ARTIFICIELL INTELLIGENS

Resonemang kring artificell intelligens (hädanefter kort: AI) är allmänt återkommande i många sammanhang, inte minst i alla de ämnen jag tar upp i den här boken. Därför har jag låtit AI få ett eget kapitel.

AI är en tvärvetenskap; den gränsar till elektronik, datalogi, psykologi, sociologi, filosofi, religion, medicin och matematik. Detta är absolut ingen överdrift. Skapandet av AI innebär att man först måste förstå hur "vanlig" intelligens fungerar, vilket är svårare än det låter -- det enda föremål man med säkerhet vet är intelligent är ju den mänskliga hjärnan. AI handlar alltså ytterst om att studera de humanistiska vetenskaperna för att bygga de naturvetenskapliga modellerna. Vår intelligens har visat sig ha tydliga kopplingar till vårt sätt att uppfatta världen, vad vi med ett fint ord kallar perception.

Att forska i AI är högsta mode på högskolorna, och det är inte helt utan anledning. För första gången i världshistorien finns det nämligen pengar att tjäna på AI. Företagen som administrerar och kommunicerar allt mer och mer via elektroniska länkar är i behov av dataprogram som kan göra rutinjobb, som att sortera elektronisk post och underhålla lagren. Sk intelligenta agenter marknadsförs, avpassade för olika elektroniska rutinjobb. Lite cyniskt skulle man kunna säga att företagen för första gången kan ersätta tänkande människor med maskiner på områden man aldrig trodde skulle kunna mekaniseras. (Jag skall dock påpeka att det knappast kan kallas mekanisering, eftersom riktigt intelligenta program verkligen tänker, inte bara handlar enligt en uppsättning regler.)

Det finns en rad filosofier och inriktningar inom AI. Till de främsta hör idag: expertsystem (stora databaser med specifik kunskap), genetiska algoritmer (simulerad evolution av t ex matematiska formler för att passa ett visst ändamål) och neuronnät (efterapning av hjärnans organisation i självständiga och parallellt arbetande nervceller).

I takt med att informationsdatabaser i stil med de som finns på Internet växer fram kan agenter jobba direkt med informationen utan att behöva förstå sig på människor. Varför sätta en människa på att göra research när du lika gärna kan låta en agent göra det både billigare och snabbare? (Den som någonsin sökt information på Internet inser själv hur användbart ett lite mer intelligent sökverktyg skulle kunna vara.)

Det forskas dessutom på artificiellt liv, som verkligen är levande organismer som lever och fortplantar sig i datasystem. Datavirus är en form av artificiellt liv, om än ganska osofistikerat och ofta destruktivt. Artificiellt liv har ännu inte rönt några större framgångar. (Om man inte skall kalla datavirus och alla de företag och konsulter som jobbar med att bekämpa datavirus för en framgång - det har bevisligen höjt BNP.)

Forskningen kring artificiellt liv började med ett program av John Conway som var en sorts blandning mellan dataspel och beräknad simulation och kallades Life. Hackaren Bill Gosper på MIT blev i det närmaste besatt av denna simulation. Senare förbättrades det och kallades istället Core Wars och innebar att många små dataprogramm skulle expandera och slåss om systemminnet (eng: core) och bara de starkaste skulle överleva. Programmen utsätts för flera miljöfaktorer som påminner om de krav som ställs på verkligt liv: ensamma eller trångbodda individer dör, program utsätts för mutationsrisker, systemresurserna varierar med tiden (dygnsrytm), alltför gamla organismer dör osv.

Speciellt framgångsrik med artificiellt liv har Tom Ray varit med programmet Tierra. Hans artificiella liv har genom simulerad darwinistisk evolution lyckats utveckla programlösningar för vissa specifika problem som varit bättre än de som någon människa kunnat åstadkomma.

Jag har redan nämnt att hackare respekterar artificiell intelligens på ett helt annat sätt än människor i allmänhet. En person som vuxit upp med ständig närhet till datorer ser inte några hot i att maskiner kan tänka. Han ser bespottandet av artificiell intelligens som en sorts rasism riktad mot en viss livsform. Om du själv är kritisk mot artificiell intelligens, och säger att det kan aldrig bli samma sak, bara människor kan tänka osv, betänk i så fall att det inte finns något som helst vetenskapligt belägg för att den mänskliga hjärnan skulle vara något annat än en maskin, låt vara av kött.

Dessa tankar går ända tillbaka till Ada Lovelace och Charles Babbage, två av datorernas anfädrer, som i en skrift kallad Thinking Machines från mitten av 1800-talet behandlar detta.

Allmänt kända blev inte dessa idéer förrän på 1960-talet, i t ex rysarfilmen Colossus -- The Forbins project (1969) där intelligenta, militära datorer tar över hela världen. Tanken figurerar som bekant även i Terminator-filmerna, med den enda skillnaden att datorn heter Skynet istället för Colossus som i Forbins project -- inte mycket nytt under solen i populär science fiction alltså. Rädslan för konstgjorda intelligenser går egentligen ända tillbaka till Mary Shelleys Frankenstein (1818), kanske rent av ännu längre tillbaka.

I Frankensteinmyten personifieras rädslan för artificiella intelligenser. Denna historia om en vetenskapsman som skapar en livsfarlig intelligens är en av den industrialiserade världens nya symboler, fullt i klass med tidig grekisk mytologi. Det finns en koppling mellan Frankenstein och Bibeln såtillvida att det skapade (människan i moseboken, monstret i Frankenstein) sätter sig upp mot skaparen (gud respektive människan).

I judisk mytologi har vi en motsvarighet i myten om lermänniskan Golem som löper amok då dess herre glömmer av att kontrollera varelsen. Det har slagit mig hur långt före sin tid denna myt var: Golem var gjord av lera, och datorer är gjorda av kisel, som tillverkas av sand. För att Golem skall "fungera" stoppar konstruktören Rabbi Löw ett stycke pergament med guds namn i munnen på varelsen. Detta är jämförbart med hur ingenjören "matar" sin dator med mjukvara. För att stoppa den skenande Golem tar rabbin ut pergamentet ur munnen på denna, varvid varelsen faller ihop i en hög torkad lera, efter att den berövats sin livsgnista.

Redan i dessa två 1800-talsmyter finns alltså rädslan för att människan, liksom Gud, skall skapa intelligent liv ur död materia. Denna ganska ogrundade rädsla för uppror mot gud är alltså bakgrunden till mycket av den fientlighet som riktas mot forskningen inom artificiell intelligens. Det som skrämmer oss är myten om hur människan åt av kunskapens träd, och vår skräck för att ytterligare en skapelse skall göra detsamma. Jag tänker dock gå bortom dessa myter och istället rikta in resonemanget på de filosofier som ligger till grund för AI-forskningen: Pragmatismen med arv från Fallibilismen, Nihilismen och Zenfilosofin. (Låt inte dessa konstiga ord avskräcka dig från att läsa vidare!)

Man kan fråga sig varför forskare prompt skall försöka skapa artificiell intelligens. Det finns ju redan människor, varför försöka skapa något nytt, bättre, främmande? Att ställa en sådan fråga till en forskare på området är ungefär som att fråga ett ungt par varför de prompt skall skaffa barn. Varför föda upp en ny generation som ifrågasätter allt du byggt upp? -- det är en sådan sak som man bara gör helt enkelt; en utmaning, en önskan att skapa något som skall leva vidare. En drift att låta evolutionen fortgå. Kanske är det också detta som till viss del driver hackare att framställa datavirus: nöjet i att se något nytt växa och sprida sig.

Hela vårt samhälle och våra liv är nu så sammanlänkade att de inte går att skilja åt. Samhället, maskinerna och människan -- allt måste utvecklas vidare. Evolutionen tillåter inga stängda dörrar, och AI är enligt mitt sätt att se det bara ännu ett steg på evolutionens väg. Själv ser jag detta som något relativt positivt, andra blir skräckslagna.

Samtidigt skall man inte glömma att lägga märke till de marknadsmässiga intressen som står bakom den artificiella intelligensens expansion. Att datorer skall kunna läsa blanketter, sortera information och skicka den vidare, är givetvis bara ännu ett sätt för marknaden att rationalisera bort människor ur produktionen, att automatisera kontorslivet och göra sekreteraren och revisorn överflödiga. Ledningen för ett företag är givetvis som vanligt enbart intresserad av att tjäna pengar och ackumulera kapital. Skulle inte du? Vad är det som rör sig på en högre nivå? Vad döljer sig i den komplexa individ (eller som jag själv kallar det: superindivid) som vi gett namnet "marknaden" och som ständigt driver på denna utveckling?

Den som är intresserad av att få veta mer om AI och allmänt filosofiska aspekter kring ämnet kan med fördel läsa boken The Age of Intelligent Machines av Raymond Kurzweil (1990). Vill man förstå mekanismerna bakom AI bör man läsa Douglas Hofstadters Gödel Escher Bach, en både upplyftande och beklämmande bok. I ett avseende är den en vetenskaplig bekräftelse av Kafkas tes: att rätt uppfatta en sak och samtidigt missförstå samma sak utesluter inte vartannat, något som fascinerande nog hör samman med motsägelserna inom Zenbuddhism, en religion som i vissa stycken gränsar till ren filosofi. För att låta er förstå något av mekanismerna bakom AI måste jag försöka förklara något av den del av Zen som sammankopplas med filosofer som Mumon och som inte har så mycket med att sitta med benen i kors och meditera (och annat hokus-pokus) att göra. Zen är i sig en filosofi som kan brytas lös från Buddhismen och betraktas separat. Buddhismen bygger på respekt för livet i alla dess former. Zen i sig kräver inget sådant, eftersom det är en icke-värderande, icke-religiös filosofi.

Zen, Eller Konsten att Bryta Sig Ur Formella System

Just Zen har ju också blivit en av de mest inflytelserika "nya" filosofierna i västvärlden under 80- och 90-talet. Böcker som Zen Och Konsten Att Sköta En Motorcykel säljer förbluffande bra. Zenbuddhismen innebär bland annat att det som vi i västerländsk tradition kallar Gud, och som hinduisterna och buddhisterna kallar Brahman respektive Buddha, i själva verket är summan av alla processer i universum och ingen fristående självständigt tänkande kraft. Således finns Gud lika mycket i människans själ som i en dators strömkretsar eller cylinderloppet på en motorcykel. Zen kan lite förenklat sägas vara ett enda långt sökande efter sambandet mellan processerna i naturen, kosmos eller mikrokosmos, och samtidigt utgör själva sökandet en process som går upp i de andra. Sökandet i sig är Zenbuddhismen, och poängen är att man aldrig lyckas finna Zen, som är ett abstrakt begrepp för "svaret". Ett sökande efter Zen innebär att man ständigt kommer till en plats där man besvarar en fråga med: både ja och nej. Exempelvis:

Fråga: Är bollen i flaskan?

Svar: På sätt och vis ja, om flaskans insida är dess insida, på sätt och vis nej, om flaskans utsida är dess insida.

Zen leker ständigt med vårt sätt att definiera vår omgivning, att sätta etiketter på föremål så väl som människor. Zen lär oss att genomskåda bristerna i vårt eget språk och hjälper oss att bryta felaktiga system, som om vi till exempel fått för oss att alla brottslingar är svartmuskiga. (Eller att alla hackare bryter sig in i datasystem!) Zen är tesen att inga perfekta formella system existerar, att det inte finns något perfekt sätt att uppfatta verkligheten på. Att det inte finns några perfekta system inom naturvetenskapen bevisade matematikern Gödel 1931, och att det inte finns några perfekta system inom religionen inser var och en som inte är bokstavstroende.

Zen kan sägas grunda sig på antagandet att:

Den enda absolut sanna sanningen är att inga absoluta sanningar existerar.

En paradox! Vilket givetvis är en perfekt utgångspunkt för tesen att verkligheten inte låter sig fångas och alla formella system (som det mänskliga språket, matematiken osv) därmed måste vara felaktiga. Till och med själva påståendet att verkligheten är ofullständig är ofullständigt! Sanningen kan inte uttryckas i ord -- därav behovet av konst och andra uttrycksformer. Jag skall inte skriva mer om Zen nu, men ni förstår säkert att det är många som blir både förvirrade och förbannade när man försöker förklara Zen, speciellt som förklaringen går ut på att det inte finns någon förklaring. Notera i t ex William S Burroughs citat: "språk är ett virus från rymden", frustrationen över det mänskliga språkets begränsningar. Även Nietzsche kritiserade språket och menade att det var hopplöst begränsat, likväl som feministen Dorothy Smith med sin teori om hur orden styr maktfördelningen i samhället.¹ I västerländsk filosofisk tradition kallas motsvarigheten till Zen för fallibilism och grundar sig på tanken att all kunskap är provisorisk, något som senare utvecklats i en filosofisk riktning som kallas pragmatism och betraktar alla formella system som felbara och därefter försöker bedöma dem efter hur de fungerar istället för hur de är uppbyggda. Gödels teorem är kanske den mest påtagliga indikationen på att denna världsuppfattning är korrekt.²

Mycket av modern matematisk teori om sk icke-formella system hänger ihop med både Zen och kaosforskning. Ett icke-formellt system skapar ett formellt system för att lösa ett problem. För att vi skall ha en chans att förstå oss på den på ytan kaosartade världen måste vi först förenkla den genom att skapa formella system på olika beskrivningsnivåer, men också ha möjligheten att bryta ned dessa system och skapa nya. Vi vet till exempel att människor är skapta av celler. Men på sätt och vis är vi ju skapta av atomer, och på sätt och vis av ren energi. Naturen bjuder på så många beskrivningsnivåer att vi måste sålla fram dem som vi behöver för att klara av det som vi föresatt oss. Det är det som är intelligens.

Det finns andra filosofier som anammar delar av Zen: hit hör exempelvis läran om Tao, där motsatspar som svart/vitt rätt/fel eller ett/noll (informationens minsta byggsten) ses som heliga och det gäller att finna någon slags gyllene medelväg. (Urtypen är alltså Yin och Yang, ett slags ur-motsatspar.) Hit hör också vårt västerländska tes-antites-syntes-resonemang. Dessa filosofier har som styrka och svaghet att de invaggar anhängaren i en tro att lagom alltid är bäst, vilket enligt Zen kan vara både sant och falskt beroende på hur man ser det. Alla sådana försök att konkretisera verkligheten till formella system är i och för sig intressanta men definitivt provisoriska och ständigt underkastade anpassning. Ett annat filosofiskt system som anammade detta tankesätt var den förkristna Gnosticismen, där det ursprungliga motsatsparet är Gud och Materien som sedan möts genom en serie sk Eoner (tidsåldrar, idévärldar eller gudomliga väsen). Gnosticismen är i sin tur förmodligen sprungen ur en gammalpersisk religion som kallas parsism och som inrättades av den inte helt okända filosofen Zarathustra, som alltså ursprungligen hävdade att världen styrdes av sådana här motsatspar.

Zenfilosofins sätt att tänka är dels en bekräftelse på den sk nihilismens världsbild att objektiva sanningar inte existerar, samtidigt dementerar den samma världsbild; det är helt enkelt en fråga om var man befinner sig: på insidan av ett formellt system existerar objektiva sanningar. På utsidan av systemet finns de inte. Lyckas man bryta sig ur ett formellt system där verkligheten inte beskrivs i begrepp som rätt och fel, eller alla möjliga mellanting som mera rätt än fel, har man också funnit något av intelligensens kärna. Att vara intelligent innebär att man kan bygga ett system av ordning ur kaos, så grundligt att man sedan kan betrakta sitt eget system från insidan och inordna sina egna tankar i det system man skapat. Forskningen kring AI har på ett förbluffande sätt visat att denna förmåga är absolut nödvändig för varenda liten intelligent operation.

Denna skillnad mellan den verkliga världen och den som man föreställer sig, alltså det formella system man skapat, har i århundraden retat gallfeber på filosofifarbröder som Platon m fl, och fått dem att i djupa bryderier konstatera att den verkliga världen är felaktig och att deras perfekta, matematiska system är en idévärld som står bortom den verkliga och som den verkliga världen aldrig riktigt når fram till. (Observera att jag är en smula uppkäftig här; en 24-årig lekman som jag har normalt inte ens rätt att ta dessa stora filosofers namn i min mun. Den vakne läsaren lägger märke till att jag är i full fart med att ifrågasätta auktoriteter... I vetenskapsteorin är denna konflikt känd som kontroversen mellan subjekt (iakttagare) och objekt. Även inom en så "hård" vetenskap som fysiken har det visat sig att detta är av avgörande betydelse, främst i det för fysiker välbekanta Bells Teorem, som ställt till stort huvudbry för mången forskare. (Jag tänker inte försöka förklara Bells Teorem, jag nämner det mest som en referens för den som känner till det.)

När AI-forskarna sökte svaret på hur intelligens fungerade hamnade man i konflikt med de vetenskapliga grundnormerna. Vi behöver föra ett intelligent resonemang för att skapa intelligens. Vi behöver en ritning på hur man gör ritningar, en teori om hur teorier fungerar, ett paradigm för hur paradigm skapas osv. Man hamnade i en paradox där man ville beskriva ett formellt system med hjälp av ett formellt system. Det var då man tog till sig Gödels teorem -- ett bevis för att alla formella system innehåller sanningar som inte kan bevisas. Lösningen på att skapa ett formellt system för intelligens var genom att låta det referera till sig självt, precis som en nervcell i hjärnan kan förändra sitt sätt att fungera och behandla information genom att, just det, behandla information. Lösningen på intelligensens gåta var inte tabeller, strikta regler och matematik. Intelligensen var inte matematiskt-maskinell. För att intelligensen skulle fungera måste den vara till viss del oförutsägbar, motsägelsefull och föränderlig.

Många hackare och nätanvändare är hängivna Zen-filosofer, inte minst därför att mycket av funktionerna i datorer och datanätverk ofta är ganska självmotsägande. Den del av datavetenskapen som behandlar AI är självmotsägande i allra högsta grad. Programmering är också en konst som går ut på att skapa ordning i ett från början näst intill kaotiskt system av möjliga instruktioner, hela vägen fram till ett färdigt dataprogram. Om det här stycket var svårt att förstå, var snäll och läs det igen, för det är värt att förstå.

Människan som Maskin - Datorn som Gudomlig Skapelse

De flesta hackare betraktar människor som avancerade maskiner och det är egentligen inget fel med det; det är bara ett nytt synsätt, ännu ett betraktelsesätt inom den mångfassetterade psykologiska vetenskapen. Hackare är i allmänhet futurister och för dem är maskinen, och därmed människan, något vackert och livsfyllt. Jag skall villigt erkänna att jag själv till viss del betraktar människor som maskiner, men skulle hellre dämpa det lite och säga att vi i likhet med datorer är informationshanterare -- vi föds med en viss information präglad i generna; under uppväxten tillförs sedan alltmer information från omgivningen. Resultatet blir en komplex mängd information som vi kallar för individ. Processen där informationen bearbetas och lagras i individen kallar vi för intelligens. Individen samverkar också med omgivningen genom att symboliskt uppta och avsöndra informationsstycken, och blir därigenom del i en ännu större process som också den är intelligent. (Är man religiöst lagd kan detta påstående uppfattas som hybris.)

Skillnaden mellan människor och datorer då?

Två saker: Datorn vet vem som skapat den (ett) och människans liv är klart tidsbegränsat (två). Man har framkastat teorin att det unika i människans "själ" är en produkt av endast dessa två faktorer, och att det därmed bara är just ovissheten och tidsbegränsningen som gör livet "värt att leva". Sedan kan man ifrågasätta teorin med den invändningen att båda premisserna i princip är förhandlingsbara i ett längre perspektiv. Härom får läsaren dra sina egna metafysiska slutsatser. Ämnet är i det närmaste outtömligt. (Och publiken i princip outtröttlig.)

"Jag har skådat saker ni människor inte kan föreställa er... Brinnande attackskepp vid Orions skuldra... Jag såg C-strålar tindra i Tannhauser-porten... Alla dessa ögonblick kommer nu att gå förlorade i tiden, likt tårar i regnet."

(Androiden Roy Beatty i Ridley Scotts Blade Runner inser i dödsögonblicket något av livets innebörd.)

Om vi går till djuppsykologin blir det hela lite enklare. Ett intelligent system, såväl artificiellt som naturligt, måste kontrolleras mot ett överliggande system, vad vi skulle kunna kalla ett metasystem, för att kunna veta i vilken riktning det skall utveckla sig. På ett AI-system som skall känna igen bokstäver "belönas" respektive "bestraffas" det sätt på vilket det uppfattat ett tecknen tills systemet lärt sig hur det skall kunna känna igen så gott som alla tecken. Detta fordrar att systemet har två funktioner: dels in- och utmatning av information, och dels eftertanke.

På ett AI-system sker detta kontrollerat i två steg. Hos en människa sker informationsbehandlingen (enligt en teori) om dagen och jämförelsen mot det "korrekta" handlingsmönstret under natten i form av drömmar, där förloppen återupprepas och jämförs med våra verkliga motiv, alltså det undermedvetna. Likheten är påfallande.

Vi kan alltså med detta resonemang konstatera att människan har ett inre system för vad som är korrekta och felaktiga handlingar. Som om inte detta vore nog, vet vi att vi också kan förändra de planer vi handlar efter -- vi är alltså inte födda till att gå en viss utstakad väg. På det viset är människan lika paradoxal som vilket icke-formellt system som helst. Vi har förmågan att bryta oss ur systemet och omvärdera våra mål.

De stora psykologiska filosoferna, främst Sigmund Freud och Carl Jung, fann dock att det fanns ett slags symboler och motiv som inte modifierades utan var gemensamma för alla människor. Freud talade om de stora drifterna, främst sexual- och dödsdriften. Jung vidareutvecklade resonemanget till flera arketyper, som t ex visade på vissa grundläggande uppfattningar om vad som är gott och ont.³ Dessa arketypiska drifter som tycks finnas hos alla djur är tydligen en motor som driver människan att utforska och försöka förstå sin omvärld.

Detta är den mest grundläggande skillnaden mellan människor och maskiner. Det finns inget som säger att vi skulle behöva låta de intelligenta maskinerna drivas av samma drifter och instikter som vi själva. Vi kan istället specialutrusta dem med en drift att lösa det problem de konstruerats för. När maskinen utvärderar sitt eget handlande drivs den då ständigt att springa våra ärenden. Science fiction författaren Isaac Asimov föreslog exempelvis i sina robotnoveller robotikens lagar, där robotarna drevs av en närmast sjuklig vilja att vara människor till lags. Dessa återfinns även i den något modernare filmen Robocop där robotpolisen drivs av viljan att upprätthålla lagen.

Mot en Artificiell Tidsålder - AI och Samhället

Aspekter på AI återspeglas i tidens medier - Blade Runner handlar om skillnaden mellan människor och maskiner, i cyberpunkromaner, musik och filmer förkommer AI rikligt, och år 1995 har Frankenstein nypremiär på biograferna. Slump? Knappast.

Ett spännande exempel på den här trenden är Arnold Schwarzeneggers roll som robot i Terminator 2. Där har den konstgjorda intelligensen mänskliga drag, som en följd av att den programmerats av en mänsklig rebell istället för en brutal militär. Den visar också på olika aspekter av hur det kan gå om man hanterar tekniken vårdslöst. (Som när Rabbi Löw tappade kontrollen över sin Golem.) Särskilt intressant är scenen där roboten, maskin som den är, bara följer sitt program att utplåna människor som är i vägen istället för att välja fredliga lösningar. Huvudpersonen John (som f ö är en skicklig hackare) upptäcker här en farlig "programlus" i roboten, som han rättar till. Budskapet i filmen är att teknik och AI är bra -- om den används på rätt sätt och övervakas av människan. Den riktiga faran är den nonchalanta människan.

Den svenska Femte Generationen förtjänar återigen att nämnas i sammanhanget. Femte generationens datasystem är just en annan beteckning på artificiellt intelligenta datasystem.

Lars Gustafsson utmärker sig med den vackra science fiction romanen Det Sällsamma Djuret Från Norr som på ett ingående och underhållande vis behandlar metafysiska aspekter på AI. Speciellt spännande är här tankarna om decentraliserad intelligens. Detta innebär t ex att ett myrsamhälle kan sägas vara intelligent, men knappast en enskild myra, att hela mänskligheten kan betraktas som en sammanhängande intelligent organism osv -- ett synsätt hämtat från sociologin som kommit att få en central betydelse inom AI-forskningen.

Informationsflöden är en indikation på intelligens. Detta bekräftas i modellen av samhället som en enhetlig tänkande kraft. Individens och samhällets intelligens är otvivelaktigt besläktade; förmågan att lagra och bearbeta information genom kontruktion och upplösande av formella system kännetecknar intelligens. Samhället är som en organism, ändå inte. De här idéerna går ända tillbaka till den sociologiska vetenskapens grundare Auguste Comte. Själv har jag myntat begreppet superindivider som en beteckning på dessa överordnade intelligenser med namn som företag, marknaden, staten, kapitalet osv. Jag skall återkomma till detta längre fram i denna bok.

Man kan återigen betona släktskapet mellan kaosforskning och intelligens; intelligens kan uppfattas på många olika nivåer, varje nivå i sig ett formellt system. Det ena systemet liknar det andra och bildar ett märkligt sammanhängande mönster. Vår intelligens verkar vara ett med vår förmåga att betvinga kaos.

Alan Turing och Turingtestet

En av de allra första som ägnade sig åt att försöka få maskiner att hysa intelligens var Alan Turing. Han föreslog ett test som kunde avgöra om ett system var intelligent eller inte, det sk Turingtestet. Det gick ut på att man placerade en människa i ett rum med en terminal som antingen var kopplad till en annan terminal där det satt en annan människa, eller till en dator som låtsades vara en människa. Om försökspersonerna inte kunde skilja på människan och datorn, dvs att de i hälften av fallen dömde ut datorn och i hälften av fallen människan, skulle man kunna påstå att datorn var intelligent.

Detta kritiserades ganska omgående med en teori som kallades det kinesiska rummet. Denna innebar att turingtestet gjordes på kinesiska, och att man placerade en kines vid ena terminalen, och en person som inte kunde kinesiska vid den andra. För att den icke-asiatiske personen skulle ha en chans att svara på de frågor som kinesen ställde, skulle man ge honom en uppsättning regler i form av tecken, grammatik etc med vars hjälp han skulle kunna generera vettiga svar utan att förstå ett smack kinesiska. Genom att bara slå i böcker och tabeller skulle det därför verka som om personen i fråga talade kinesiska och var intelligent, fast han/hon i själva verket bara följde regler.

Den lilla slaven som sprang fram och tillbaka och tolkade kinesens frågor och framställde intelligenta svar utan att kunna något jämfördes med hårdvaran i datorn, maskinen. Böckerna och reglerna för hur han skulle svara var mjukvaran, alltså dataprogrammet. På det viset menade man att en dator inte kunde vara intelligent, bara följa givna instruktioner.

Nu visade sig denna invändning vara felaktig. Det kinesen kommunicerar med är inte enbart den person som sitter i andra änden, utan hela systemet, med terminal, böcker, regelverk och allt annat som den stressade stackaren i det andra rummet använder sig av. Även om personen som satt vid terminalen inte var intelligent, var systemet som helhet intelligent. Detsamma gäller för en dator: även om inte maskinen eller dataprogrammet i sig är intelligenta, kan systemet maskin+program mycket väl vara det.

Det samma gäller en människa -- en enskild neuron i hjärnan är inte intelligent. Inte ens hela delar av hjärnan eller hjärnan i sig kan sägas vara intelligenta, eftersom de inte kan kommunicera. Systemet människa med både kropp och hjärna kan däremot sägas vara intelligent!⁴

Av detta följer också den lätt obehagliga insikten att varje system som är intelligent ständigt måste bearbeta information för att kunna kallas intelligent. Vi måste ta emot sinnesintryck och avge svar på dessa på något vis för att kunna kallas intelligenta. En människa utan förmåga att ta emot eller ge ifrån sig information är alltså inte intelligent! Informationsflöde är en indikation på närvaron av intelligens. Härav definierar vi begreppet hjärndöd. En människa utan kommunicerande intelligens är ingen människa.

Vi skulle kunna avsluta det här kapitlet med att definiera vad intelligens egentligen är (enligt Walleij):

Intelligens är förmågan att i ett till synes kaosartat informationsflöde skapa system för att sortera och överblicka detta samt oupphörligen revidera och bryta ned dessa för att skapa nya. (Notera att denna definition är en paradox eftersom den beskriver den process genom vilken författaren lyckades konstatera detta. Aldrig får man vara riktigt glad.)

Fotnoter:

¹Förmodligen en form av strukturalism.

²"Korrekt" är alltid ett böjligt begrepp när man diskuterar filosofi. Ta det inte för bokstavligt. Tänk på att detta är populärvetenskap...

³Teorier som för tillfället hamnat i onåd. Håhåjaja. Enimvero di nos quasi pilas homines habent.

⁴Eller kanske inte. Människan kan omöjligen bli intelligent utan ett samhälle som omger henne, alltså är systemet människa+samhälle det som är intelligent... Osv osv.