmänt tillgänglig metod från högskolan i Jerusalem som kallas LZ2. I princip kan företag vara så fräcka att de tar patent på metoder som uppfunnits av idealister och som avsetts vara tillgängliga för alla. Företag har dessutom tid och pengar att driva processer...

Ett annat påtagligt exempel på skillnaden mellan marknadstänkande och idealism är hur olika kommersiella entreprenörer nu slåss om att få erbjuda sina kunder elektroniska posttjänster via Internet. Svenska Telia fick smaka på teknokratin under internethaussen 1993. Bakgrunden är följande: det var inga problem för Telia att få koppla in sig på Internet. Problemet var, att Telia ville kunna bestämma hur vissa adresser på Internet skulle se ut. Det är ju roligt att kunna smöra kunder med ett personligt utformat telefonnummer så att numret blir lätt att komma ihåg. (T ex SJ:s 020-757575) Nu är det tyvärr så att det inte är Telia som bestämmer sådant på Internet. Principen är att alla kommersiella anslutningar till Internet skall ha ändelsen COM som i COMmercial. Istället för detta ville Telia ge sina företag ändelsen 400NET som är namnet på deras kommersiella elektroniska postnätverk.

Bernt Allonen på Telia säger i Z-mag@zine 1/95: "Det är dags för Internet att lämna sandlådan" (...) "Internet behöver strikta regler och operatörer som garanterar driften." Med detta vill han förmodligen ha sagt att Internet borde drivas marknadsmässigt, som ett företag istället för ideellt-akademiskt som då, med allt vad det innebär av rigid byråkrati, marknadsplaner och små hierarkier där det ständigt gäller att slicka uppåt och sparka nedåt.¹⁵ Helst skulle han antagligen sett att Telia tog över all hantering av Internet i Sverige så att det blev ordning och reda. Nu blev det inte så. Förhoppningsvis kommer det heller aldrig att bli så. Vem bryr sig egentligen om vad Bernt Allonen tycker? Han företräder bara ett stort företags expansionsintressen.

Björn Eriksen och Peter Löthberg var de som hade mest makt över Internet i Sverige då detta inträffade. Båda företrädde den öppna och teknokratiska attityden, och det var Björn som bestämde vilka sk domäner som fick upprättas på den svenska delen av Internet. Till Telias stora förtret hade deras marknadsplaner inget som helt inflytande på dessa akademiker. Internet kunde inte köpas! Ack och ve och onda demoner. Akademikerna var inte alls intresserade av att det skall vara "ordning och reda" på Internet. Internet var i deras ögon i första hand till för att användas, inte för att säljas.

Törs man drista sig att påpeka för Telia att alla dessa idealister och akademiker faktiskt hade lyckats med att bygga upp världens största datanätverk helt utan konkurrens, marknadsanpassning och reklamkampanjer? Nu när Telias såkallade X.400-nätverk inte blivit lika framgångsrikt som Internet, vad ville man göra då? Jo, givetvis ville man ha rättigheterna till Internet. I normala fall kan ju en jätte som Telia utan vidare köpa upp sina konkurrenter.

Tänkande människor är nu betydligt mer svårköpta. Telia företräder den gamla marknadsmässiga filosofin att det som inte går att köpa för pengar går att köpa för mer pengar. Internets användare med de tekniska högskolorna i botten har ett helt annat sätt att tänka. Hade det funnits annat än marknadstaktiska skäl bakom Telias krav hade man kanske lyssnat. Som tur är föredrar man att tänka. Tack vare denna filosofi har Internet blivit något som ingen i Sverige har monopol på. Hundratals företag slåss idag om att få erbjuda sk Internetaccess. Konkurrensen har pressat priserna oerhört lågt. Ett Internetabonnemang är idag överkomligt för en helt vanlig människa, och alla som har en hyfsad startplåt och kunskaper därtill kan köpa in några datorer och modem och starta sin egen Internet-nod. Mångfald istället för monopol. Ur den här synvinkeln främjar Internet småföretag och motarbetar jättar. Minns åter regel nr 3 i hackaretiken om decentralisering.

Regel nr 3 är också en av anledningarna till att cyberpunkare m fl gärna motarbetar Microsoft och då framför allt deras operativsystem Windows. När hundratals hackare arresterades under Operation sundevil som jag nämnde tidigare, var detta föranlett av att man trodde att det var hackare som låg bakom ett sammanbrott i det amerikanska telefonsystemet den 15 januari 1990. Nu var det inte hackarna som låg bakom. Istället berodde sammanbrottet på ett fel i det datorprogram som styrde telefonväxlarna. Felet förvärrades av att samma program användes överallt, och växlarna "sänkte" varandra. De enda växlar som fungerade klanderfritt var de som använde ett äldre program.

Microsofts produkt Windows, är också ett program, närmare bestämt ett operativsystem, dvs ett program som används för att man skall kunna använda andra program. Idag finns detta installerat på i princip varenda PC-dator som säljs i Sverige. De flesta program som används idag behöver programmet Windows för att fungera. Windows används därför av ett otal privata företag och statliga verk, däribland SJ och det svenska försvaret. Alldeles nyligen har ny version av Windows som heter Windows 95 släppts ut på marknaden.¹⁶ Detta skall man framför allt använda sig av för att på ett smidigt sätt koppla upp flera datorer med varandra över exempelvis Internet.

Om det nu var ett programfel som liknade det i de amerikanska televerkens växlar -- fast i Windows 95? I så fall skulle alla datorer som använde Windows 95 krascha. Det finns inget sätt att empiriskt bevisa att ett dataprogram saknar sådana fel. Det är alltså fullt möjligt, och som sagt -- det har hänt förr. Liknande risker finns med andra näst intill monopoliserade programvaror, exempelvis Netscape. En del puckade datanissar tror kanske att det är omöjligt, men det var Harrisburg och Tjernobyl också, så det tror jag inte mycket på. Förresten vet jag vad jag pratar om. (Ursäkta den populistiska och provokativa kommentaren.)

Om något sådant hände skulle alltså stora delar av det svenska samhället slås ut. Ett parallellfall har vi i det virus som hösten 1988 lamslog hela Internet genom att sätta 6000 datorer ur spel. Att detta virus kunde skapas berodde på fel i operativsystemet (dataprogrammet) Berkeley-UNIX (BSD). En del datorer infekterades inte av viruset -- tack vare att de använde en annan "dialekt", en annan version av UNIX, exempelvis NeXT eller AIX. (Det finns ungefär 11 olika varianter på UNIX.) UNIX fungerar i princip likadant som Windows,¹⁷ men Windows finns det bara en enda dialekt av! Om alla datorer hade använt samma UNIX hösten 1988 -- ja då hade hela Internet kraschat! Jag påstår alltså att detta kan hända även Windows 95, eller någon av programmets efterföljare. Om detta skedde skulle alla datorer som använde Windows 95 kunna braka ihop, om de var hopkopplade. En katastrof med oöverskådliga följder för samhället.

Här gäller det att ta efter naturen. Mångfald, där flera olika program jobbar sida vid sida, är att föredra. Hackare har i alla tider förespråkat mångfald och decentralisering. Monopol på programvara är i längden skadligt, och ger upphov till fel i datorsystemen som liknar de som uppstår vid inavel bland levande djur. De enda som idag kunnat ta upp kampen med Microsoft är IBM, som lanserat operativsystemet OS/2 och Apple med sitt System 7.¹⁸ Jag ser själv fram mot ytterligare konkurrens. Mångfald, decentralisering och små företag istället för jättar och enkelriktning är det enda som håller i längden. Microsoft kan inte låtas dominera marknaden för operativsystem. Kaos är kul. Och nyttigt.

Gripandet av hackare efter incidenten i januari 1990 var alltså ett sätt att skyla över inaveln i telefonsystemet och de stora företagens oförmåga till praktiska lösningar genom att skylla på hackare. Vad skall de få skulden för härnäst?

Det finns hinkvis med exempel på hur marknaden fått stryk av hemmatillverkade lösningar. En del datanördar vill därför begränsa spridningen genom att försöka stoppa de statsfinansierade distributionskanalerna. En sådan är t ex ftp.sunet.se, ett antal datorer i Uppsala där tusentals bra gratisprogram finns lagrade. Dessa datorer finansieras av skattepengar och vem som helst kan koppla in sig via Internet och hämta hem vilket som helst av dessa program. Egentligen är det ganska bra eftersom alla Sveriges datorentusiaster får tillgång till gratis programvara, men det sticker givetvis i ögonen på dem som upphöjer ett dogmatiskt kapitalistiskt system till livsnorm.

"Det största problemet med ftp.sunet.se är att det på ett effektivt sätt sticker kniven i ryggen på alla försök att starta upp inhemska mjukvaruföretag. (...) Mjukvara är framtidens industri, en industri som vi här i Sverige kunnat dra stora fördelar av pga vår välutbildade befolkning om det inte varit för ftp.sunet.se. (...) Men hur skall sådana företag kunna konkurrera med program som är 'gratis' på grund av att de subventioneras via skatterna?"

(Bertil Jonell i Z-mag@zine #6 1995)

Här blir det en uppenbar konflikt med hackaretikens motto Misstro auktoriteter. Svaret från den etablerade mjukvaruindustrin blir: Misstro hackare. Ett vanligt argument är att program som gjorts av hackare skulle vara "dåliga", "amatörmässiga", "instabila" osv. Det torde dock vara svårt att hitta belägg för att något känsligt program i flygplan eller medicinsk utrustning någonsin tillverkats av en amatör. Företagen som tillverkar denna utrustning är ju rädda om sitt rykte och anställer inte vilka hobbyhackare som helst av den anledningen. De hämtar istället sina programmerare från högskolans statusbemängda utbildningar, och programmen ingår som en del av den större produkten, vilken man egentligen betalar för. När det gäller ett helt operativsystem som GNU/Linux, har tester visat, att detta är världens mest stabila unixoperativsystem, och därmed borde den anmärkningen vara ur världen.¹⁹

Det finns en hel del värderingar som vi tror är oss givna av Gud allsmäktig men som i själva verket inte alls är några självklarheter. Att en välutbildad ingenjör skulle vara bättre elektronikkonstruktör än grabben på hörnet som varit radioamatör sedan barnsben är ingen självklar sanning. Snarare är det en direkt lögn. I och för sig söker sig de kallade gärna till de fina universiteten och högskolorna, men en del tycker inte alls om den formella och strikta miljö de i så fall blir förflyttade till. De stannar hellre hemma i garaget och pluggar och experimenterar på egen hand. Den sortens motivation slår de flesta högskoleutbildningar med hästlängder vad beträffar direkta praktiska kunskaper. (Därutöver har vi oengagerade studenter, som går utbildningar i Elektroteknik, Datateknik och Teknisk Fysik utan något som helst intresse för ingenjörs- eller naturvetenskapen, utan med det enda och uttalade målet att bli chefer över "de andra", mindre belevade, att "få resa" eller vad den moderna själen nu gömmer för sublimerade önskningar.)

Du har dock i hemmahackaren en individ som inte är särskilt socialt anpassningsbar, och som dessutom när ett varmt intresse för vissa suspekta subkulturer. Det är snarare den verkliga anledningen till att dessa skickliga hackare inte anställs där de kunde göra mest nytta. Istället sitter de hemma och filar i bästa fall ihop gratis mjukvara åt alla och envar. (Vad som händer i värsta fall har jag ju redan berättat i kapitel 4 och 10 om underjordiska hackare och databrott.) En universitetsexamen betecknar alltså inte bara kompetens. Den betecknar också att innehavaren är socialt anpassningsbar och besitter den förmåga till disciplin och lydnad som fordras på stora företag. En programmerare skall kunna realisera ett projekt utan att ifrågasätta det. Inget storförtag har något intresse av anställda som tänker för mycket själva och genomför alternativa lösningar utan att fråga om lov. Istället styrs och ställs alla projekt från en överliggande nivå i hierarkin -- kort och gott: en universitetsexamen innebär, förutom att man är kompetent, att man accepterat de auktoriteter och maktstrukturer som finns inom såväl företag som utbildningsväsenden. En universitetsexamen är en examen i lydnad.

Spiksoppor hopkokade av entusiaster med en mångfald rivaliserande lösningar på ett och samma problem kan alltså konkurrera ut monolitiska företag. Det är uppenbart att detta sätt att arbeta och se på ekonomins betydelse i samhället en del av underbyggnaden till cyberpunkideologin. Men här är det de respektabla högskolehackarna som kommer in i bilden: personer som lever ett helt vanligt familjeliv, men som växte upp med -- och utvecklade -- de första datorerna under 70-talet, och som nu går i bräschen för den explosiva datorutvecklingen. Deras budskap är det samma: Frihet åt informationen! Datorernas rationella värld tycks påverka sina användare i samma riktning: mot effektivitet, decentralisering, samarbete och kunskapsutbyte och bort från tjäbbel, byråkrati och monotoni. Bra, säger jag. Vad säger ni?

Vetenskapens Värld

För att förstå hur folk kan jobba häcken av sig utan att tjäna en massa pengar måste man förstå hur det vetenskapliga virtuella samhället fungerar. Det vetenskapliga samhället är nämligen ett samhälle i samhället med sina egna normer och ideal. I detta är det prestige och kunskap som räknas, inte hur många aktier man har eller hur stor ens Mercedes är. Forskare, doktorander och andra vetenskapsmän betalar för att få sina alster granskade av andra vetenskapsmän, bara av glädjen att dela med sig och driva vetenskapen framåt. ²⁰ Att information och kunskaper är allmän egendom är så grundläggande för detta samhälle att det inte ens ifrågasätts. All denna information publiceras i några tusental olika vetenskapliga tidskrifter världen över, med extremt liten spridning, som framställs av vetenskapsmän för vetenskapsmän (eller kvinnor för den delen). Numera börjar allt fler av dessa tidskrifter helt eller delvis utnyttja till elektronisk publicering som ett billigare alternativ till pappersjournalerna, även inom "mjuka" vetenskaper som Sociologi och Psykologi.

Det vetenskapliga samhället har skapats för att befria forskningen från den samhällsliga maktapparaten. Det enda sättet att göra detta är nämligen att bygga upp en kultur med egna ramar och värderingar, vilket även hackarna för länge sedan har upptäckt.

Som du förstått har det vetenskapliga virtuella samhället tydliga gemensamma drag med hackarnas subkulturella Scen. Man byter information fritt sinsemellan och struntar i marknadsekonomin.²¹ Detta ställer givetvis till det för många ekonomer som helst skulle se att alla människor handlade efter en rationell marknadsmodell, men det vetenskapliga samhället låter sig inte kommersialliseras, hur gärna samhället i övrigt än vill. Som grädde på moset är det vanliga samhället också beroende av det vetenskapliga samhället. Utan vetenskapen sker mycket få framsteg och utbildningen av nya chefer, ingenjörer, psykologer osv är helt avhängig det vetenskapliga samhället. Alltså är man tvungen att stödja dessa vetenskapsmän med pengar. Som tack för detta stödjer vetenskapsmännen i sin tur hackare och en del andra subkulturer genom att ställa upp med fritt tillgängliga datorer.

Varför hjälper vetenskapsmännen hackarna? Enkelt. De är beroende av dem. Hackarna står för en stor andel av uppslagen till nya uppfinningar och forskningsområden. Dessutom jobbar en del av dem på universiteten och högskolorna. En del jobbar på företagen som producerar informationstjänster, och en del finns till och med på de allra största företagens dataavdelningar.

Det är faktiskt så, att samhället i övrigt är beroende av både det vetenskapliga samhället och hackarnas Scen. Konflikterna vi ser är produkter av att det teknokratiska samhället med vetenskapsmän och hackare i spetsen håller på att öka sin makt över det vanliga, marknadsekonomiska samhället. Anledningen till att etablissemanget vill styra om finanserna för Internet är bakom ytan det gamla vanliga: Man är rädda om sin MAKT!

Marknadens Paradigm

Vi måste försöka förstå hur den här konflikten uppstår. Vårt samhälle som det ser ut idag är inriktat mot allt högre specialisering. Hela vår ekonomiska marknadsmodell bygger på specialisering, eller rent av ständigt ökad specialisering. Produktiviteten i detta system måste ständigt öka för att ge ett antal anonyma aktieägare avkastning på sina aktier, så att de kan köpa och äga ännu mer.

Om jag vill utveckla en programvara skall jag ha en idé. Sedan skall jag starta ett företag, anställa så många programmerare jag behöver och leta reda på lämpliga finansiärer. Kan jag inte hitta finansiärer är min idé dålig, eller så har jag letat på fel ställen. När produkten skall säljas anlitar jag speciella företag för distribution, marknadsföring och kopiering av programvaran. Om mitt företag genererar oavsedda biroller, såsom städare av lokalerna, receptionister och vaktmästare, skall detta drivas bort från den ska "kärnverksamheten" genom sk "outsourcing" till specialiserade konsultföretag.

Exakt så här ser vilken chef som helst på vilket mjukvaruföretag som helst på processen. Att göra mjukvara betraktas ekvivalent med att göra korv.

Problemet med den här synen är att det inte finns någon plats för kreativ skaparlusta hos programmerarna själva. Jag som chef måste med benhård hand styra dem in på rätt väg. Jag får aldrig tappa kontrollen på vilken produkt jag vill ha i slutändan, och om programmerarna kommer med egna idéer kan jag i och för sig lyssna på vad de säger, men det är jag som projektledare som skall avgöra om denna idé skall få lov att vara kvar i den slutgiltiga produkten eller inte. Någon plats för fritt handlande för individen finns inte i det marknadsekonomiska tankesättet. Bara projektledaren skall veta vad som verkligen händer med produkten, men de individuella programmerarna skall helst bara känna till sin egen lilla del. Det tycks alltid finnas en hierarki underförstådd i denna organisation.

Marknadsekonomiskt tänkande bygger också på en dold funktion för att gömma kunskaper. Det vore olycka för projektledaren om programmerarna fick kunskap om hur liten makt över den skapande processen de egentligen har. Det samma gäller alla hierarkiskt organiserade företag. De enda som skall ha någon som helst koll på vad som egentligen händer inom ett företag är ledningen. Om arbetarna skall få veta något om vad som är på gång, sker det genom kontrollerad nyhetsförmedling där informationen är väl utformad i form av gula papper som skickas ned i de anställdas fack, och där man berättar om utvalda delar av företagets göromål som är menade att ytterligare öka medarbetarnas motivation.

Vi har att göra med en maktbild som är allt annat än demokratisk. Det är denna sneda maktbalans som är anledningen till att företag fungerar mycket "bättre" än stater. Frånvaron av demokrati är nämligen enormt effektiv. Det är ingen hemlighet att det demokratiska intåget i det svenska näringslivet i form av medbestämmandelagen (MBL) etc, har minskat effektiviteten i företagen.

Arbetarna skall handla under ledningen och inte på eget bevåg. Företagsledningarna har därför uppfunnit snillrika mekanismer för att trots detta begränsa demokratin inom företagen. Dessa består till exempel i ständig omorganisation, i syfte att dölja maktmekanismerna och ge de anställa en känsla av att de kontrollerar sitt eget arbete.

I rak opposition till detta står hackarnas etik, cyberpunkideologin och teknokratin. Samtliga synsätt förutsätter att programmerare är kreativa, uppfinningsrika, och ifrågasättande. Marknadsekonomin bygger på att övergripande planer inte ifrågasätts förrän möjligen efter att de är genomförda, helst aldrig. Det är därför företag är så noggranna med att anställa endast ingenjörer från universitet och högskolor, som därmed klarat den sociala skolning som lärt dem att inte ifrågasätta. ²² De individer som ifrågasätter skickas till andra delar av samhällsapparaten: forskning, politik och inte minst brottsindustrin, för att producera information av ett slag som på annat vis är nödvändig för samhället.²³

Fotnoter:

¹Nu har jag i och för sig redan bollat den här texten till publiken två gånger, så det där får jag väl ta och äta upp. Texten påminner nu mera om publikationer som The Cathedral & the Bazaar eller Homesteading the Noosphere av Eric S Raymond som löpande uppdateras.

²Jag har för övrigt haft en ingående debatt med Ola Larsmo om detta...

³Oj vad åren går. Stödstrumporna bildades av Maria-Pia Boethius, Agneta Stark, Ebba Witt-Brattström m fl för att före och under valet 1995 driva parollen "hela lönen, halva makten" i feministisk anda.

⁴ Ja, varenda tidning finns ju på Internet nu, 1999, med till stora delar samma innehåll som papperstidningarna, och finansierade av annonser.

⁵Vilket också inträffat... Jag borde bli spågubbe.

⁶Någon har påpekat att det borde heta "den fjärde statsmakten" med motivationen att domstolarna är den tredje självständiga statsmakten (vid sidan om regering och riksdag).

⁷Bara lite. Lösenord o dyl som användarna betalar för, knäcks och sprids för vinden...

⁸För en djupgående analys av medias manipulativa drag, se Maria-Pia Boethius Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land.

⁹Följande text är en omarbetning av material som skrevs för en artikel kallad GNU och Open Source, Stallman och Raymond i tidningen Yelah #3 1999.

¹⁰BSD, Berkeley Standard Unix, är resultatet av att amerikanska konkurrensverket ådömde AT&T som i praktiken hade monopol på operativsystemet Unix, att ge bort källkoden till universiteten. Den utvecklades snabbt till BSD som ännu är mycket populärt vid sidan av det mer "folkliga" Linux. Finns i ett flertal varianter som Open BSD, Free BSD eller Net BSD.

¹¹Se om objektivism i kapitel 8.

¹²Detta är en generaliserad bild som förutsätter att företagen är oändliga i antal, antalet varianter är mycket stort, och "marknaden" är ett självständigt tänkande filter som inte vilseförs av propaganda. Detta stämmer ganska dåligt med verkligheten.

¹³ Förmodligen en myt.

¹⁴Organisationen Adbusters / The Media Foundation gjorde en gång ett mycket roligt påhopp på "BNP-dogmen", genom att konstatera, att varje cancerpatient som diagnosticerades, varje nedsågad regnskog (eller "djungel" som det egentligen borde heta), varje bilolycka, varje fängelsedom -- ökar BNP. Och detta är dessvärre faktiskt sant.

¹⁵1995 genomförde Telia en omfattande omorganisation vilket, som alla som läst grundläggande management vet, innebär att man raserar de sociala nätverk som uppstått på arbetsplatsen för att förstärka toppstyrets grepp om företaget.

¹⁶Och nu är det Windows NT 4.0 och Windows 98, förlåt Windows NT 5.0, förlåt Windows 2000 som gäller. Håhåjaja.

¹⁷Jag vet att besserwissrarna skriker när jag skriver såhär. Skriv en egen bok som vänder sig till dem som hänger upp sig på detaljer om det stör er.

¹⁸Numera MacOS 8, 9 och X.

¹⁹Testunderlag finns på www.gnu.org

²⁰Man skall kanske undvika att övervärdera det "vetenskapliga samhället", som lika ofta är en skådeplats för de mest småsinta intriger och den mest larviga underkastelse.

²¹Pierre Bourdieu inför begreppet "kulturellt kapital" för att försöka förklara det här.

²²Ett en smula elakt (och förenklat) påstående.

²³Svante Tidholm påpekade att jag har en förmåga att ibland reducera individen till en marionett under makterna. Jag förstår synpunkten, men är inte klok nog att komma runt den frågeställningen. Min respekt för individens förmåga är mycket stor, och jag tar också individens parti i detta ojämna spel. Utvecklingar av mitt synsätt finns i kapitel 15 samt appendixet.