EN ELEKTRONISK INTRESSEORGANISATION

Historien om hackarna, phreakarna, teleföretagen och rättvisan berättas (med utgångspunkt från amerikanska förhållanden) i Bruce Sterlings The Hacker Crackdown (1992). Anledningen till att denne science fiction författare skrev hackarnas historia, är just det jag med mitt resonemang hittills velat visa: att elektroniska kulturområden överlappar varandra. Det hela började när den amerikanska säkerhetstjänsten USSS (United States Secret Service) 1990 försökte vingklippa den underjordiska hackarrörelsen, och i några fall gick långt utanför gränserna för polisiära ingripanden.

Man ville verkligen klämma åt hackarna, som på bara något fåtal år vuxit sig enormt starka, genom att göra ett landsomfattande nedslag (eng: crackdown, därav titeln på boken) och slå de odisciplinerade hackarna ordentligt på fingrarna en gång för alla. Lära dem en läxa, helt enkelt. Nedslaget fick kodnamnet Operation Sundevil.

Secret Service stormade in hos amerikanska tonåringar och tog med sig allt elektroniskt. Datorn, printern, CD-spelaren, bergssprängaren, moderns och faderns datorer, rubbet. Inte nog med det: man tog också manualer och allt som kunde likna manualer: science fiction romaner och vanliga CD-skivor till exempel.

Var och en kan säkert räkna ut vad som händer om man tar ifrån en hackare alla hans/hennes apparater. Han/hon blir helt enkelt fullkomligt maktlös, utan möjlighet att hålla kontakt med sina vänner eller uttrycka sig i öppna elektroniska möten. Hackarna blev alltså inte bara vingklippta; de fick munnen tilltäppt också. Detta var givetvis precis vad USSS ville, och antagligen hade ingen brytt sig - inte ens Bruce Sterling - om man nöjt sig med att rannsaka hackare. Många hackare som greps under nedslaget kom att dömas till straff som innebar att de inte fick använda datorer under en viss tidsrymd.

Den första mars 1990 begick emellertid USSS ett misstag: man tog sig in hos spelföretaget Steve Jackson Games i Austin och beslagtog alla datorer man kunde hitta, inklusive en vars hårddisk innehöll ett alldeles nytt spel: GURPS Cyberpunk. (GURPS står för Generic Universal Role Playing System, på svenska ungefär: Övergripande Universellt Rollspelssystem, ett system som utvecklats av Steve Jackson Games för att underlätta byte mellan olika rollspel utan att byta rollspelssystem.)

Steve Jackson Games tillverkar alltså rollspel, och rollspelet GURPS Cyberpunk var skrivet av en hackare som gick under namnet Mentor (han heter egentligen Loyd Blankenship) och som jobbade som författare vid företaget. När företaget krävde att få tillbaka datorn, eller åtminstone filerna till GURPS Cyberpunk (som snart skulle lanseras på marknaden), nekades de detta, bland annat med motivationen att det inte var ett spel utan en manual för databrott. Mentor var ju själv hackare och hade skrivit ett alldeles utmärkt och realistiskt spel som handlade om att bryta sig in i olika datasystemen. Spelet ansågs farligt.

Alla som har sett ett rollspel vet dock att det är frågan om en sorts böcker som används som faktaunderlag för spelen, där spelarna försöker leva sig in i en annan värld. GURPS Cyberpunk var alltså en BOK, utgiven på ett förlag, med ett ISBN-nummer som alla andra böcker. Det faktum att den amerikanska säkerhetstjänsten försökt stoppa en bok helt enkelt därför att innehållet ansågs vara för farligt sågs inte med milda ögon av USAs rättframa medborgare. Tryckfriheten är även i USA inskriven i grundlagen, och ett fantasibetonat rollspel som GURPS Cyberpunk har formellt sett samma rätt att existera som t ex New York Times, oavsett om det lär ut databrott eller inte - så länge det inte uppviglar.

Efter en tids uppståndelse kring fallet med Steve Jackson Games bildades Electronic Frontier Foundation (EFF), ledda av bland annat Grateful Deads textskrivare John Perry Barlow,¹ och ekonomiskt understödda av framför allt Mitch Kapor (som var en av dem som skrev kalkylprogrammet Lotus 1-2-3). Organisationen understöddes av engagemanget bland användarna i det elektroniska konferenssytemet The Well som startats av tidningen The Whole Earth Review i San Francisco. WELL är en förkortning för Whole Earth 'Lectronic Link, och fungerar i princip som en jättestor BBS med kopplingar till Internet. (The Well betyder rakt översatt även kunskapskälla.) Många av användarna av The Well är gamla hippier och Grateful Dead-fans som sätter yttrandefrihet och demonstrationsrätt högt. Många är vad jag kallar högskolehackare, ingenjörer eller programmerare. Kombinationen hippie-programmerare är inte alls ovanlig på The Well. Jag nämnde tidigare att det var vid univeristeten kring San Francisco som hippiekulturen växte fram. Betrakta t ex Mitch Kapor -- innan han började tillverka affärsmjukvara var han meditationslärare.

San Francisco är nästan ett kapitel i sig. Det betraktas som den elektroniska världens Mekka. Där finns universiteten Berkeley och Stanford och hela området omges av Silicon Valley. Den största delen av all modern datateknik har kommit från San Francisco. Det var här den första hemdatorn Altair byggdes, och härifrån kommer Apple, Xerox, Adobe, EFF, The Well, Whole Earth Review, Wired och MONDO 2000. Alla former av elektronisk populärkultur har i princip uppstått här. Det var också här Virtuell Verklighet marknadsfördes för första gången. Samtidigt skulle jag nog vilja påstå att San Franciscos rykte är en smula överdrivet. Det handlar lika mycket om amerikansk attityd och marknadsföring som verkliga kunskaper, och de kunskaper som datortekniken bygger på har forskats fram över hela världen, men det är en naturlig knytpunkt för såväl amatörer som proffs inom databranchen. Speciellt Silicon Valley har betytt mycket med sina tusentals uttråkade övre medelklassingenjörer som bara väntar på att något skall hända på den elektroniska fronten, ett område där det finns enorma varuhus som bara säljer elektronik till förtag och hobbyister. Det är sådana människor som utgör den hårda kärnan i EFF.

EFF har goda kontakter inom hela den amerikanska program- och hårdvaruindustrin och hävdar människans elektroniska rättigheter. Organisationen beskyddar inte hackare, som man ofta får höra, utan hackarens rättigheter. EFF är alltså en medborgarrättsorganisation. Ideologiskt är man liksom cyberpunkarna kraftigt influerade av libertarianismen men i flera frågor, exempelvis när det gäller "intellektuell egendom", hamnar man på rak kollisionskurs med dessa. Jag skall nu försöka belysa hur hoten mot våra medborgerliga rättigheter och vår personliga integritet ser ut i ett informationssamhälle.

Rätten att Kommunicera

EFF menade (och menar) att det är kränkande att ta ifrån en människa hennes dator. Lika kränkande faktiskt, som att ta ifrån en människa rätten att använda penna och papper. En hackare är van vid att använda sin dator för att kommunicera med omvärlden via BBS:er, via Internet osv. Att ta datorn från en hackare är som att ta skrivmaskinen (ordbehandlaren, papperet och pennorna) från en författare. EFF stämde USSS för brott mot reglementet i samband med raiden mot Steve Jackson Games -- och vann. Organisationen arbetar nu för att rätten att uttrycka sig elektroniskt skall skrivas in bland de medborgerliga rättigheterna i den amerikanska grundlagen.

Kort sagt: en datorbrottsling borde kanske inte hindras från att använda datorer (det gör ju alla nuförtiden) utan från att begå fler databrott. Man vägrar inte falskmyntare att jobba på ett tryckeri - man lär honom att låta bli att trycka falska sedlar. Rätt använd är även den illegale hackarens kunskap värdefull för samhället.

Integritet

EFF har sedan grundandet expanderat och för nu en allmän debatt om datorer datorer och människor i ett framtida informationssamhälle. Man vill värna om individens rätt att slippa registreras och kontrolleras av myndigheterna bara för att möjligheten öppnat sig i och med datorns intåg. Man förespråkar därför också användandet av krypteringsprogrammet PGP som jag nämnde tidigare. Varför? Jo, SÄPO (eller någon annan människogranskande organisation) skulle inte kunna kontrolläsa all post som skickas i Sverige. De skulle inte kunna läsa all elektronisk post heller. Men de skulle (om de ville) kunna sätta en snabb, effektiv dator till att leta igenom all elektronisk post efter vissa nyckelord, för att på så vis snabbt kunna komma nya, politiska grupper på spåren. (Det är utomordentligt enkelt att programmera ett sådant program, jag skulle faktiskt kunna göra det själv.) Säg att varenda elektroniskt brev som innehöll orden "REVOLUTION", "VAPEN" eller "SAMHÄLLE" i någon kombination kopierades och skickades till en granskare. Du skulle inte märka något. Det finns en seglivad myt om att amerikanska underrättelsetjänsten redan har ett sådant världsomspännande avlyssningssystem för e-post, fax och SMS vid namn Echelon. Det återstår att bevisa om detta verkligen existerar eller bara är ytterligare en konspirationsteori.

Just av denna anledning bör man, enligt Philip Zimmerman, programmeraren bakom PGP (Pretty Good Privacy, som jag nämnde tidigare), kryptera sin post så att ingen utomstående kan läsa den.

Givetvis skulle vi i det demokratiska Sverige förbjuda inhemska organisationer att göra sådana hemska saker. Ändå kan det finnas anledning att kryptera sin post. Varför?

För det första: det finns andra än SÄPO och Lokala Skattemyndigheten som kan vilja veta om du skriver något olämpligt. För det andra: litar du på myndigheterna? Varför i så fall inte skicka en kopia av alla dina personliga brev till dem så att de vid behov kan kontrolläsa dem, så att de säkert vet att du inte håller på och konspirerar? Vad har du, en samvetsgrann medborgare att dölja? Varför inte låta polisen leta igenom ditt hus efter olagliga vapen? Varför inte genomgå lögndetektortest regelbundet? Ni förstår nog var jag vill komma -- krypteringen skyddar individens privatliv från myndighetsintrång. ² Ur myndigheternas egen synvinkel kan detta argument -- att man skall skydda sig från deras övervakning eftersom de till syvende och sidst inte är pålitliga -- aldrig godtas. Den argumentationen måste föras utanför den parlamentariska sfären.

Ståhejet kring PGP började den 10 april 1991 då den amerikanska kongressen uttalade sig om krypteringsprogram. Man sade i klartext att man förväntade sig att alla som tillverkade krypteringsutrusning av något slag skulle bygga in bakdörrar så att myndigheterna vid behov kunde gå in och läsa den krypterade informationen. Budskapet var skrämmande: ha gärna hemligheter -- men hemlighåll inget för myndigheterna. Strax efter detta for Zimmermans kollega Kelly Goen runt i San Francisco och kopierade PGP till olika BBS:er via telefonautomater(!). Han menade att det stred mot principerna för förenta staternas konstitution och gjorde det för att skydda det amerikanska samhället från totalitär övervakning av medborgarna. Runt 1995 utfärdade EU ett liknande direktiv till Europas stater, dock med det explicita undantaget att detta bara gällde kommersiella produkter; exempelvis det fria kryptoprogrammet GPG (GNU Privacy Guard) som utvecklats i Tyskland under ledning av Werner Koch, eller den krypterade kommandotolken LSH, som utvecklats i Sverige av Niels Möller m fl, omfattas inte av exportrestriktionerna. När det gäller program som utvecklats av företag får inte ens fria program exporteras, detta har bland annat drabbat linköpingsföretaget Idonex som i sin fria webserver Roxen byggde in stark kryptering.³ Varje gång detta program skall föras ut ur landet fordras exporttillstånd. (Amerikaner är mycket känsligare för sådana här saker än vi svenskar -- tack och lov, skulle jag vilja säga.)

Kryptering är förresten inget uttalat amerikanskt. Vi i Sverige har varit med i chifferleken minst lika länge. Redan under andra världskriget dechiffrerade vi tyskarnas kommunikation genom Sverige. 1984 gjorde "experten" Ragnar Eriksson och hans kompisar på SÄPO ett krypteringssystem som de med regeringens goda minne fick lov att sälja tillsammans med annan säkerhets "know-how". Tyvärr var systemet värdelöst eftersom SÄPO aldrig haft några krypteringsexperter värda namnet, vilket medförde att ingen ville köpa systemet.⁴

De som sysslar professionellt med kryptering (alltså inte SÄPO, utan militären och universiteten) råkar alltid ut för uppkomlingar som tror att de kommit på världens bästa krypteringssystem. Gemensamt för dessa uppkomlingar är att de vill hemlighålla sitt system eftersom de tror att de är så fantastiskt smarta att ingen människa någonsin tidigare varit inne på samma tankegångar. Alla proffs lämnar ut sina algoritmer (principer för kodning) och berättar hur systemet fungerar; om systemet är bra nog kan ingen knäcka chiffret även om de vet hur det fungerar. Exempel på sådana system är DES (Data Encryption Standard, Standard för datakryptering), Blowfish, El-gamal eller IDEA (International Data Encryption Algorithm) som används i PGP. (SÄPO ville inte lämna ut sin algoritm...) Varken DES. Blowfish, El-gamal eller IDEA är oknäckbara algoritmer -- det är bara det att det skulle ta några miljoner år för dagens datorer att göra det med de tekniker för dechiffrering vi känner idag.

Som ett belysande exempel kan jag nämna ett väldigt vanligt nybörjarkrypto som går ut på att addera en rad slumptal till en digitalt lagrad text. Detta hade varit väldigt svårt att knäcka om meddelandet inte vore längre än slumtalsserien, men på en längre text kan man lätt trolla bort denna slumpmässighet på samma sätt som man filtrerar bort brus från en radiosignal.

Sverige Vaknar

Redan idag har den svenska polisen gjort sig skyldig till tvivelaktiga handlingar på yttrandefrihetens område. Man har beslagtagit BBS:er, som faktiskt används bl a som utväxlingsplats för privat elektronisk post, och antagligen också läst den privata post som funnits i dessa. Detta har man gjort för att BBS:erna misstänkts för att sprida piratkopierade datorprogram. Detta kan jämföras med att läsa igenom all post i en av postverkets gula lådor bara av misstanken att det någonstans i denna låda döljer sig information om ett brott. Skulle du vilja att din post blev läst, bara för att den råkat hamna i samma låda som ett brev från, låt säga, en organiserad biltjuvsliga? (Jag vet inte ens om polisen har rätt att göra sådana saker, men jag tycker inte om tanken.)

"Gudbevars!", säger polisen, "de som använder en BBS är ju hemska hackare! Det har väl inget med vanliga hederliga människors privatliv att göra?"

Det var ju för väl så att de var hackare, och inte judar eller invandrare utan vanliga hederliga hackare som vi alla vet är så hemskt kriminella. Hundratals BBS-användare, helt vanliga ostraffade svenskar, har alltså fått sin rätt till privatliv upphävd genom att de faller under det minst sagt luddiga begreppet hackare? Och polisen bekymmrar sig över att de hittat krypterat material i BBS:erna som är svårt eller omöjligt att läsa. Jag tycker verkligen synd om dem. (OBS! Ironi ;-)

Betänk att dagens BBS:er i framtiden kommer att ersättas av Internet, och där är det tänkt att även du skall skicka din post. Vad kommer att hända då? Ska vi ha poliser som springer och provläser post och beslagtar stora mängder brev om de misstänker att det döljer sig något olagligt i högen?

Men, men... Polisen följer bara lagen, och enligt lagen skyddas inte elektroniska dokument eller elektronisk post av tryckfriheten. Förhoppningsvis skyddas de av yttrandefriheten, men inte ens det är säkert. Allt här är mycket luddigt och ingen tycks veta vad som gäller. Lagstiftning är på gång.

Med tanke på alla hot mot integriteten vill den observante medborgaren givetvis skydda sig mot övervakning och skaffar sig därför ett krypteringsprogram. Den amerikanska underrättelsetjänsten tyckte ett tag att man skulle använda deras "Clipper-chip" istället för egna krypton. Det är ett mycket bra krypteringsprogram i form av ett chip, som (enligt dem själva) bara underrättelsetjänsten har bakdörr till.

Utöver dessa rena avlyssningskontroverser kommer de saker som medvetet eller omedvetet används för att underlätta identifiering av datoranvändare. Exempel på detta är de serienummer som finns på nätverkskort och bland annat användes för att lokalisera David Smith efter melissaattacken (se kapitel 4) och det serienummer som präglas i Pentium III-processorn och som bland annat skall kunna användas för att lokalisera stulna datorer.

Ett annat sätt att använda sig av kryptering (förutom att göra sin post oläslig) är att förse meddelandena med sigill - en slags elektronisk kontrollsumma som matematiskt kan visa att avsändaren är den rätta och att innehållet inte förändrats. På det viset kan man massdistribuera elektroniska tidskrifter utan att det går att "klippa" i dem, i varje fall inte utan att det märks. Denna metod används av bl a bankernas transaktionssystem SWIFT.

Den som är intresserad av tekniken bakom kryptering rekommenderas läsa någon bok i ämnet eller leta dagsfärsk information på Internet. Amerikanska kryptoforskare (som Zimmerman) övervakas av militär säkerhetstjänst. (Jag vet inte hur det är med svenska forskare.) I vissa länder, t ex Frankrike, är all kryptering förbjuden för privatpersoner.

Svenska Rättigheter

Hur är det med de medborgerliga rättigheterna i Sverige och resten av Europa? Behövs det en organisation som EFF även här hemma? Kanske -- speciellt med tanke på att europeisk polis lär sig bekämpning av elektronisk brottslighet genom att tjuvkika på USA. Även i Sverige har polisen beslagtagit dels datorer och disketter, men även tidningar, tröjor och printrar på amerikanskt manér. Den amerikanska polisen visste inte vad de skulle göra med allt de beslagtog -- och det vet inte den svenska polisen heller. Inte så konstigt att det tar näst intill oändligt lång tid att reda ut hackarnas brott så mycket skräp som brottsutredarna samlar på sig som bevismaterial. När jag inventerade min egen diskettsamling på drygt 200 disketter tog det mig en dryg månad, och jag tog bara ytterst knapphändiga uppgifter på varje fil. En brottsutredare måste vara enormt mycket mera noggrann om hans bevis skall hålla i rätten, och en välsorterad hackare kan i värsta fall ha tusentals disketter. Med de rent astronomiska informationsmängder som en CD-skiva rymmer kompliceras detta givetvis ytterligare.

Handläggningstiderna för åtal mot hackare är värre än de för flyktingar, med den skillnaden att dessa åtal till slut avskrivs. I den mån hackarna någonsin ser sina beslagtagna datorer igen är de oftast uråldriga och har förlorat allt värde. Polisen förvarar ännu datorer som beslagtogs för sex år sedan.

I många fall betraktas hackarnas datorer mer som brottsverktyg än som kommunikationskanaler. Även svenska hackares yttrandefrihet har naggats i kanten vid polisiära nedslag -- sedan må de vara brottslingar eller inte. Kom ihåg var Cervantes befann sig när han skrev Don Quiotte. (I fängelse.) Borde man ha tagit penna och papper från honom bara för att han var brottsling? I åtminstone ett fall har även den svenska polisen anmälts för brott mot yttrandefrihetslagen och informationsfrihetslagen.

Redan 1984 konstaterade rikspolisstyrelsen att det kunde orsaka olägenheter om man beslagtog utrustning, och att detta endast skulle ske i undantagsfall. Idag är det mera regel än undantag. Om man kunde följa sina egna direktiv som innebär att man helst skall ta kopior av informationen och låna ut dessa till den drabbade, hade situationen varit mycket behagligare för båda parter. I så fall hade hackarna sluppit se sina datorer i förvar i årtionden i polisens magasin.

Vi har också en lagstiftning som innebär att utrustning som använts vid brott kan anses förverkad, dvs att en dator som använts till brott förstörs eller säljs. Detta är kanske vettigt när det gäller specialtillverkad utrustning som dyrkar, blå lådor och andra direkta brottsverktyg, men datorer? Om en skrivmaskin använts i brottsliga syften är den alltså förverkad? Tillåt mig vara en smula skeptisk. Vi skall väl ha lite yttrandefrihet också?

Informationsåldern har nu medfört att somliga brottsåtal mot spridande av specifik, skyddad information blivit fullkomligt ohanterliga. Slås ni nu av samma tanke som jag? Att detta spelar cyberpunkarna i händerna? Om nu information verkligen kan ägas -- kan vi i så fall skydda dess upphovsrätt på något vettigt sätt? Eller är vårt gamla samhälle på väg att förändras vad beträffar upphovsrätt?

Lugn, det finns bot för allt detta. Datorer är väldigt bra på att kontrollera stora mängder information, och det snabbt. Organisationen BSA (Business Software Alliance, en sammanslutning av företag inom mjukvaruindustrin) är uppenbarligen beredda att låta ett dataprogram som heter Search II vittna i processer mot företag som misstänks för piratkopiering. Programmet fungerar så att det läser av en dators hårddisk och registrerar vilka program som finns installerade. Anledningen till att man gör detta istället för att beslagta företagens datorer är att företag, till skillnad från hackare, för ett djävla (ursäkta uttrycket) liv om man tar ifrån dem alla deras datorer. Så långt allt väl.

När företag och (ibland) privatpersoner grips för piratkopiering anlitar polisen som sagt organisationen BSA, och deras program Search, som teknisk expertis. Det är ganska underligt att BSA, som företräder käranden i målet, anlitas för att samla bevis. Minst sagt underligt. Tillåt mig nu spränga in en liten provokation som kanske får dig att tänka i nya banor:

Fråga: Vill vi att datorer skall vittna mot företag och individer?

Fråga: Varför inte låta datorer sköta hela rättskipningen? Automatiskt, kraftfullt, kostnadseffektivt - finns i alla färger - inga krångliga förhör och uppskjutna rättegångar...

Personligen anser jag att vi inte bör låta datorer vittna förrän de är minst lika intelligenta som människor. Men om en människa kan gå ed på att en dator talar sanning, så OK. Vi har ju redan sedan länge låtit föremål agera vittnen, eller bevismaterial som vi säger. Allt bevismaterial måste dock tolkas av en eller flera människor innan det får någon praktisk innebörd. Till saken hör att datorer är bevismaterial som har en hittills oöverträffad förmåga att ljuga i och med att de låter sig manipuleras hur som helst av vem som helst. Elektronisk rättsskipning tycker jag att vi skall ta det lugnt med ett tag framöver -- risken för rättsröta är uppenbar.

Frågan om datorer som håller koll på människor är nämligen lite värre än den verkar -- informationsteknologi kan om den används på rätt sätt förhindra eller helt eliminera vissa typer av brott. Vill vi egentligen det? Vill vi ha en intelligent alkoholmätare på bilen som talar om för oss att vi inte får köra? Det kommer kanske att lagstiftas om den typen av övervakning av våra körvanor. Vill vi att mottagaren av ett telefonsamtal alltid skall kunna veta vem vi är?

Exempelvis finns det ett program som heter Net Nanny, alltså en barnvakt för Internet. Den kan programmeras att övervaka barn som kommunicerar via Internet och kopplar omedelbart ned förbindelsen om en "ful gubbe" börjar fråga efter namn och telefonnummer. Även om syftet kan tyckas behjärtansvärt kan man fråga sig vad som skulle hända om en aldrig så välvillig regering började förse medborgarnas kommunikationer med sådana filter. Jag menar, varför inte dra ur kontakten om någon börjar prata om vissa typer av sprängämnen eller använda för många våldsamma ord -- bara i fall att... En intressant episod jag hörde talas om var när en gymnasieelev upptäckte att en engelsk version av Net Nanny installerats på skolans datorer. Programmet censurerade för glatta livet, så texter som innehöll ord som "slut" och "slutsats" ("slut" = amerikanskt uttryck för "slyna") blev helt sönderklippta, förvirrande och oläsliga. Scientologisekten använder sedan en tid tillbaka just en modifierad version av Net Nanny för att hålla sina medlemmar borta från allt material som är kritiskt mot sekten, filtrera bort kritisk e-post etc.

Till skillnad från en polis är datorn överallt, alltid och i princip gratis. Skall vi låta vår möjlighet att välja mellan att lyda eller strunta i lagen elimineras av datorer? Skall datorerna bli vårt kollektiva elektroniska samvete, och ge oss en elektroniskt övervakad utopi där brott inte förekommer eftersom de inte kan begås? Det är inte en så lätt fråga som man kan tro, om man tänker efter en stund... EFF och flera andra organisationer menar att det är omänskligt att ta ifrån människan hennes rätt att vara olydig. All social kontroll över människan har nämligen hittills bottnat i självkontroll, något som mekaniseringen hotar. Det finns här en risk för att principer börjar upprätthållas enbart för att de programmerats på det viset. Det är bland annat detta Paul Verhouens cyberpunkfilm Robocop handlar om - mekaniska varelser som med outsinlig effektivitet tuktar medborgaren till lydnad. I filmen Demolition Man visas hur man använder datorer för att tvinga på människor "moraliskt" språk.

A = Anders
B = Bilen

A: Hej Bilen.
B: Hej Anders.
A (Hoppar in i förarsätet): Nu bär det av...
B: Ett ögonblick Anders, jag tycker du låter konstig på rösten, du har väl inte druckit?
A: Nej då.
B: Det är nog bäst att du blåser innan jag låter dig köra någonstans.
A: Ska det vara nödvändigt?
B: Ja.
A: Okej då... (Tar upp en plastblåsa och blåser med den i munstycket på instrumentbrädan)
B: Försök inte med mig, Anders. Det där var inte din andedräkt. Skall jag ringa efter en taxi?
A (På väg ut ur bilen, uppenbart irriterad)

Yttrandefrihet

Och hur är det nu med yttrandefriheten? Har en elektronisk bok lika stort existensberättigande som en som är tryckt på papper? När chefen för datainspektionen Anitha Bondestam uttalade sig om att de lätt barnsliga textfiler som finns på en del BBS:er och som beskriver hur man tillverkar bomber och vapen skulle kunna vara olagliga - såg vi då lika kritiskt på detta som om hon sagt att böcker som beskriver dylika anordningar skulle kunna vara olagliga?

Upplysningsvis kan jag avslöja att det inte alls är olagligt att skriva böcker om hur man tillverkar bomber - bara man inte uppmanar läsarna att tillämpa kunskaperna. (Är man militär och skriver en sådan bok för internt användande som uppmanar läsaren att använda kunskaperna, blir man kanske rent av befodrad.) Det är kanske moraliskt tvivelaktigt, särskilt som läsarna ofta är tonåringar, men det är definitivt inte förbjudet. Dra t ex en parallell till Hembränningsboken som beskriver hur hembränning går till i detalj. Den är inte förbjuden. Datainspektionen säger mycket konstigt som verkar ha väldigt lite med deras verkliga uppdrag som myndighet att göra.

Datainspektionen gör väldigt mycket bra. Framför allt värnar de om offentlighetsprincipen och individens rätt till privatliv, att man har rätt att veta var man registreras osv. Problemet är att de i sin iver ibland tar på sig rollen som sedelärande moraltempel, och det är inte deras uppgift.

Föreningen för grävande journalister med Anders R Olsson i spetsen har länge drivit en linje som påminner om EFF:s idéer. Detta började så vitt jag har förstått det med en bok som Anders gav ut 1985 och som hette Spelrum. I denna beskriver han den komplicerade statsapparaten och viljan att kontrollera individen på ett medryckande och agiterande sätt. Det William S Burroughs skriver på Hcg-hyllan skriver Anders Olsson på Occ-hyllan, för att uttrycka det lite förenklat. Han bygger inte sina teorier på libertarianismens idéer om människans frihet, utan snarare på en beskrivning av maskinen som han kallar AB Sverige som den stora, kontrollerande samhällsmekanismen som byggs upp av byråkrati och (den goda) viljan att kontrollera människor.

Anders har också agiterat för att journalister skall ta hjälp av hackare för att ta sig in i, och undersöka statsmaktens och andra organisationers slutna datasystem. Som jag beskrev i förra kapitlet skedde detta också i fallet med BBS:en Ausgebombt i Vänersborg. I sin bok Yttrandefrihet och Tryckfrihet menar han att det är fullt motiverat att hacka sig in i datorer som tillhör företag, myndigheter och andra organisationer för att skaffa fram uppgifter som är av allmänt intresse. Han betonar att det är syftet bakom handlingen, inte handlingen i sig, som är det centrala. Han menar att grundlagsskyddet för anskaffandefriheten i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skyddar den hackare som letar efter uppgifter för publicering.

Anders har nyligen publicerat en ny bok om informationsfrihet: IT och det Fria Ordet -- Myten om Storebror, där han visar på hur rädslan för insyn kan utnyttjas för att dölja mer än vad som behöver döljas; han avdramatiserar de stora dataregistren och visar att det är ganska svårt att "veta allt om en människa" med dess hjälp. Istället pekar han på en ny fara -- att man insynsskyddar information som borde vara offentlig genom att påstå att den är integritetskänslig. Han definierar även fyra användbara termer som jag tolkar så här:

Yttrandefrihet och Tryckfrihet: rätten att uttrycka sin åsikt i etern och i medier utan att riskera att bli tystad eller åtalad. (Ex: förbud mot upplösning av demonstrationer o dyl, förbud mot förhandscensur av böcker och tidningar.)

"Privacy" eller Privatlivets Helgd: rätten att slippa insyn i sitt privatliv från myndigheter eller andra maktorgan. (Dataregister, drogtester, kroppsundersökningar etc.)

Informationsfrihet: rätten att informera sig om myndigheters eller andra maktorgans inre strukturer. (Ex: offentlighetsprincipen.) Denna frihet är speciellt viktig för journalister.

I September startades en mailinglista vid namn Elektroniska Fronten hos Internetleverantören Bahnhof i Stockholm. Listan modererades av Alexander Bard och var en samlingspunkt för framför allt libertarianska frihetsförespråkare. Den lades ner tidigt 1999 efter en längre tids inaktivitet. I <DATUM> startades Elektroniska Fronten Sverige (EFS⁵ ) av Anna-Mi Wendel som en systerorganisation till det amerikanska EFF. Föreningen (där b la undertecknad och Anders R Olsson är medlemmar) har till syfte att värna och bevaka den svenska yttrande- och tryckfriheten. Den utgörs i praktiken av en websida och en e-postlista där tankar, idéer och information utbyts och för i dagsläget en slumrande tillvaro.

Fotnoter:

¹Lägg namnet John Perry Barlow på minnet -- han är en av de största visionärer och samtidsfilosofer jag träffat på. Liksom Jean Baudrillard tillhör han det fåtal som har något vettigt att säga om informationssamhället.

²Detta betecknas normalt med den engelska termen "privacy".

³ Med "stark kryptering" avses i regel en kryptering med nyckellängd större än 40 bitar.

⁴Kanske har man skaffat sig bättre "experter" nu.

⁵Elektroniska fronten Sverige registrerade domännamnet efs.se (detta var på den tiden då det var relativt okomplicerat att skaffa sig domännamn direkt under .se) och några månader senare kom ett brev från Evangeliska fosterlandsstiftelsen där man var en smula upprörd över det inträffade. Elektroniska fronten ställde sig dock kallsinniga till Evangeliska fosterlandsstiftelsens anspråk.