RAVE, TECHNO OCH ACID

Det dök upp något konstigt i Sverige under åttiotalet. De diskjockeyer som vuxit upp under 70-talet och som var tänkta att ersätta den alltför dyra och okontrollerbara levande musiken hade fått konstnärliga ambitioner, och små bolag som var mellanting mellan skivbolag och diskjockey-stall började dyka upp över praktiskt taget hela västvärlden. De producerade skivor med en sorts musik som var avsedd för en enda sak - att spelas på diskon. Den skulle vara så dansant som möjligt, med en markerad rytm och ett tempo runt 120 bpm - ett perfekt danstempo. (Bpm är en förkortning för beats per minute antal anslag per minut, en måttenhet för musiktempo.)

I mitten av 80--talet startades bolaget Swemix av några diskjockeyer i Stockholm som ville ge ut mixar av svenska artister. Bland de diskjockeyer som lyckades slå sig fram bäst genom att kombinera dans- och populärmusik fanns t ex Dag Volle, mer känd som Denniz Pop och ansvarig för succéerna Hello Africa och No Coke med Dr. Alban 1989, samt senare världsartisterna Ace of Base. Där fanns också Robert Wåtz och Rasmus Lindvall, senare mer kända som Rob'n'Raz. Andra föredrog att hålla sig mindre kommersiella och göra sin egen grej. De ville inte så sakteliga reformera discot till en svettig dansklubb. De ville göra revolution nu.

I mitten och slutet av åttiotalet, och i Sverige speciellt 1987--88, uppstod den nya danskulturen. Vild, fri dans för dansens egen skull, inte något välordnat som man underkastade sig av sociala skäl på välorganiserade danstillställningar eller diskon eller på skolgymnastiken, utan vild hämningslös dans. Det var den rytmiska, tidigare rituella dansen som i århundraden tryckts under ytan och tyglats av västvärldens moraliska och etiska värderingar som återuppstod. Och den återuppstod i form av acidhouse. Givetvis blev det etablerade samhället med politiker, musiker och kuratorer dödsförskräckt. Och givetvis köpte var enda ung människa som hade vett nog att vara upprorisk en acidhouseplatta för att skrämma föräldrarna med. (Även författaren, som köpte sin första acidplatta House Nation av MBO, 1987.)

Ren house var mest framgångsrik till en början, förmodligen för att den byggde på funk-, soul- och diskomusik ála George Clinton och James Brown snarare än på syntetisk musik. Det syntetiska inslaget var begränsat till ett trumkomp som man fick från en trummaskin eller bara stal rakt av från någon Kraftwerkskiva. Genren uppstod i Chicago och skall ha fått sitt namn från att danspartyn ofta hölls i lagerlokaler, på engelska warehouses. (En av de första europeiska klubbarna som spelade housemusik hette också just Warehouse och låg i Köln.) Tillsammans med en samtida (rent elektronisk) genre från Detroit som kallades techno samlades den nya dansmusiken under beteckningen acid house. Tidiga houseband var t ex The Royal House, nämnda MBO eller D-Mob. När musiken blev populär blandades de båda stilarna, framför allt i Europa och kallades bara acid och det var ingen som hade reda på vilket som var vilket. Runt Manchester i England växte de första riktigt inflytelserika europeiska houseklubbarna upp.

Acidhouse var en speciell variant på dansmusik som använde samplingar (brottstycken av ljud) på ett speciellt sätt. Inspirerade av industrimusikens kakafonier av maskinljud (som hos Throbbing Gristle eller Einstüerzende Neubaten), författaren William S Burroughs sätt att bygga större texter av små textfragment (läs mer om Burroughs i nästa kapitel), och kollage- och mosaikkonsten, byggde acidmusikerna en mosaik av ljudfraser. Musikerna var genomgående diskjockeyer som visste att lägga tonvikt på bra dansrytm. Man kan säga att man för första gången lyckades göra konkret musik (Pierre Schaeffers skötebarn) som nådde en bred publik. Det var bland de musiker som jobbat med konkret musik som samplingsmaskinerna först gjorde sitt intåg.

Rent musikaliskt byggde man på den tendens som redan tidigare fanns inom elektropopen att använda välkomponerade Riff (ett Riff är en enkel musikalisk idé som upprepas gång på gång) i form av syntetiska slingor som träffade en viss känsla och gav en stämning åt hela låten. En sådan slinga var lätt att programmera med en tryck-på-knappen sequencer som innebar att man inte behövde kunna spela i takt eller ens särskilt bra, bara man kunde uppfinna en hyfsad melodislinga och få in den i apparaturen.

"Acid" är ett engelskt ord som betyder "syra" vilket olyckligtvis är ett slanguttryck för lysergsyradietylamid eller LSD som man brukar säga kort. Acidhouse är dock antagligen inte döpt till acid för att musiken skulle ha något med LSD att göra. Det sanna ursprunget till namnet skall ha varit slanguttrycket Burn Acid som betyder ungefär "spinna skivor", dvs en diskjockey-syssla som utfördes medan man samplade ljud från olika skivor. Sedan finns det andra som säger att detta är en förskönande lögn och att det sanna urspunget är att några musiker från England åkte till Detroit runt 1986 då England befann sig i en acidrock-revival och köpte allt möjligt som det stod "acid" på, i jakt på t ex Grateful Dead m fl hippieband, varvid de istället fick med sig en hel del konstig syntmusik som visade sig vara tidig techno och house. Genrebeteckningen skulle sedan ha fötts ur denna händelse.

Acidhouse karakteriseras också av ett speciellt "sound", lite råare än vanlig diskomusik, men snällare än "råsynten" som jag nämnde tidigare. Speciellt populära är ljud från syntar och trummaskiner av märket Roland TR 808 och 909 (Därav t ex gruppen 808 State) och bassynten Roland TB303 vars "bas" snarast låter som en knorrande rymdman.

Acidmusiken var populär samtidigt som hemdatorhackarna befann sig i sin absoluta guldålder. Åren 1987--88--89 betraktas som de absolut intensivaste i hemdatorkulturens tidiga historia, varför många demon, pseudonymer och gruppnamn bland de subkulturella hackarna hämtade inspiration direkt från acidmusiken. Acidmusikerna å sin sida betraktar just 1988 som musikstilens absoluta höjdpunkt, med flera stora fester utomhus i England. De båda kulturerna vilar på samma amatörmässiga grund och uppstod båda tack vare att datorutrustning och elektroniska instrument blev tillgängliga för gemene man under den här perioden. Notera också ett oklart inflytande från hackarkultur på acidmusiker: technogrupper med namn som Phuture och Phusion har (om man iakttar stavningen) uppenbarligen inspirerats av hackare. Acidhouse blev under de här åren något av en symbol för ungdomsrevolt och har varit det sedan dess, men under andra namn som vi snart skall introducera.

Det råder sedan länge total begreppsförvirring inom dansmusiken. Acidhouse utvecklades explosionsartat till en mängd underkategorier; varenda större stad i England och Tyskland hade sin egen housegenre, och även i USA utvecklades nya housegenrer. Mycket snart tröttnade många på de eviga kompromisserna mellan elektronisk dansmusik och vers-refrängtänkandet från rockmusiken eller den inom hip-hopen obligatoriska rapen och lyfte åter fram den ursprungliga rent elektroniska dansmusiken: techno.

Techno

Techno strävade tillbaka till den elektroniska populärmusikens rötter - man hade blivit tröttnat på de ljud och harmonier som användes inom vanlig dansmusik och all acidhouse hade börjat låta likadant. Acid var inte nyskapande längre; det var dags för något nytt. Diskjockeyer som numera var fullfjädrade elektronmusiker satt nätterna igenom och lyssnade på Kraftwerk, Ultravox, D.A.F (Deutsch Amerikanische Freundschaft) och andra tidiga syntband som hade haft något att ge, i ett försök att hitta det goda som gått förlorat på vägen och samtidigt skapa något nytt. Och man lyckades, speciellt genom att använda riktigt tidiga syntar som Prophet, Fairlight och nämnda Roland-märken. Anledningen till att man använde gamla syntar lär främst ha varit att man inte hade råd med annat.

Technon föddes som sagt i Detroit. Hela genren kan spåras till tre diskjockeyer som hette Magic (Juan Atkins), Reese (Kevin Saunderon) och Mayday (Derrik May). Själva säger de sig ha varit inspirerade av framför allt Kraftwerk, och Parliament (George Clinton). Magic hade gett ut en singel kallad Techno City tillsammans med bandet Cybotron redan 1983 (gruppen hade varit aktiv redan 1981) och det var förmodligen denna som gav namnet åt genren. Namnet Techno City var hämtat från en roman av science fiction-författaren Alan Toffler. För europas del smittade den amerikanska technon av sig när Mayday åkte på turné i England 1987 och inspirerade den underjordiska acidscenen med sina kompositioner, framför allt den då nykomponerade klassikern Strings of Life. Förmodligen har denne legendariske diskjockey också gett namn åt det enorma rave som heter just Mayday, som hålls årligen i Tyskland och som har fått astronomiska proportioner. Trion Magic, Reese och Mayday gjorde sig också kända under gruppnamnet Phuture.

I Frankfurt hade man tidigt inspirerats av technon från Detroit och skapade sin egen variant, eurotechno genom att slänga bort sina japansyntar och ge sig ut på jakt efter gamla reliker från sjuttiotalet. SNAP uppfann det vinnande och multikulturella konceptet med en färgad rap:are och en kvinnlig vokalist, LA Style gjorde en skramlig och provokativ låt: James Brown is Dead, för att markera att det var slut på flirten med funk och rhythm'n'blues. Grupper som 2 Unlimited, Pandora, Captain Hollywood project och Culture Beat kallas med ett samlingsnamn eurodance, eurotechno eller bara dance allt efter smak (i USA kallar man denna genre för techno/rave).

Dessa och andra tidiga eurotechnogrupper tillförde något nytt som många väntat länge på. Man sprang ifrån de 120 bpm som varit ett skönhetsideal för acidhouse och pressade upp låtarna i ett tempo som närmast påminde om driven punkmusik. Tempot ökade på dansgolv runt om i världen samtidigt som MTV växte sig riktigt stora och ytterligare snabbade upp hela populärkulturutbudet. Vi fick en karikyr av en ny uttråkad ungdomsgeneration som kallades generation X och som gick ifrån biograferna om inget hände de första 10 minutrarna i filmen.

I samma veva dök de odefinierbara KLF (Kopyright Liberation Front) upp från ingenstans och gjorde en runda på hitlistorna med en enda skiva och en enorm mängd singlar, för att sedan dra sig tillbaka och, som de själva säger, "aldrig mer göra musik". Gruppen bestod av Bill Drummond, desillusionerad fd manager för bl a Echo and the Bunnymen och Jimmy Cauty, som tidigare varit medlem i Killing Joke. De förde in ett helt nytt element i populärmusiken genom att ta danmusikens instrumentering och dansanta tempo och kombinera detta med klassiska rockarrangemang. Resultatet blev musik som gick hem hos såväl synt- techno- och rockdiggare.

KLF var mycket medvetna om vad de gjorde. Under den tidigare delen av sin karriär skrev de en bok med titeln The Manual (sv: Manualen) och lovade pengarna tillbaka till alla som inte lyckades få en topplacering på Englands hitlista med bokens hjälp. Innan KLF blev KLF kallade de sig The Timelords och The Justified Ancients of Mu Mu (ett namn, som liksom mycket av KLFs image är hämtat från kultboken Illuminatus!). I själva verket är nog hela KLFs kommersiella karriär att betrakta som modern konst i form av en protest mot popindustrin. Mot slutet av sin karriär hatade de verkligen denna självgående maskin som ständigt producerade samma smörja om och om igen. Genomgående kännetecknades bandet av total respektlöshet gentemot pengar, den etablerade populärmusiken, och en allmänt småcynisk livssyn. Huvudmannen Drummond var mycket inspirerad av Zenbuddhism och provocerade dem som frågade om bandet med att anklaga dem för att vara under inflytande av Lucifers fyra tjänarinnor Varför, Vad, Vart och När, frågor som enligt Zen inte kan besvaras med ord. Drummond jobbade tidigt med Alex Paterson på projektet The Orb och de två kan tillsammans sägas ha uppfunnit genren ambient techno.

KLF visar också tydligt på sambandet mellan attityder i den underjordiska danskulturen och bland hackarna. Som så många andra diskjockeyer samplade de friskt från andra artister, och ansåg mer eller mindre att musik inte skulle patenteras. Vid ett tillfälle samplade de ABBA och skrev lite provocerande på baksidan av skivan att "KLF förklarar härmed allt material på denna skiva befriat från copyright", vilket så småningom ledde till att hela upplagan fick brännas på en åker i mellansverige efter att KLF misslyckats med att övertyga ABBA att dra tillbaka det hot om stämning man fått från svenskarnas agenter. Vid ett annat tillfälle började Drummond "befria" gruppens utrustning vid en spelning på en klubb i London, vilket resulterade i att klubbägarna fick rycka in och hindra besökarna från att ta med sig apparaterna hem.

I England uppstod sedan vid mitten av 90--talet en uppsjö underliga musiker, förutom KLF även bl a ambientförnyarna Black Dog Productions och en egensinnig grupp vid namn The Prodigy som uppfunnit en helt egen form av musik kallad breakbeat och som gett gruppen dess speciella sound. Breakbeat innebar i detta fall att man fångade en bra passage (ett break) i ett stycke musik och använde detta om och om igen som ett bakgrund att skriva ny musik ovanpå. Dessa grupper uppstod liksom KLF under senare hälften av 80--talet parallellt med diverse independentband som t ex Pop Will Eat Itself. Att utvecklingen i musikbranchen var så explosiv i just England berodde på just den popindustri som KLF protesterade mot.

Betydligt fler människor i England går på inneklubbar och lyssnar på den senaste musiken innan den släpps, och topplistan är en konstruktion baserad på lobbying och utan något som helst samband med verkligheten. Egentligen är Englands top-40 bara ett maktmedel som popindustrin använder för att tala om för publiken vad de skall köpa. Eftersom placeringarna på topplistan rasar upp och ned med en våldsam hastighet måste ny musik och nya artister ständigt genereras. I denna hetsjakt får hundratals artister varje år chansen att visa vad de kan, på gott och ont. Originalitet är betydligt intressantare än teknisk skicklighet. På så vis rotade man fram acidhouse musiken från förorternas småklubbar, och det osannolika inträffade att denna smala genre dök upp på topplistan. Detta fenomen har gjort England till "motorn" bakom europeisk populärmusik under mitten och slutet av 90--talet.

I Tyskland producerade Sven Väth och myriader med andra diskjockeyer en blandning av techno och ambient med tydliga influenser av åttiotalets acidhouse: sk trance, som i England kombinerades med influenser från New Age-kulturen och det indiska semesterparadiset Goa och kallades goatechno eller goatrance. Några halvgalna holländare som kallade sig Rotterdam Termination Sourcegjorde en låt med enbart trummor och ljudeffekter; Poing och skapade därmed en egen genre som kallas hardcoretechno och som utvecklats till en hybrid mellan techno och deathmetal, gärna med ett tempo på uppemot 300-400 bpm. Denna hybrid har fått en del fd metal-diggare att börja lyssna på techno.

Elektronisk populärmusik står aldrig stilla: Hela tiden händer något nytt, hela tiden experimenteras det i små studior runt om i världen. crossovertechno, där techno (framför allt eurodance) blandas med andra musikstilar, dök upp överallt. Det var ofta mycket kommersiellt, kanske med undantag för hyperexperimentella The Grid som för första gången i sin karriär lyckades göra kommersiell succé med Swamp thing -- en blandning mellan någon form av techno och banjoslingor. Jungle är en genre som är både en föregångare till och fortsättning på The Prodigys breakbeattechno -- en blandning mellan techno-, ragga-, breakbeat- och dubmusik, med ett tempo runt 160 bpm, där basen är reggaeliknande på halva tempot, dvs runt 80bpm. Värre än värst är gabber som är en förvärrad verison av Hardcoretechno, en stil som främst spridits av det holländska skivbolaget ID&T på samlingsalbum under namnet Thunderdome. Denna stil används bland annat av det revolutionsromantiska och extrempolitiska bandet Atari Teenage Riot (ja, musiken görs på en hemdator av märket Atari ST, därav namnet) och är en reaktion på den "fred, kärlek och förståelse"-inriktade trance-, och goatechnon. Atari Teenage Riots grundare Alec Empire hävdade sig i en intervju vara beredd att arrangera en "hate parade" som alternativ till den kärleksdyrkande "loveparade" som hålls årligen i Tyskland.

Under slutet av 90--talet har de subkulturella genrerna inom dansmusiken blandats upp med jazz och ytterligare splittrats upp. Följande uppställning av genrer är en sammanställning av listor gjorda av av DJ:n och dansfestarrangören Lisa Thelin, samt nämnde Mikael Jägerbrand och återges här in extenso för dagsfärsk orientering då detta skrivs i augusti 1999:

• Drum'n'Bass: Före 1994 användes termen för att beskriva det grundläggande elementet i jungle. Därefter har termen använts för att beskriva en mera musikalisk och komplex variant av av jungle. Termen används också för att beskriva en tung variant av reggae utan gitarr -- som dub utan eko.
• Ambient Drum'n'Bass: En mycket mjuk stil med drömlika stråkljud kombinerat med utstretchade¹ breakbeats.
• Big Beat: Kommersiell men ändå alternativ musik, typ Fatboy Slim eller Chemical Brothers.
• Campcore: Blandning av hardcore och camp. (Camp --Village People o dyl musik bland homosexuella) största namnet och "grundare" är Tony de Vit.
• Dark: En ljudbild mellan hardcore och jungle som kombinerar ambient, skräckfilmssamplingar och utstretchade breakbeats.
• Darkcore: Blandning av hård techno och jungle/ragga. Första Darkcore-låten var LTJ Bukeems Demon Theme.
• Darkstep: Jungle blandat med stenhård hardcore techno. Allt som kommer från skivbolagen U-Turn och 31 Records.
• Deep House: Tyngre house.
• Eclectic: I danskretsar ett samlingsnamn på trip hop, Björk o dyl artister som inte går att kalla techno eller house, men ändå spelas på vissa undergroundklubbar.
• Electronica: Samlingsnamn för all elektronisk dansmusik (inklusive gammal synth) där udda artister kan placeras in. Exempel är Bandulu och Vaporspace.
• Garage: Snabb energifylld techno från London uppfunnen cirka 1996--97.
• Handbag: Ganska gammal stil som inte slog igenom förrän 1998. Poppig musik från transvestitklubbar i London och New York. Namnet kommer av att "damerna" ställer sina handväskor på golvet och dansar kring dem. Första stora skivbolaget var Cleveland City i England, bland celebriteterna finns Taiko, Tony di Bart och Direct 2 Disc.
• Happy Hardcore: Lika snabb som andra hardcorestilar, ofta runt 170 bpm. "Glada" inslag av samplingar från kända låtar gav namn åt stilen. Typiska exempel: Marusha, Charly Lownoise & Mental Theo, Technohead, Mark Oh. Den oerhört kommersiella gruppen Scooter hör egentligen till denna skola.
• Hardbag: Holländsk variant av Handbag, hårdare och tuffare. Typexempel: Patrick Prins.
• Hardstep: Minimalistisk jungle där melodin tagits bort och där man använder ett renare breakbeat. Man tillsätter sedan mycket diskant för att få ett krispigare ljud. Tyngdpunkten på break:et läggs ofta på det andra eller fjärde beatet.
• Hartcore: Nytt namn på hardcore techno och gabber som används i Tyskland. Det är så "hardcore" låter när man uttalar det på tyska.
• Hip House: En kombination av hiphopbreakbeats och den typ av Chicago House som nådde höjden av sin popularitet 1989--90.
• Jazz Step: Hardstep med jazzrefränger.
• Jazz Jungle: Ambient Drum'n'Bass med jazzrefränger. Vanligtvis samplingar från 80--talets jazz-funkskivor.
• Jump Up: Ligger nära tidig jungle musikaliskt men lägger tyngdpunkten på junglens hiphopinfluenser.
• Malaka: Snällt grekiskt ord för "älska". Började användas av goagruppen Transwave efter en spelning i Grekland.
• Marocko-trance: Heter egentligen gnawa-musik och har spelats i hundratals år i Marocko. Musiken kom till landet genom muslimska slavar som importerades från Sudan. Liveband i denna genre har spelat på rave i USA. Det finns en samlingsskiva med namnet Maroccan Trance Music.
• Noisecore: Hård techno i gränslandet mellan vanlig techno och gabber. Samlingsbeteckning på nästan all musik från Holland och viss tysk musik.
• Nosebleed: Musik som är så snabb att man får näsblod av att lyssna på den. Samma som Noisecore fast aldrig under 250 bpm.
• Overdrive: Ytterligare ett namn på det som betecknas med Noisecore.
• Popcore: Gabberversion av eurotechno eller poptechno / dance. Exempel: samlingsskiva från holländska skivbolaget Mokum med samma titel.
• Ragga: En slags reggae med vokala inslag som rappas eller chattas av en MC (Microphone Controller) över instrumentala versioner av musiken. Texterna omfattar en blandning av jamaicanska rötter och Londons gatuslang. Hiphopinfluerat. Hittade till London via New York.
• Ragga-Jungle: Kombination av raggasångslingor (licks) och junglerytmer.
• Shoulderbag: Nyare namn för handbag. Allt för att förvirra fienden.
• Slang Teng: En blandning av reggae och Kraftwerks europeiska technosound. Kännetecknas av den surrande basgången.
• Speedcore: Renodlad techno-speedmetal, undergenre till hardcore. Tung och ren bas med mängder av samplade Metallica-liknande gitarrsamplingar. Exempel: DJ Dano, DJ Hooligan.
• Techstep: Liknar hardstep. Tyngdpunkten på ett metalliskt ljud och underliggande hotfulla ljud. Kännetecknas också av extremt hög distad basgång, ofta bara tre toner med betoning på oktaverna.
• Tribal: Musik med medvetna inslag av etnisk musik från Afrika.

Andra musiker som Future Sound of London, Leftfield, Black Dog Productions och de svenska Lucky People Center har närmat sig elektronmusiken och utgör en genre som brukar kallas progressive house, alltså housemusik som är på väg någonstans och som ständigt utvecklas. Dessa vill komma ifrån genretänkandet genom att bryta alla normer. Otacksamt nog blir genrespräckandet en genre i sig. Motsvarande fenomen finns inom jazzen.

Thomas Chrome, Jean-Lois Hutha, Cari Lekebusch, Adam Beyer, Alexi de Lano, Stefan Grider, Lenk (Jesper Dalbäck). Detta är bara namnen på några svenska technoartister som håller den här kulturen levande.

Så fort en genre blir kommersiell, som när technon blev eurodance med U96, tenderar de små klubbarna att uppfinna någon ny variant och smyga tillbaka ned i underjorden. Jungle, Goa-techno och Gabber är exempel på detta. Nya stilar uppfinns med säkerhet just nu i någon studio i Tyskland, England, Holland, Sverige eller Belgien. Man kan ha vilken åsikt som helst om detta. I praktiken är hela den underjordiska klubbkulturen bara en konceptfabrik för popindustrin. Man letar upp något nytt, putsar till det, gör det lite snällare, och släpper det för bred publik. Om man tror på ändlös artistisk integritet och nyskapande konst är det kanske hemskt att se. På ett annat plan kanske man skall vara tacksam för att vi inte lyssnar på samma tuggummipop idag som för tjugo år sedan.

Klubbar och Rave

Techno spelas mest på små slutna klubbar, även om det numera faktiskt går att sälja technoskivor till människor som inte är diskjockeyer. Som kulturell företeelse är technon starkt knuten till dansgolvet, och de två kan sägas utgöra en helhet.

Dansmusiken har förändrat musikmarknaden. Förr i tiden lyssnade man på radio och kollade in vad kompisarna lyssnade på, skaffade sig skivorna och lyssnade hemma. Nu går man på disko, kanske rent av rave, och tar åt sig av musiken man hör där -- musik som är gjord för att lyssnas på medan man dansar. Kanske köper man sedan någon skiva. Speciellt samlingsskivor med eurodance säljer som smör i solsken.

Techno är inte gjord för att man skall sitta stilla medan man lyssnar och kan verka stressande om man använder den som skvalmusik. I England där publiken av tradition är mycket öppen för nya musikformer har tung kompromisslös technomusik lyckats slå igenom kommersiellt, likaså i Tyskland som med sin tradition av elektronmusik ála Kraftwerk välkomnar varje ny innovation på området. Även i Sydeuropa spelas till och med riktigt råa technolåtar på skvalradion. Även i Sverige börjar kompromisslös musik av denna typ bli allmänt accepterad, exempelvis i form av bandet Antiloop. Kalle Dernulf på P3 är förmodligen den person som gör störst insatser för att sprida svensk och utländsk techno i etern.

Rave är fortfarande mycket underjordiska händelser i Sverige och Norden, även om publiken har vuxit explosionsartat sedan 1988. Det finns idag tusentals glada ravare i Sverige, som kan åka långväga för att gå på ett bra rave. I Tyskland och Storbrittanien är rave redan en accepterad företeelse som i bästa fall samlar uppemot 150.000 personer, t ex det välkända Mayday i Tyskland som ibland beskrivits som vår tids Woodstock-festival. Speciella rave för olika genrer anordnas också. Rave i Norden brukar inte precis annonseras ut i dagspressen; informationen sprids ryktesvägen och via flygblad (eng: flyers) som man kan få tag i om man har rätt kontakter. Detta såklart därför att det är mest ekonomiskt och effektivt - inte, egentligen, för att hålla det hela hemligt på något vis.

En speciellt uppmärksammad form av rave är de sk bryt-raven, som innebär att man bryter sig in i en lagerlokal, slår upp en ljudanläggning och börjar spela och dansa. Det hela påminner om ett slags husockupation, och är publiken stor är polisen maktlös. Denna typ av rave har förekommit ganska rikligt i Hammarbyhamnen i Stockholm. Koppla t ex mot Prodigy-låten break & enter (det engelska namnet på företeelsen), där ljud av krossat glas och dörrar som skjuts upp ackompanjerar musiken. Känslan av revolt och uppkäftighet mot samhället är total.

Ravekulturen är numera framför allt baserad på Trancegenren, som med sina långa låtar i perfekt danstempo kan hålla ett dansgolv levande hela nätter igenom. Ett rave är inte en plats dit man går för att bli full eller ragga. Ett rave är en plats dit man går för att dansa, lyssna på musik, och träffa och titta på andra människor. Den som bevistar ett rave med andra intentioner blir urskiljningslöst besviken.

Ravekulturen gör anspråk på att expandera - även futuristisk klädsel och annat som skapar en homogen gruppidentitet har utformas. Ravelokalerna (mestadels lagerlokaler, alltså "warehouses") har inreds futuristiskt för att ge mer "cyber"-känsla till miljön. Företeelsen fick ett svenskt ansikte i Mikael Jägerbrand, journalist och chefredaktör för tidningen NU NRG Update (Uttalas "New Energy"), en tidning som trycktes och distribuerades landet runt i cirka 1000 exemplar och hade en layout som luktade "underground" lång väg, påminnande om amerikanska annonssidor. Först gjordes ett par nummer av en riktig tidning med stort omfång, men när det visade sig att en sådan tidning inte hade tillräcklig publik gjordes den om till ett nyhetsbrev som skickades ut till prenumeranter och delades ut gratis i skivaffärer som sålde technomusik.² Det finns även en del mindre fanziner och såklart även en del elektroniska bulletiner och tidningar.

Klubbar, Trender och Droger

Debatten kring danstillställningar som acidpartyn och rave är kraftigt inflammerad av drogdebatten. Den underjordiska danskulturen är under inga omständigheter drogförhärligande. Ibland kan dock dessvärre människorna som vistas där vara spaceade haschtomtar.³ Det huvudsakliga syftet med dansarrangemangen är och förblir dock dans och musik. Ursprungligen var acidpartyn helt drogfria tillställningar.

Vad som sedan hände är inte särskilt svårt att förklara. Under det sena 80--talet hakade diskoteken på Ibiza på acidhousetrenden och skapade sin egen variant, balearic beat, en blandning mellan house, flamenco(!) och en del andra stilar, främst förknippad med artisten Paul Oakenfold. Till Ibiza åker framför allt rika människor, främst från England, och där finns droger i överflöd.

Anledningen till att acidhouse och techno / rave förknippas med droger är alltså att de som redan innan acidpartynas tid tyckte om att festa hela nätterna tog med sig sina konstiga modedroger när de gick på acidpartyn. Speciellt "designer-drogen" ecstacy ⁴ har figurerat i media. Ecstacy är egentligen en "yuppie-drog", som blev en sorts exklusiv marijuana för rika överklassmänniskor, för att sedan sprida sig ned till de "vanliga" missbrukarna och ungdomarna. Störst skuld i acid- och ravekulturens drogstämpel har utan tvivel Engelska överklassungdomar. Drogerna solkade ned ryktet för alla de livliga house-klubbarna kring Manchester, och stämpeln sitter i än.

Icke desto mindre förekommer numera ecstacy, amfetamin och kokain rikligt på en del rave och raveliknande tillställningar. Som man kunde vänta sig verkar det förekomma mer på rent kommersiella danstillställningar dit "innefolk" som vill hänga med i den nya kulturen dras. Entusiaster på små technoklubbar tycker för det mesta att ecstacy är ett ofog som förstör technokulturens rykte. Men eftersom allt förbjudet dessvärre också är "rebelliskt" har drogerna spritt sig till flera acid- och technoklubbar. Även de flesta svenska sådana. Den puckade medelrebellen tror som vanligt att man är en riktig outsider först när man knarkar knark. Självständigt tänkande är aldrig populärt i konforma grupper.

Stora klubbar finns det gott om i storstäderna. Det är kitschigt, väl inrett med elaka dörrvakter och en ganska lång kö utanför oavsett om det är fullt därinne eller ej. (För att skapa ett publiksug, givetvis.) Det är här inte frågan om att stödja någon subkultur även om många diskjockeyer från den underjordiska scenen får chansen att göra sig en hacka på dessa klubbar. Droger intas på toaletterna.⁵

Skräcken i folkhemmet är total. Ungdomarnas stackars föräldrar minns nämligen med fasa några år i slutet på 60--talet då de själva drogs med av vinden från San Francisco, rökte Marijhuana och Hasch och provade LSD. Det är det inte många som vill erkänna idag, men skräcken för att de egna barnen skall göra samma sak är genuin. Huvudgrejen då var att protestera mot vietnamkriget och samhället, huvudsaken nu är att dansa och ha kul. Ravare behöver inte politik som ursäkt för att träffas och ha roligt. Droger är en bisak och inte alls så omfattande som media vill få det att framstå. Skräck och missförstånd förstorar ofta upp problemet till bizarra proportioner.

Något ravare däremot gärna sysslar med är såkallade smarta drycker (eng: smart drinks) --energigivande preparat som hjälper ravedansare att hålla igång länge, länge. För det mesta rör det sig om preparat som man kan hitta i vilken hälsokost- eller dagligvaruaffär som helst, fast med andra etiketter. Det finns ingen anledning att misstänka att detta skulle vara farligt -- medelålders svenskar har ätit pillren i årtionden utan att ta skada. Något värre är dock tendensen att blanda in receptbelagda läkemedel, något som speciellt cyberpunkare kan få för sig. (Mer om dessa i nästa kapitel.) De flesta "larm" om droger på ravefester under mitten av 90--talet berodde förmodligen på att journalister gått på någon tillställning och sett dessa sockerpiller och läskedrycker stå framme i baren, ofta insvepta i något grällt färgat papper eller aluminumfolie, vilket givetvis såg jättehemskt ut. När man sedan intervjuade ungdomar som varit på rave svarade de troget som en klocka "ja" på frågan om de har tagit extacy, fast de i själva verket käkat Kan Jang. Så kan det gå.

Någon debattör har försökt göra gällande att dansen i sig skulle kunna vara skadlig. Påståendet att förmågan till extatisk dans - något som finns inbränt i våra gener sedan tusentals år - skulle vara farlig, faller på sin egen dumhet. Ett sådant påstående är då snarare ett uttryck för konservativa kulturvärderingar eller ren främlingsfientlighet, något som verkar vara utmärkande för många "tyckare". Utmärkande för detta synsätt är tokdebattören Allan Rubin. Denne man kritiserar inte bara rave utan även rollspel, hårdrock, österländsk religion och mystik, nyandlighet och Gud vet vad. Huvudlinjen i denne mans tänkande är något förvirrande men dock tydlig: människan är ett djur, hon är vild och ostyrig så länge hon inte tämjs av kulturen, och den högsta kulturen är den västerländska protestantiskt-kalvinistiska kulturen där lagom är bäst och grå kostymer kutym.

Det som hotar denna kultur är A) Hallucinogena droger som får oss att bryta oss loss från det rationella förnuftet och ägna oss åt österländskt "kärleksflum" alternativt satanistisk Kalidyrkan (tydligen sorterar också endorfiner under hallucinogener i Rubins skola), B) Vildhet och hämningslöshet i allmänhet, vilket leder till ocivilisation och oskick vilket (som vi alla vet) är så hemskt så hemskt...

För att uttrycka det kort tycks denne man företräda den samlade skräcken hos ett gäng halvbildade frireligiösa gotemplare. (Jag höll på att säga folkpartister.) Behöver jag tillägga att denne filantrop gör mer skada än nytta? Uppenbarligen anses alla som inte går på vanliga diskon och lyssnar på Gyllene Tiders sommartider för 18803:e gången och dricker sig fulla som as, och som inte går till ett dansställe enbart i syftet att finna en sängkamrat, ha något fuffens på gång... Noll koll, kort sagt.

Under 1996 och framåt var det vanligt att poliser upplöste ravefester helt utan anledning, i total okunskap om hur underjordisk kultur fungerar. Bland annat märks totalförbud för UNF (Ungdomens Nykterhetsförbund) att arrangera rave i Sundsvall under 1996. Senare bildades polisens sk "ravekommision" som skulle motverka droganvändning på ravefester. Denna upplöstes så småningom under hösten 1999 eftersom den inte gjorde någon nytta. En del polisingripanden mot ravefester liknar mest etisk rasism -- av samma slag som när tulltjänstemän och butikskontrollanter kategoriskt förföljer människor med udda klädsel eller hudfärg. I England infördes 1994 den sk Criminal Justice Act vilken innehöll en mängd lagar mot i stort sett all form av civil olydnad, varav fyra punkter specifikt behandlade rave, vilka definierades som 100 eller fler människor som lyssnar på förstärkt musik bestående av "ljud helt eller dominerande karakteriserande av växlingar mellan olika repeterande beats".⁶

Polisens åsikt om raven var i mångt och mycket att de anordnades endast i "flumsyfte" för att sprida droger. Den verkliga orsaken till det kulturella fenomenet rave är som sagt att själva dansen på de kommersiella danstillställningarna blivit något sekundärt. Arrangörerna är mer intresserade av att sälja så mycket öl och sprit som möjligt och besökarna är mer ute efter att ragga och kröka än att dansa. Dansens egenvärde har försummats.

Den mest intensiva attacken mot ravekulturen, från såväl polis som massmedia, inträffade runt 1995--96 då klubben Docklands startades på Finnboda varv i Nacka Hamn. Klubbens initiativtagare Anders Varveus och Mats Hinze, var båda tidigare sparsamt aktiva medlemmar i den nyliberala organisationen Frihetsfronten. Det kunde konstateras att en viss droghandel ägt rum på Docklands, och klubben stängdes i maj 1996 efter upprepade tillslag från polisen. Hinze, som länge fört ett privat krig mot alla statliga myndigheter blev oerhört bitter över det inträffade, och är senare känd som den sk "OS-bombaren", efter att han med dynamex planerat förstöra / förfula den staty av Carl Milles som användes som OS-kampanjens⁷ emblem. Docklands har nu åter öppnats för allmänheten.

Tanken har slagit mig att det kanske rent av är bra att ravekulturen har dåligt rykte. Det hindrar folk med enbart kommersiella intressen att annonsera om stora ravefester och därmed kommersialisera den vitala och underjordiska technokulturen. Ibland verkar det till och med som om ravare är en smula roade av att vara illa sedda, att man identifierat sig med underjorden. I Sverige har ravekulturens dåliga rykte bara fått ett resultat: det lockar ungdomar till festerna.

Runt 1997 började kulturen använda ett nytt språkbruk där ordet "rave" inte längre ingick. Istället pratade man bara om "fest". Inte i något flygblad, inte i någons mun, fanns längre ordet "rave". Detta gjorde det mycket lättare att få tillstånd till "fester", höll polisen borta, och höll dessutom de av ungdomarna som "bara vill knarka" på behörigt avstånd.

Musik och Musikkultur

Om elektronisk musik i allmänhet kan man säga att det verkar som om varje ny generation innovativa musiker föraktas av den föregående: Klassiskt skolade elektronmusiker ser med avsmak på elektronisk populärmusik, syntpopare föraktar tungsyntare och technomusiker, technomusiker föraktar hardcoretechnomusiker, alla underjoriska techno DJs och andra som lyssnar på "seriös" techno föraktar eurotechno och eurodancemusik osv, osv. Jag behöver väl knappast nämna att klassiska musiker och rockmusiker föraktar all form av elektronmusik.

Detta är antagligen nödvändigt. Det är avståndstagandet från gamla normer som skapar en ny subkulturell grupp inom ett accepterat område, och det är så kulturen utvecklas. Resonemanget är tillämpligt på skrift, teater, film - kort sagt all form av konst.⁸

Technomusik och technokultur är, speciellt tack vare TV:s inverkan, ofrånkomligt sammankopplad med video- och datorkonst. Att techno inte går att skilja från danskultur har jag redan illustrerat. Denna utveckling av populärkulturen innebär att vi fått många artister som är mera produkter än människor. Musiken skapas i studio, framförandet sköts av en grupp fotomodeller osv. Populärmusik blir mer än musik - det blir en del av ett helt kulturpaket. Du köper inte bara en skiva utan en hel livsstil. Mode, dans, film - allt ingår. Man skulle kunna sammanfatta det och kalla det "konst". Populärkonst.

Konst vidareutvecklas genom att individer med en önskan att skapa något nytt där inte allt redan har provats bryter mot de gängse idealen och utvecklar något nytt. Oftast är det ungdomar som t ex Sex Pistols, Grateful Dead, Bob Dylan eller Jack Kerouac. Någon gång är det en excentrisk konstnärssjäl som Marcel Proust, James Joyce eller Frank Zappa. När det är en ung konstnär som bryter mönstret skapas det under gynnsamma förhållanden en ny subkultur, som under ännu gynnsammare förhållanden skapar en ny generationsanda.

Ju mer jorden krymper samman och desto snabbare massmedier vi får, desto fler subkulturer utvecklas det, desto snabbare växlar generationerna och desto snabbare förändras samhället. Detta är en egenskap hos det postindustriella samhället som jag skall återkomma till. Låt oss konstatera att detta med att bryta med normer och skapa nya är mycket viktigt för de nya musikstilarna. Det har nämligen en avsevärd betydelse för den här bokens mera centrala poänger.

Vi skall nu se hur den pulserande rytmen i kulturen odlade fram en helt ny litterär genre, en ny samhällssyn och -- snart -- en ny ideologi.

Fotnoter:

¹Timestretching, en teknik för att "dra ut" eller "trycka ihop" ett ljudfragment. På detta vis kan man ändra tempot på ett musikstycke utan att höja/sänka tonläget. När man snabbar upp ett stycke låter detta helt OK, när man saktar ned musik däremot, låter det mycket säreget, något som givetvis används för effektens skull.

²Jägerbrand och Sveriges Rave Organisation (SRO) organiserade under 1997 en "raverixdag" för att samla och organisera svenska ravearrangörer. Någon anmärkte sarkastiskt att "de ska då göra politik av ALLT", men mot bakgrund av nackapolisens tveksama tillslag mot Docklands under våren 1996 kan man förstå behovet av en organiserad motmakt.

³Några har anmärkt att det inte kan vara någon större upplevelse att gå på ett rave påverkad av "neråttjack" som hasch. jag har dock själv noterat att det förekommer ganska rikligt, varför förstår inte jag heller. Möjligen beror det på att hasch är en milt psykedelisk drog. I sammanhanget vill jag passa på att nämna att jag personligen varken är för eller mot droger per se, vilket man skulle kunna få för sig att tro av den skarpa formuleringen ovan. Vad jag är mot är tendensen att skylla drogbruket på kulturen. Vad beträffar droger i allmänhet har jag i princip ingen uttalad åsikt, utan förbehåller mig privilegiet att strunta i den debatten, vilket säkert gör någon förbannad.

⁴Extacy, MDMA eller metylendioxymetamfetamin är till skillnad från LSD direkt fysiskt hälsovådlig. De flesta som dör av drogen gör det på grund av överhettning, då uppfattningen av kroppens varningssignaler trubbas av på samma sätt som med amfetamin.

⁵Om någon tolkar detta som att jag tycker att dessa ölfik är patetiska tillhåll för innefolk, har vederbörande tolkat mig rätt.

⁶ Citat ur Specialarbete om Techno av XX, passagen som citeras är punkt 63 i lagen.

⁷ OS-kampanjen ville få Sommar-OS till Sverige 1999. Kampanjen kännetecknades för övrigt av allvarlig korruption.

⁸På denna punkt anammar jag numera en evolutionär modell där jag ser en darwinistisk algoritm i kulturen: subkulturerna skapar variation, människorna gör ett urval (de illa omtyckta kulturerna glöms bort), och de önskade varianterna bevaras. Man skall dock inte dra för stora växlar på detta, då det bygger på en speciell form av evolutionärt tänkande, memetik, baserad på Richard Dawkins begrepp memer -- en tänkt evolutionär minsta byggsten för kultur precis som den bilogiska genen -- vilket är kontroversiellt. Detta tänkesätt är ännu outvecklat i sin vetenskapliga tillämpning.