KVINNLIGA HACKARE?

Inom datakultur och i synnerhet hackarkultur är kvinnor sällsynta. Bland phreakarna fanns det (och finns det än) en del kvinnor, kanske därför att telefonering betraktas som en vanlig kvinnosyssla. (De flesta växeloperatörer, nummerupplysare mm är ju kvinnor.) Inom ravekulturen är det mera jämställt, åtminstone en tredjedel av publiken brukar vara av kvinnligt kön. Bland hobbyprogrammerarna och de illegala hackarna är bara någon enstaka entusiast kvinna. Lyckligtvis (tycker jag) har alltfler kvinnor, företrädelsevis inom högskolevärlden, upptäckt datorn i och med Internet. Ofta börjar det med att man använder datorn som skrivmaskin, sedan får man höra om diskussionsgrupper och konferenser inom det ämne man studerar, och när man väl provat på att kommunicera över nätet så är man fast.

Den mest välkända kvinnliga hackaren gick under pseudonymen Susan Thunder. (Tillåt mig att hoppa lite fram och tillbaka mellan bokens teman.) Susan var ett skolboksexempel på en missanpassad flicka. Hon hade blivit illa behandlad som barn, men tillhörde den sort som överlever. Hon prostituerade sig redan i tonåren och försörjde sig genom att jobba på bordeller i Los Angeles, USA. På sin fritid var hon groupie och fraterniserade olika rockband. Hon upptäckte hur lätt det var att få backstage-pass till olika konserter om man ringde upp rätt personer och t ex låtsades vara sekreterare på ett skivbolag. Hon blev aktiv som phreakare i skiftet mellan 70- och 80-talet, och var självklart expert på social ingenjörskonst.

Snart kom hon i kontakt med ett par killar som hette Ron och Kevin Mitnick, båda ökända hackare som senare skulle arresteras efter att ha tagit sig in i datorer som tillhörde diverse stora företag. Susan specialiserade sig på att angripa militära datasystem, eftersom hon kände att det gav henne en form av makt. För att nå sina syften kunde hon använda metoder som var helt otänkbara för manliga hackare: hon sökte upp olika militärer och hoppade i säng med dem. När de sedan sov kunde hon leta igenom deras kläder efter användaridentiteter och lösenord. (Många hade sådana nedskrivna på lappar för att komma ihåg dem.)

Susan sysslade alltså med hackande för att få känna att hon, trots sin hopplösa sociala situation, hade någon som helst form av makt eller inflytande i den här världen. För henne var hackande ett sätt att stärka självkänslan.

Hon var fast besluten att lära sig hackandets konst in i minsta detalj. När hennes hackarkompis Ron inte tog henne riktigt på allvar blev hon förbannad och gjorde allt för att sätta fast honom. En annan anledning till hennes ilska skall också ha varit att hon haft ett kortvarigt förhållande med honom, men att han hade valt en mer socialt accepterad flickvän istället för Susan. Antagligen var det Susan som bröt sig in i U.S Leasings datasystem och raderade all information i en dator, samt fyllde den med meddelanden av typen "FUCK YOU FUCK YOU FUCK YOU" och programmerade skrivarna att mata ut liknande oförskämdheter om och om igen. Bland alla svordomar hade hon skrivit in namnen Kevin och Ron. Incidenten ledde till den första fällande domen mot den legendariske Kevin.

När Ron och Kevin greps fick Susan åtalseftergift mot att hon vittnade. Längre fram titulerade hon sig säkerhetsexpert och visade med all önskvärd tydlighet hur lätt hon kunde ta sig in i militära datasystem. Att Susan varkligen hade en enorm makt, och att hon verkligen kunde komma åt topphemlig information i militära datasystem, står bortom allt tvivel. Att hon skulle kunnat avfyra kärnvapenmissiler är mera tveksamt. Klart är att hon inte kunde göra det enbart med hjälp av datorn. Möjligen kunde hon med sin tillgång till hemliga telefonnummer, personliga fakta och säkerhetskoder kanske lura personalen på en avskjutningsramp att avfyra en missil. Jag hoppas själv att hon inte kunde det. Det var historier om hackare som Susan som var förlagor till filmen War Games. Susan har numera slutat hacka och ägnar sig istället med stor framgång åt professionell poker.

Susan är dock mera ett undantag som bekräftar regeln om hackarvärlden som en manlig sfär. Detta fenomen har fått flera förklaringar, allt från befängda påståenden om att datorer skulle vara okvinnliga för att de är uppfunna av män (precis som symaskinen, bilen, kaffebryggaren och telefonen) till att kvinnor skulle vara främmande för den inbördes statustävlan och arrogans som kännetecknar hackarna. Allt detta är givetvis struntprat.

Den verkliga orsaken till ojämställdheten inom datavärlden är förmodligen att kvinnor uppfostras till en passiv roll. Medan män lär sig att lidelsefullt leva sig in i och kommentera t ex vad som händer på en TV-ruta, lär sig kvinnor att passivt iaktta och vara ett socialt komplement vid sidan av. Inlevelse, självhävdelse och arrogans, typiska hackaregenskaper, uppmuntras sällan. Kvinnor lär sig en ytligt passiv roll, där deras enda möjlighet till aktivt handlande är att lägga över initiativet i händerna på män. Allt utforkande av nya territorier skall tydligen skötas av män. (Allra helst unga män.) Det är bara att titta på hur vi sköter våra känslomässiga relationer, där det alltjämt fungerar så att männen skall ta initiativet och kvinnan skall vara den passiva, trygga faktorn. En annan faktor är att män är mer av ensamvargar än kvinnor. Vad detta i sin tur kommer av är en öppen fråga. Vad som däremot är uppenbart är att det här mönstret är oerhört svårt att bryta.¹

Eftersom hackare normalt är i en ålder där det är mycket viktigt att visa sin könsidentitet utåt, har många kvinnor frivilligt tagit avstånd från datorer av rädsla för att verka "okvinnliga". Detta, som av individen uppfattas som något man gör av egen fri vilja, är i själva verket en del i en social inlärning av traditionella könsroller. Föräldrar och släktingar spär på genom att ge hemdatorer nästan uteslutande till pojkar och nästan aldrig till flickor.

Bland hemdatorhackarna var under perioden 1980-1989 ungefär 3 promille kvinnor enligt en grov uppskattning. I USA fanns det ett tag en kvinnlig knäckare på Apple II som lyckades befria runt 800 spel från kopieringsskydd. I Europa var de mest välkända kvinnliga hemdatorhackarna gruppen TBB (The Beautiful Blondes), en C64-grupp som bestod av fyra kvinnor under pseudonymerna BBR, BBL, BBD och TBB varav BBR och TBB var programmerare. De gjorde sig kända på Scenen med ett antal demon under slutet av 80-talet. Cyniskt nog dog både BBR och TBB 1993, inte ens 20 år gamla. Bland dagens Amiga- och PC-entusiaster är andelen kvinnor något högre, någonstans i närheten av 1%. (Källa: The Mistress i Skyhigh #17 1995.)

I hackarkulturens vagga på MIT fanns det inga kvinnor alls. Det fanns kvinnliga programmerare som använde maskinerna, och det fanns till och med kvinnliga programmerare som var riktigt duktiga, men de utvecklade aldrig den besatthet som fanns hos de unga männen på MIT. Dessa hackare ansåg att det måste röra sig om en genetisk skillnad, som gjorde att kvinnor inte drabbades av denna besatthet. Detta är en farlig åsikt som dessutom är osann.

Statistik visar att de pojkar som engagerar sig intensivast i datorn oftast är i 14-15 årsåldern. Kvinnor drabbas av samma besatthet som 14-åriga hackare, men två år tidigare än männen eftersom deras biologiska klocka fungerar på det viset. Alla är nog medvetna om vad det är som 12-åriga flickor kan uppgå i med ett sådant intensivt intresse att de glömmer bort sociala plikter och bara ägnar sig åt sysslan, för dess egen skull.

Kvinnornas (eller skall vi säga flickornas?) motsvarighet till det ganska nyckfulla, men fascinerande och fängslande objektet dator, är ett annat objekt med liknande egenskaper -- ett fyrbent objekt som vi brukar kalla häst. I många fall är likheten slående, även om det är svårt att bevisa att det är samma mekanismer som ligger bakom. Att programmera en dator är egentligen inte så annorlunda från att lära en häst att hoppa över hinder. Det innehåller samma element av kontroll, tävlan och cermonier. Hos pojkarna vid datorn finns en närmast empatiskt lidelse i datorns sällskap, av samma slag som flickorna finner hos hästarna i stallet.

Det är fullkomligt uppenbart att om detta får fortsätta kommer männen att tillskansa sig makten i ett framtida samhälle som till stor del bygger på datateknik. Det vore önskvärt om fler kvinnor använde sig av datorer. Även hackarna är i allmänhet positivt inställda till att se fler kvinnor på sina mansdominerade områden. De få som finns har blivit mycket framgångsrika och uppmärksammade som ett "exotiskt" inslag. Respekten för kvinnliga hackare är mycket stor. Det lär också finnas kvinnliga hackare som inte säger något om sitt kön och därför antas vara män av sina hackarkamrater. Tjusningen att få prova på en sådan roll är inte svår att förstå. Det är ju första gången i världshistorien som man utan större svårigheter kunnat prova att vara ett annat kön än sitt fysiska och verkligen bli behandlad som man, fast man är kvinna.

Den tyska polisen använder ibland respekten för kvinnliga datoranvändare för att få fast hackare och mjukvarupirater. Genom att annonsera med kvinnliga namn på BBS:er och i datatidningar drar man uppmärksamheten till sig. Man kan diskutera om det är etiskt riktigt att utnyttja folks känslor på det här viset för att bekämpa brott, och det är uppenbart att man gör jämställdheten en björntjänst genom att använda sådana metoder. Man gör det ännu svårare för kvinnor att ta sig in i en subkultur där de kan komma att betraktas som robotar från polisen.

Pornografi etc

Att det är vanligt med gubbsjuka och grabbattityd på Internet eller i hemdatorvärlden kan man inte undgå. Det började i princip med spelet Softporn till Apple II-datorn från spelföretaget Sierra On-Line, och den än mer lyckade uppföljaren till IBM PC: Leisure Siut Larry. Spelen går ut på samma sak: att få kvinnor i säng. Att sedan hela Internet kryllar av halv- och helpornografiska digitaliserade bilder gör inte saken bättre. Om detta beror på ett skriande behov av sexuell stimulans hos de manliga datoranvändarna eller något annat är svårt att sia om. (Det är för övrigt inga större svårigheter att även hitta bilder på nakna män.) Givetvis är det betydligt mindre pinsamt att ladda hem några bilder från en dator än att köpa en porrblaska -- ingen kan ju se vad du gör.

En stor del av de bilder som finns allmänt tillgängliga på Internet är reklam för olika betal-BBS:er som det är tänkt att man skall kunna hämta ännu fler bilder ifrån -- om man betalar... Det finns alltså som alltid i porrbranchen ett hänsynslöst kommersiellt intresse. Sex säljer, och Internet används som lockbete i en ny lukrativ marknad. Jag skall dock betona att detta främst gäller USA. Jag har ännu inte hört talas om någon svensk BBS som fungerar på detta vis -- i Sverige är det istället gratis att ladda ner bilderna, vilket användarna tycks göra med ohämmad frenesi. Ett fåtal porrtidningar har öppnat egna Internet-areor som användarna måste betala för att få tillgång till.

Somliga PC-entusiaster har tydligen fått dille på att samla porrbilder och samlar dem på samma vis som andra samlar på frimärken eller hockeybilder. Egentligen är detta intresse inte något konstigt. Under den tidiga hackareran var det många som samlade på sig tusentals dataspel bara för att ha dem. Det var ju så förbjudet eftersom tillverkarna hävdade att kopieringen var förbjuden. Porrbilderna är både tabubelagda och copyrightskyddade eftersom de med få undantag är digitaliserade ur porrtidningar. Det skall tilläggas att porrbranchen givetvis är måttligt förtjust i den här spridningen.

Att censurera bort dessa bilder från nätverket är i princip en omöjlighet, om det ens är önskvärt. Internet bygger på att man skall söka sig till den information man är intresserad av, och att man därigenom skall slippa att råka ut för information man finner störande, och det är den filosofin som genomsyrar attityden hos dem som sköter nätverket. Den som publicerar informationen skall själv ta ansvaret, och mellanhanden kan inte lastas. Det vore lika konsekvent att lasta Telia eller Posten för medhjälp till brott för att de inte avlyssnar och provläser ordentligt. Kommunikation bör vara fri.

De distributörer, som kablar ut Internet till Sverige, har hittills konsekvent vägrat att ingripa i informationsströmmen. (Och så hoppas jag personligen att det kommer att förbli.) Enskilda högskolor har däremot efter allmänhetens uppmärksammande börjat blockera vissa diskussionsgrupper som handlar om piratkopiering, sex, självmord och droger. Att blockera bilder i allmänhet är betydligt svårare, för att inte säga näst intill omöjligt. Om någon sedan krypterar bilderna blir det helt omöjligt att stoppa dem. Vad man kan göra är att granska vilka bilder som lagrats på den egna organisationens dator, vilket lett till uppmärksammade ingripanden mot pornografi vid bland annat universiteten i Lund och Umeå.

Ett uppmärksammat fall under 1999 var då man i en arbetsdator tillhörande en juridiklektor i Lund fann 1000-tals barnpornografiska bilder under en år 2000-kontroll. Lektorn avstängdes och en förundersökning inleddes, men efter ett antal månader trädde de två skyldiga studenterna fram. Det hela var en komplott. Vad den orsakat i personligt lidande kan man bara gissa.

Ville man verkligen krossa marknaden för all porrindustri kunde man helt enkelt förklara den laglös, dvs ta bort det upphovsrättsliga skyddet på pornografi. Detta skulle omedelbart förstöra marknaden för hela den etablerade porrindustrin och försätta dessa företag i konkurs på bara ett par år. Frågan är om det vore så särskilt smart eftersom de stora industrierna förmodligen lika snabbt skulle ersättas med piratsyndikat.

Jag skall dock för klarhetens skull tillägga att de flesta kvinnor som håller på aktivt med BBS:er och Internet verkar ta det hela med jämnmod. När någon skriver oanständigheter brukar de för det mesta svara med textvarianten av en klapp på huvudet: "Såja, lugna ner dig nu", ungefär.

Även om telerymden är överbefolkad av män kan vi ändå trösta oss med att världens första programmerare, poeten George Byrons dotter Ada Lovelace, var kvinna. Ada var verkligen en riktig hackare, i klassisk bemärkelse. Hon var en produkt av ett kraschat äktenskap mellan Byron och Annabella Milbanke. Precis som många nutida hackare flydde hon undan de svåra känslor som fanns inom henne genom att hänge sig åt naturvetenskapen tillsammans med sin vän Charles Babbage, och gick helt upp i idéerna om att konstruera den analytiska maskinen.

Fotnoter:

¹Mina tankar i detta stycke rimmar ganska väl med de förklaringar av kvinnans rollformulering i moderniteten som litteraturvetaren Nina Björk presenterar i boken Sireners Sång från 1999.