CYBERPUNK

Cyberpunk är från början en litterär och filmrelaterad rörelse. Vi börjar med litteraturen.

Det finns olika sorters Science fiction (kort: SF), och definitionen på vad som är vad är ganska godtycklig. Bibliografier över SF sträcker sig ofta över så vida områden som fantasy och skräck. Den här boken skall inte handla om SF litteratur. Vill man veta mer om SF kan man med fördel leta reda på Sam J Lundwalls uttömmande essäer i ämnet. Vi går istället rakt på den del av science fiction som kallas cyberpunk.

Definitionen på den typ av SF-litteratur som kallas cyberpunk brukar vara att det är verk som liknar något som William Gibson har skrivit; en typ av futuristisk framtidsskildring där avancerad data- nano- och bioteknik liksom artificiell intelligens tillhör vardagsmaten. Världen är stenhårt segregerad till en liten styrande elit av multinationella företag och en stor brutal massa av vanliga människor. Regeringar har fått ge vika för storföretag och maffior, och det är dessa som kontrollerar världen. Handlingen brukar utspela sig i enorma storstäder av ghettokaraktär. Droger av allehanda slag är allmänt förekommande, tempot är högt och person- och miljöbeskrivningarna ytliga och gärna (i Gibsons fall) fulla med varumärken och allehanda datatermer. I så gott som samtliga berättelser existerar en datorgenererad värld i form av en eller annan sorts virtuell verklighet där man kan koppla in hela sitt nervsystem till ett världsomspännande datanätverk. En typisk cyberpunkberättelse utspelar sig kring år 2020.

Man brukar säga att cyberpunken är dystopisk, alltså att den beskriver en dyster utopi. De flesta tidiga SF romanerna var utopier där alla sjukdomar var utplånade och ett enhetligt samhällssystem tagit över efter alla ständiga konflikter, och handlingen cirklade oftast kring en grupp vetenskapsmän på uppdrag i universum eller rymdhjältar typ Blixt Gordon. TV-serien Star Trek är exempelvis en uttalad utopi. Det är inte så att alla problem saknas i en utopi, det är bara det att "de goda" alltid är givna vinnare och aldrig moraliskt tvivelaktiga. Alla utopier är optimistiska framtidsskildringar.

I en dystopi av det slag som används inom cyberpunken finns många problem kvar i världen, miljön är i det närmaste fullständigt förstörd och politiken som alltid kaotisk. Böckerna blir därför mycket mer trovärdiga och realistiska än klassiska SF romaner, och har funnit en mycket stor läsarkrets bland människor som normalt inte läser SF. Tidigare menade man att det var onödigt att beskriva verkligheter som var värre än den som fanns på jorden. En del dystopiska författare som exempelvis Stephen King övergav därför SF för att i stället skriva skräcklitteratur. Dystopier är dock mera lämpade för samhällskritik än utopiska verk, och då de flesta dystopier är satiriska eller komiska, utgör cyberpunken en bjärt kontrast med sin iskalla realism. Andra kända dystopier är t ex Karin Boyes Kallocain eller George Orwells 1984.

Precis som den mesta SF från USA har cyberpunken rötterna i den sk pulplitteraturen. Pulp är en sorts grov pappersmassa som användes till billiga SF- och deckartidningar under 50-talet i USA. Eftersom filmindustrin inte var så långt gången vid den tiden läste man mycket mer böcker och tidningar, och pulp var så att säga den "ofina", billiga litteraturen. (Det svenska Jules Verne magasinet skulle man kanske kunna kalla för pulptidning.) Serietidningar och TV-serier som Blixt Gordon kallas också pulp, eftersom de inspirerats av teckningar och historier från dessa tidningar. Pulp ter sig mest fjantigt och fruktansvärt orealistiskt för en normal svensk läsare, men för SF älskare över hela världen är pulp ursprunget och källan till all modern SF, och upphov till en egen subkultur i sig.

Sterling och Gibson och några andra SF författare hade en egen pulptidning som hette Cheap Truth. Detta var i och för sig inte på 50-talet, men den drevs i samma anda som de bästa tidiga pulptidningarna. Gänget bakom Cheap Truth tyckte att det inte producerades någon vettig SF, så man uppmanade folk att starta sina ordbehandlare och skriva bra, levande och läsbar SF. Man rackade inte så sällan ned på bästsäljande författare inom genren. En lustig och intressant detalj med Cheap Truth är att den inte var copyrightskyddad, och att kopiering och spridning uppmuntrades.

Cyberpunk är nu lite mer än så, men den litterära genren är så gott som synonym med en liten grupp amerikanska författare, varav William Gibson och Bruce Sterling är de mest namnbekanta. En del sk 2000 AD serier, framför allt Judge Dredd räknas också till cyberpunken, eftersom världsbilden i dessa till viss del liknar Gibsons dystopier. Beteckningen cyberpunk lär ha myntats av en herre vid namn Gardner Dozois i en recension av Gibsons första roman Neuromancer, och den etiketten skall han i sin tur ha tagit från en novell av Bruce Bethke som låg på Dozois' bord för granskning.¹

Ordet cyberpunk kommer av cybernetik = människa eller samhälle i samspel med maskiner (av gerkiskans kybeternetes = styrman), och punk = näst intill laglös individ med lätt anarkistisk syn på samhället, typ cowboy, som lever i den undre världen. Huvudpersonerna i Gibsons romaner är ofta "punks". Man skulle kunna jämföra en sådan "punks" vardag med det mentala klimatet i den fascinerande svenska filmen Sökarna, som även den är en sorts dystopi.

Musik

Cyberpunkmusik brukar man vanligtvis kalla musik av den typ som produceras av den kanadensiska tungsyntduon Front Line Assembly (bildad av Skinny Puppy-producenten Bill Leeb) och grupper med liknande image, t ex svenska Cat Rapes Dog, som i sina texter målar nattsvart ironiska och pessimistiska framtidsbilder liknande de som nämnda författare gärna producerar. Många texter är också laddade med politiska budskap som verkligen hör till den ideologiska sidan av cyberpunk som jag strax skall gå in på. Ett gäng musiker med tydlig politisk linje som främst kritiserar media och medias påverkan på människan, miljöförstöring och "smutsig" teknologi, kallas The Tribe och består av nämnda kanadensiska band plus några grupper från Chicago som t ex Ministry och Revolting Cocks. Alla dessa band har dock skapats med utgångspunkt från de böcker och filmer som har anknytning till cyberpunk och inte ur någon egen förnyelserörelse.

Ljudbilden i cyberpunkmusik är för det mesta någonstans mellan EBM, Crossover eller Metal, gärna med distade vokalister och skrikigt samplade gitarrer.

Tystaden bedövar
regressionen tynger luften
en förlamad värld inväntar
de nya koderna
ett teknikens krig som
hotar att initiera
digitala mord -
maskinens språk.

(Ur Mindphaser av Frontline Assembly)

Film

Cyberpunkfilm är lite svårare att definiera; många brukar kalla Ridley Scotts Blade Runner från 1982 för den första cyberpunkfilmen, och det är inte helt fel: miljön i filmen är bitvis mycket lik det "Sprawl" som beskrivs i Gibsons romaner. Neuromancer, Gibsons mest kända verk, utkom samma år. Det är frågan om vem som egentligen var först med idéerna. En del betraktar av denna anledning Philip K Dick som skrev romanen Androidens Drömmar (1968) vilken låg till grund för manuset till Blade Runner, såsom genrens egentliga upphovsman. Det hela är därmed en definitionsfråga. En annan roman som har tydliga paralleller med Gibsons alster är John Brunners Shockwave Rider. En uförligare översikt av den litterära cyberpunkens rötter finns i förordet till antologin Mirrorshades - the Cyberpunk Anthology av Bruce Sterling.

När jag ändå är inne och kopplar litteratur och film som hör ihop med cyberpunk kan jag inte undvika att nämna William Seward Burroughs. Denne beatnikförfattare och fd knarkare har haft inflytande på nästan alla områden inom cyberpunkkulturen. Han har skrivit böcker, varav den mest välkända är Den Nakna Lunchen, där han liknar individens beroende av samhällsmaskineriet vid en knarkares behov av sin langare och olika sexuella beroendesituationer. Boken var nära att censureras i USA pga sin obscena framtoning, varav de mest extrema partierna skrevs "för mitt eget höga nöjes skull" enligt författaren. Efter en uppmärksammad rättegång där bl a Norman Mailer vittnade om att boken hade konstnärliga kvalitéer, friades den från censurhoten. Burroughs har sedan dess sysslat med musik, bildkonst och film (han lånade bland annat ut titeln till Blade Runner från en bok med samma namn han tidigare gett ut), skrivit otaliga essäer, dikter och betraktelser och gett ut ett flertal romaner varav flera lyckligtvis finns översatta till svenska.

Ett genomgående tema hos Burroghs är att han vill lösa upp gränserna för betvingande system genom att föra in kaos i systemen. Sedan Den Nakna Lunchen publicerades har han skrivit stora delar av sina böcker med cut-up tekniken, som innebär att man kan börja läsa boken var som helst och sluta var om helst och ändå få ungefär samma behållning av den. I övrigt är hans prosa en slags drömväv, ett sammelsurium av absurditeter och bilder. Den svenska författaren Sture Dahlström skriver litteratur i en liknande anda.

Den kanske mest litterärt betydelsfulla av Burroughs böcker är SF-romanen Nova Express (1964) där han lånar meningar och fraser av författare från när och fjärran för att bygga en mosaik av textfragment. ²I denna roman introducerar han också för första gången tanken att göra musik med samma metod i form av romanfiguren Subliminal Kid som blandar en ljudmix av fragment från bakgator och torg.

"Gör en tio minuters inspelning på en bandspelare -- Kör bandet baklänges utan att spela och klipp in andra ord på måfå -- På de ställen där man har klippt och spelat in nytt har orden suddats bort från bandet och nya ord har kommit i stället -- På så vis har man vridit tiden tillbaka tio minuter och suddat ut elektromagnetiska ordmönster från bandet och ersatt dem med andra mönster -- Det går att göra samma sak med tankebandet efter att ha arbetat med bandspelaren -- (Detta kräver en del övning) -- De gamla tankebanden kan suddas rena -- Magnetiskt orddamm som faller från gamla mönster -- Ord faller -- Bild faller"

(Ur Nova Express)

Man kan lätt använda Burroughs teknik för att förvränga en nyhetssida i vilken tidning som helst till ett roligt och samhälls- / mediekritiskt potpurri, här är ett exempel utfört med Svenska Dagbladet 15 augusti 1999: "För första gången sedan istiden med en varm kram, leende mot varandra under vita bygghjälmar, demonstrerar sparare i Ryssland för att försöka få tillbaka de 847 soldaterna i Sveriges första Kosovobataljon. Lucasfilm som har producerat Star Wars har möjlighet att förnya skolsystemet bland alla pratprogram i radio och TV." (Tidningsspråk är bland det enklaste att klippa ihop på detta vis, eftersom språket är så likriktat och stilfritt.) Tekniken användes även av popbandet U2 under en uppmärksammad turné 1988 under namnet ZooTV.

Tetsuo (Järnmannen) är en japansk film från 1989. Filmen sågs som en av de mest nyskapande japanska filmerna under 80-talet, med rötter i den japanska animationstraditionen - samma skola som de tecknade sk Mangafilmerna härhör från. Järnmannen handlar om en människor som får sina kroppar invaderade av maskiner; kampen mellan det goda och onda, det mänskliga och mekaniska. En av de filosofiska linjerna tycks vara att det inte spelar någon roll om man är mänsklig eller metallisk, gott och ont är begrepp som står bortom sådana ytliga faktorer. Denna film är för övrigt en av William Gibsons absoluta favoriter.

Andra filmer som har otydliga kopplingar till cyberpunkgenren är postapokalyptiska "efter kriget"-filmer som Tarkovskis Stalker eller Mad Max-filmerna, mest därför att de hör till den dystopiska familjen som skildrar förfall snarare än människans seger över naturen. Alien-filmerna skildrar ett samhälle där hela jorden, eller i princip hela universum, styrs fullständigt av ett enda företag. Ingenstans i någon av filmerna skymtar ett enda grönt blad eller en enda sekund solljus.³Man får nästan intrycket av att naturen fullständigt rationaliserats bort. Gibson i kvadrat och kubik alltså - värre kan det knappast bli.⁴

Blade Runner och Tetsuo är som sagt ett kluvet kapitel, men vad som är moderna cyberpunkfilmer är lite mer givet: Hardware, Robocop, Total Recall och framför allt Gräsklipparmannen och den japanska filmen Gunhed betraktas mer allmängiltigt som cyberpunk. Även den riktigt lyckade norsk-svenska (!) SF-filmen Femte Generationen kan i någon mån betraktas som inspirerad av den amerikanska cyberpunken.⁵ Samtliga filmer har det gemensamt att de totalt sågats av många recensenter och ändå betraktas som klassiker i sin genre och är kultfilmer bland hackare. Filmerna lyckades uppenbarligen skapa något som var så nytt att inte alla förståsigpåare förstod sig på dem.

Filmatiseringen av William Gibsons novell Johnny Mnemonic, efter hans eget manus, kan också den betraktas som ett referensverk, även om den sågades av kritikerna eftersom alla hollywoods filmskapare redan stulit alla Gibsons idéer till sina filmer; Gibson hade inget nytt att tillföra cyberpunkfilmen. När man gjorde filmen Matrix 1999 och förenade cyberpunkens teman med en filmstil som blandade lika delar av Hong-Kong fimens actionsekvenser med den japanska Manga-filmens serieliknande estetik, blev resultatet en hyllad framtidsfilm.

Cyberpunk som Ideologi

Litteratur, musik och film som sagt, men cyberpunk är trots allt lite mer än så. Den litterära rörelsen har nämligen fått låna namn åt en ideologi också, och den delen av cyberpunken är inte lika enkel. De flesta hackare betraktar sig nämligen som cyberpunkare och det hela rör sig kring information. Vi såg tidigare hur viktigt det var för amatörhackarna att kunna kommunicera fritt genom att skicka disketter med post och för högskolehackarna att kunna kommunicera via Internet. Informationens frihet är också medelpunkten i den ideologi som förknippas med termen cyberpunk. Anledningen till att man kallar denna ideologi cyberpunk är att den bland annat tog sin början som en diskussion om samhället med utgångspunkt från de dystopier som konstruerats av bl a Gibson.

Frågan är om man kan kalla cyberpunken för en genuin ideologi, eftersom den inte finns inom någon klart avgränsad intressegrupp och inte har någon ledande företrädare, men jag använder här begreppet som ett samlingsnamn för den politiska attityd som sprids inom kretsarna av nätanvändare, hackare och andra informationsaktivister. Man skulle snarare kunna påstå att det är ett tillägg som kan hakas på en redan befintlig ideologi, och definierar begreppet mental frihet. Skall man precisera begreppet cyberpunkare så som det används av de som själva kallar sig cyberpunkare blir det ungefär följande (def):

En cyberpunkare är en person i ett högteknologiskt samhälle som besitter besitter information och/eller kunskaper som den etablerade makten (eller makterna) helst hade sett begränsad till sin egen sfär.

Huvudpersonen Case i Gibsons roman Neuromancer besitter både information och kunskaper som de etablerade makterna inte vill se hos vanliga medborgare. Detsamma gäller alla typer av hackare i vårt eget samhälle. Därav kopplingen.

Till skillnad från Gibsons romanfigurer har verklighetens cyberpunkare ett moraliskt etos, en gemensam värderingsgrund som ger dem en gruppidentitet. Dessa moraliska värderingar har vuxit fram successivt sedan 60--talet. I botten av cyberpunkens ideologiska arv ligger den hackaretik som nedtecknats av Steven Levy i boken Hackers - Heroes of the computer revolution, delad på sex punkter (motton), och som på svenska ser ut såhär:

1. Tillgången till datorer - och till vad som helst som kan tänkas lära dig någonting om hur världen fungerar - borde vara obegränsad och total. Följ alltid hands-on-imperativet.

Hands-on-imperativet är en pedagogisk uppmaning som innebär att man lär sig mer om hur bl a datorer och program fungerar genom att fingra på dem, skruva isär dem och se hur de ser ut inuti. (Är det någon som har en bra svensk översättning av detta uttryck?) Miniatyriseringen av elektroniken och den höga nivå av komlexitet som dagens dataprogram har gör dessvärre detta ganska svårt rent praktiskt. Ursprungsbetydelsen kan nog omformuleras till att: Alla borde ha rätt att förstå sin utrustning på ingenjörsplanet, om de så önskar. Den svenska ABC-klubben hade hands-on-imperativet inskrivet i klubbpolicyn: "en bra lösning på problemet med kopieringsskydd är att strunta helt i det". (Ur ABC-bladet #2 1984) Kopieringsskydd retar gallfeber på vilken hackare som helst och ställer bara till problem. All modifiering, förbättring eller granskning av ett dataprogram försvåras av kopieringsskydd. Dessutom är det provocerande eftersom hackare gärna tillbringar flera dagar och veckor med att knäcka det, om inte annat så bara för principens skull.

Men hands-on har även en politiskt betydelse: fingra på systemet, besvära politiker och tjänstemän och försök förstå hur det hela fungerar rent praktiskt. (Med andra ord: social ingenjörskonst.) Dessa praktiska lärdomar är bättre än att läsa politologi och statskunskap. Hackare drar verkligen sådana paralleller till verkligheten utifrån datorer - och eftersom datorer bara är ytterligare ett system som konstruerats av människor får detta sägas vara fullt befogat.

Den här regeln är förmodligen den äldsta av alla hackarens etiska motton, säkert med ursprunget hos de första amatörradioentusiasterna från år 1915.

2. All information borde vara fri.

Motarbeta restriktioner som stoppar informationen. I förlängningen: avskaffa allt vad copyright heter, dock inte upphovsmannarätt, vilket är en helt annan sak. Du har t ex rätt att, så länge du lever, sätta restriktioner för hur "din" information manipuleras, om någon direkt går in och bearbetar det du skapat. Däremot har du ingen som helst rätt att kräva kontroll över spridningen, alltså hur program, texter, musik osv kopieras när du väl släppt dem från dig.

Kriteriet motverkar sekterism och elittänkande, du kan ha informationen antingen för dig själv, eller också dela den med alla, inga mellanalternativ finns. Små grupper av informationssyndikat, kunskapsmaffior och profitörer, skall inte få finnas. Varken mjukvaruföretag eller snikna pirater har rätt att pressa pengar ur en privatperson som bara är ute efter information, det må sedan vara kalkylprogram, böcker eller rena mentala kunskaper.

Sedan 60-talets hackare har mottot förändrats en smula: det vore dumt att offentliggöra saker om dig som du inte vill att andra skall veta. Det finns alltså viss information som rör individen själv och som hon därmed har rätt att själv kontrollera. Ett modernt tillägg lyder: Maximalt skydd för privatlivet -- minimalt skydd åt offentligheten, som understryker betydelsen av att begränsa bl a de stora personregistren. Denna vinkling har vuxit fram framför allt under starkt inflytande från libertarianismen. (Mer om detta längre fram.)

I mottot ligger en underförstådd tes om att kunskap i allmänhet inte kan ägas, något som också följer naturligt av det första mottot. Även patent är således förkastligt. Den typ av information som hotar privatlivet (vad du har för sexuell läggning etc) skall inte vara fri.

Det här mottot är kort och gott den förlängning av tryckfriheten som uppstod med datorernas förmåga att reproducera information till obefintlig kostnad.

Man kan spåra dessa tankar tillbaka till upplysningens idéer om bred kunskap som ett sätt att förbättra och utveckla samhället. Skillnaden är att man anser att även ägd kunskap; böcker och patent, urskiljningslöst skall vara fria. Denna inställning är fullständigt främmande för alla de tre statsmakterna, besatta av hunger efter makt, status och pengar som de alla är. Begreppet "dela med sig" existerar inte i maktens korridorer. Idéellt informationsutbyte -- vem tjänar pengar på det?

3. Misstro auktoriteter - främja decentralisering.

En hyllning till människans förmåga att ifrågasätta såsom central för all utveckling. Decentralisering -- små hemdatorer tillgängliga för alla istället för stora myndighetsägda datasystem -- många små företag istället ett fåtal stora -- ligger till grunden för hackarnas protester mot Microsoft m fl företagsjättar och mediamoguler som tidningen Wired. Decentralisering, menar man, ligger i informationsteknikens natur. Det ena mottot följer som en logisk följd av det andra: auktoriteter är onekligen centraliserade. Mottot finns inom såväl anarkismen som nyliberalismen och andra politiska ideologier och är påtagligt hos de flesta subkulturer (t ex ravekulturen).

4. Hackare bör bedömas efter sin hackarkonst, inte enligt suspekta kriterier såsom betyg, ålder, ras eller social status.

Människan bör bedömas för vad hon presterar, inte för vad hon kan tänkas prestera med utgångspunkt från social klasstillhörighet, klädsel, betyg, ålder osv. Var och en som någonsin sett hur hierarkierna inom ett företag eller en myndighet fungerar i praktiken förstår relevansen av detta kriterium. Detta är givetvis ingen ny tanke, men de elektroniska medierna ger möjligheten att nästan helt skärma av en människas yttre uppenbarelse genom textkommunikation.

5. Datorer kan användas för att skapa konst och skönhet.

Vilket Skulle Bevisas -- varje människa som sett de moderna konstverk, filmer och den musik som skapats med hjälp av datorer torde inse det uppenbart riktiga i detta antagande. Datorerna har i sig gett upphov till konstformerna demo och dataspel (multimedia) vilket torde understryka datorns kapacitet som kulturell katalysator. (På 60- och 70-talen var det många som skrattade sig fördärvade åt påståendet att datorer skulle kunna användas för att skapa konst, och det är från den tiden kriteriet härhör.) Den svenska upphovsrättslagen slår dessutom fast att bara konstnärligt nyskapande dataprogram skyddas av lagen, vilket innebär att en förskräcklig massa affärsmjukvara från Microsoft, Novell och andra mjukvaruföretag är att betrakta som konstverk.

6. Datorer kan förändra ditt liv till det bättre.

Mottot säger med andra ord: hänge dig åt futurism. Det är upp till var och en att själv bedöma detta. För den som hatar allt vad datorer heter torde det vara ganska svårt att svälja. För en hackare är det självklart. Att datorer generellt skulle göra livet bättre är en överdrift -- i gulfkriget användes datorer mest till att ha ihjäl människor med, och deras liv förändrades knappast till det bättre. (Om de inte var trötta på det alltså.) Men var och en får nog erkänna att det är ganska bekvämt att ha den där bankomaten på hörnet att gå till när banken är stängd...

Som ni ser är information ganska centralt i dessa sex hackaretiska fundament. Jag skall nu göra ett försök att förankra detta på någotsånär vardaglig nivå.

En allmän uppfattning om begreppet information är att det är någonting som finns på papper. Detta har nu modifierats till att omfatta videokasetter, disketter och CD-skivor. Vi talar om informationssamhället och tänker då på datorer och dataregister.

För en cyberpunkare har begreppet en något djupare innebörd: för denne innefattar information i princip alla nervsignaler som når hjärnan, kanske rentav dessutom delar av hjärnans processer i sig, och det är en förskräcklig massa mer. För denne är den perfekta informationskällan inte en dator i vanlig mening, utan helst en tänkt förlängning av konceptet virtuell verklighet, där all information från omgivningen kan syntetiseras och lagras. I Gibsons tappning kallas manicken för Simstim-däck, och det rör sig givetvis om ren science fiction⁶ . Optimistiska bedömare anser att en sådan klockren återgivning av verkligheten är möjlig tidigast om cirka 50 år. Jag skall återkomma till virtuell verklighet i ett separat kapitel.

En cyberpunkare ser uppenbara brister i industrisamhällets sätt att tänka och den ideologi som härstammar därur. Våra vanligaste ideologier som socialism, liberalism, konservatism etc, grundar sig på ett ganska smalt ekonomiskt synsätt. Debattörerna är oerhört fixerade vid produktionskrafter, arbete och kapital. Vårt valutasystem, som ju utgör grunden för all samhällsplanering, baserades före industrialiseringen på guld. Industrisamhällets valutasystem vilar på produktionskrafter, och det återspeglas i politiken, speciellt i kommunal- och landstingspolitik. För den fyrtiotalistgeneration (de sk "baby-boomarna") som nu sitter vid makten är detta A och O för allt politiskt arbete. Ekonomi, ekonomi och åter ekonomi, arbetstillfällen, kommunikationer och bidrag kan diskuteras i det oändliga. Miljöfrågor och värderingar kommer först i andra eller tredje hand. Det finns en generation ute på taburetterna som fortfarande tror att vi lever i ett alltigenom industriellt samhälle, och att politikens viktigaste uppgift är att säkra sveriges exportindustri. I själva verket befinner sig vårt samhälle på gränsen till det rena informationssamhället -- vad vi kallar för det postindustriella samhället.

Cyberpunkaren ser den här hållningen som direkt fjantig. En sedel är inte mer än ett papper. Det är den objektiva information man kan få från den. Den är ett papper med några symboler på. Ett papper kan inte devalveras, ätas eller bytas mot något annat om inte alla, eller nästan alla människor accepterar dess fiktiva värde. Cyberpunkaren accepterar det inte, för i informationssamhället kommer valutan inte att baseras på varken guld eller produktionskrafter, utan ren information, eller om man så vill: tillgång till kunskap, och möjligheten att utnyttja den.

Då vårt samhälle av idag befinner sig på randen till detta blir det allt viktigare att utföra teoretiskt arbete och allt mindre viktigt med materiellt bundet kapital och industrier.⁷ (Vilket helt enkelt innebär att cyberpunkarna, som behärskar datanäten och har många sympatisörer bland de systemansvariga på nästan alla nyckelpositioner, kommer att ta makten från politikerna -- om dessa inte tänker om.)

Redan nu har det dykt upp banker som handlar med virtuell valuta över datanätverken, exempelvis holländska Digicash eller First Virtual. Valutan är ännu inte konvertibel med vanliga valutor som dollar och kronor, men den är högst funktionell och används vid handel med ren information. Den fungerar så att du sätter in några hundra på ett helt vanligt konto i banken varefter dessa pengar kan distribueras över Internet med ett speciellt program. De kan även återlösas till vanliga pengar via samma bank. Det är alltså fullt möjligt att bedriva informationshandel med påhittade pengar som mellanled redan idag. Det är bara en tidsfråga innan beskattning och liknande frågor aktualiseras, och då är vi inne i informationsekonomin ordentligt. I USA har man t o m myntat begreppet Infonomi (eng: Infonomics) som en beteckning på det nya ekonomiska systemet.

Samtidigt lanserar kreditföretagen de sk smarta korten (eng: smart cards) som kan användas för att handla varor med enligt samma princip som telefonkorten: köpen registreras helt elektroniskt och innehållet på ditt kort försvinner på samma vis som på ett telefonkort.⁸ Speciellt kommer dessa att användas på varuautomater och liknande, t ex för att köpa bensin. Det fungerar inte som ett kontokort; du behöver inte slå in någon kod för att använda kortet, det är bara att stoppa i och handla. Rätt hanterade kan sådana smarta kort vara betydligt säkrare än vanliga sedlar och i princip omöjliga att förfalska. Fel hanterade kan de bli lika lätta att förfalska som telefonkorten. Ett omfattande försök med detta under varumärket Cash pågår just nu i Sverige och dess framtid är oviss.

Makten Över Informationen

Information är alltså inte bara det som matas in i hjärnan, utan också det som lagrats där, inklusive vår världsuppfattning och de arketyper som vi föds med och som hjälper oss att göra världen begriplig. Tanken härstammar från bl a Douglas Hofstadter.

De politiska cyberpunkarna säger: kopiera allt, stjäl all programvara och all information du över huvud taget kan komma över, och kopiera den till så många som möjligt. För till skillnad från produktionskrafter kan information kopieras ohejdat, och därmed sprids makten över framtida valutasystem ut över alla som har tillgång till informationen. Översatt till gammalt tänkande blir det såhär: "okej, jag kan inte ta över din fabrik (produktionsmedlet), så jag tar och kopierar den. Sen ger jag kopior till alla mina kompisar osv och sen kan du stå där med din fabrik och tro att du är något". Produktionsmedlen tappar på så vis sitt inneboende värde och en ekonomisk jämlikhet kan uppnås.⁹

Cyberpunkarna menar till och med att informationskanalerna genom de höga teletaxorna hålls otillgängliga för allmänhet och ungdomar just därför att förståelse människor emellan inte gynnar de stora ekonomiska makthavarna. Om telebolagen sänkte priserna på internationella kommunikationer skulle den ömsesidiga förståelsen i världen bli alldeles för stor för att vara lönsam. Det skulle också vara därför företagen så gärna vill ta makten över Internet, som ju oförskämt nog erbjuder internationell kommunikation utan någon större kostnad. Människor skulle i ett alltför kommunikativt samhälle inte göra tillräcklig nytta utan enbart se till att de fick mat för dagen och ägna resten av sin tid till sådant de tyckte var spännande tillsammans med andra människor, istället för att producera. Låt företagstopparna kommunicera internationellt men håll för guds skull de vanliga människorna borta från den stora världen. Resonemanget är ideologiskt och i princip omöjligt att bevisa. (Eller motbevisa.)

Ett annat exempel är att belysa redan befintliga ekonomiska motsättningar med cyberpunkens lampa: under hela 90-talet gnällde programvaruindustrin med Microsoft i spetsen över att de förlorar så förskräckligt mycket pengar på piratkopiering, och nu talar vi inte om några små hackare som sitter i en källare utanför Stockholm med en PC, utan om hela nationer i orienten: Indonesien och Bangladesh bland annat. I dessa länder ger man höga fan i andra länders copyrightlagar och tillverkar därför kubikmetervis med piratkopierad programvara. Det svinn detta ger upphov till uppskattas till sisådär 110 miljarder per år. Jag (och många med mig) måste erkänna att jag knappast ligger sömnlös för att Bill Gates med några miljarder i personlig förmögenhet inte får klämma de sista dollarna ur befolkningen i dessa U-länder. Detta är knappast något enkelt moraliskt problem. Det handlar om global ekonomi och rättvisa mellan länder. Vem programmerar vem? Vilket land har rätt att bestämma ett annat lands ekonomiska värdighet?

Jag nämnde tidigare hur man på den sk Scenen bytte information mot information - konstnärliga dataprogram och spel mot beundran. För en människa med sådan bakgrund, som genom ett socialt spel i tonåren insett var de grundläggande byggstenarna för vårt klassamhälle egentligen finns, är cyberpunkideologin ett naturligt steg. Det uppenbara spel mellan individer med allt vad det innebär av klasstillhörighet, politiker och direktörer är så uppenbart likt det sätt på vilket scenen organiserade sig. Man inser att det inte handlar om pengar, arbete och kapital - utan om informationshandel. Status i form av klasstillhörighet, äganderätt, bostad - alla sociala symboler - är inget annat än information. Att kontrollera informationskanalerna innebär makt och därmed status. Det är inte svårt för en gammal hackare att bli en smula cynisk.

Stora företag motarbetar enligt cyberpunken mänskliga relationer. Företag tänker inte som människor. I och med att makten är delad och de styrande männen och kvinnorna intrigerar istället för att titta utåt kan ett företag uppträda fullkomligt känslolöst. Ingenstans är känslan av en intelligens som överstiger människans så påtaglig som när man möter ett företag ansikte mot ansikte. Ingen av de anställda på ett stort företag känner sig det minsta ansvariga för företagets handlingar. Maktpyramiden inom ett större företag är lika effektiv på att ta bort de anställdas samvete som en militär organisation är på att ta bort soldaternas känsla av ansvar för sina handlingar. Företagen är snabbare, rikare och mer effektiva än världens regeringar. Denna syn på företag som komplexa individer bortom mänsklig kontroll är en gemensam nämnare för såväl cyberpunkideologi som litteratur och film inom detta område.¹⁰

En annan sida hos cyberpunken är vad man med Ladislaus Horatius d.y:s ord skulle kalla neoterisk, dvs evigt framåtsträvande med inställningen att allt nytt är bra. Speciellt tydligt märks det hos en del teknikfetischister som prisar allt det som den litterära cyberpunken vill varna för. Genetik, droger, manipulation av sinnesintryck och nu senast nanoteknik. (Nanoteknik är en teknik som innebär att man konstruerar föremål genom att manipulera enskilda atomer. Forskare på IBM lyckades med denna teknik skapa en IBM-logotype av uppradade xenonatomer.) Det mest skrämmande med denna inställning är att dessa fanatiska neoteriker är fullkomligt medvetna om hur otrevligt och odemokratiskt ett sådant samhälle skulle bli, men förespråkar det ändå - eftersom det placerar dem själva bland vinnarna.¹¹

Till det tankekomplex som brukar förknippas med cyberpunk hör också en god portion paranoia av det slag som utvecklats av Robert Anton Wilson och som går i samma anda som tankarna om enorma konspirationer av den typ som förekommer i TV-serien Arkiv X.

Cyberpunkideologin förknippas framför allt med Michael Synergy (formodligen en pseudonym), en medarbetare på cyberpunktidningen MONDO 2000. Bland tänkarna på MONDO 2000 märks även den excentriske författaren och LSD-profeten Timothy Leary, både älskad och hatad för sina kontroversiella tankar redan på sjuttiotalet. Det skall dock betonas att de flesta cyberpunkare anser MONDO 2000 vara en tidning som bara nosar efter kitsch och nyheter för att verka så häftig och inne som som möjligt. Tidningen har dock gett rörelsen ett ansikte utåt. Den riktiga politiska cyberpunkrörelsen finns i datanätverken, med utgångspunkt från nätverket The Well i San Francisco, och utvecklas i en evigt pågående diskussion mellan användarna. Den mest namnkunnige tänkaren i detta lag torde vara John Perry Barlow. Apropå San Fransisco...

Hippier och Yippier

Cyberpunkideologin har rent värderingsmässigt drag av såväl anarkism, socialism och nyliberalism som amerikansk hippie- och yippiekultur från universiteten Berkely och Stanford i San Francisco. Jag har redan tidigare nämnt yippier, men det kan vara på sin plats att nämna även hippiekulturen, eller det som vi i Sverige förknippar med "proggkultur". Denna kultur är ett av fundamenten för den cyberpunkideologi som sprids över datanäten med San Francisco som utgångspunkt.

Hippiekulturen i USA var dels grundad i en kamp för mänskliga rättigheter, om svarta och vitas lika värde och mötesfrihet mm, dels var det en förlängning av beatnikkulturen från 50-talet, bland hippierna framför allt företrädd av poeten Allen Ginsberg, en vän till Jack Kerouac och William S Burroughs. Ginsberg hade kommit i kontakt med psykologen Timothy Leary 1960 och de båda blev förgrundsfigurer i den framväxande hippierörelsen.¹² 1962 släpptes Ken Keseys bok Gökboet, en roman som skrivits under kraftigt inflytande av Peyote och LSD. Kesey arrangerade offentliga LSD-partyn, sk acid-tests dit folk kunde komma och testa LSD gratis. (Det var fullt lagligt att tillverka och sälja LSD i USA fram till 1965.) En rockgrupp som brukade spela på Keseys syrapartyn var Grateful Dead, en grupp som senare blev synonym med en musikstil som kallas syrarock (eng: acid rock) och som senare blev förebilder för olika hippierockare som exempelvis The Doors och Jefferson Airplane.

Hippierna predikade sitt kärleksbudskap fram till 1970 då de mer våldsamma yippierna tog över. Sommaren 1967 räknas som en kulmen, den sk kärlekssommaren, när Grateful Dead, Simon & Garfunkel, The Who och Jimi Hendrix spelade på en festival i Monterey som filmades och spreds över hela världen. Samma år släpptes de odödliga låtarnaLight My Fire av The Doors, och A Whiter Shade of Pale av Procul Harum. Det kunde bara gå utför.

I Sverige kallar vi våra hippier för proggare (eller den nya vänstern), och de är (var?) mycket mer kommunistiska än sina amerikanska anfädrer. Detta berodde framför allt på ett stort inflytande från olika maoistiska organisationer vid svenska universitet som Clarté, KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna), De Förenade FNL-grupperna osv. Runt 1967-68 kulminerade vågen med protester mot det mesta, bland annat vid en ocksupation av kårhuset i Stockholm, och den generation som var mellan 15 och 25 år då och som nu (1999) är mellan 45 och 55 ser gärna tillbaka på tiden som en guldålder.

Huvudtanken bakom hippierörelsen var protesten mot det pågående kriget i Vietnam och organisationer som Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen växte sig under den här perioden enormt stora. Musikgrupper som Nationalteatern eller Hoola Bandola Band blev generationssymboler. Timothy Leary var inte okänd, och LSD, Hasch och Marijhuana var inte alls ovanligt bland ungdomar. Efterhand distansierade sig den svenska delen av rörelsen från händelserna i San Fransisco kanske eftersom den renodlat kommunistiska delen av rörelsen inte ville förknippas med idéer från USA. Istället hämtades Detta fick till följd att vi efter slutet på 60-talet inte hörde av San Francisco på ett tag.

I den mån vi någonsin såg några av 70-talets yippier i Sverige var de uppblandade med den centraleuropeiska anarkismen med autonoma grupper i Holland och Tyskland (sk provos), eller BZ i Danmark. Svenska proggare var dock lite rädda för den nya aggressiva attityden; 1967 hade man ockuperat Åhléns leksaksavdelning i protest mot krigsleksaker - en typisk manifestation av den auktoritära men samtidigt pacifistiska icke-vålds attityd som rådde inom rörelsen. Man tycks ha menat att man skulle använda aggressivitet mot våld, en uppenbart paradoxal inställning som inte många förstod sig på. Charles Mansons rituella mord 1969 med avlägsen anknytning till hippierörelsen, och yippiernas våldsamma förstörelselusta, blev för mycket för sveriges lena mysproggare.¹³

En inte alltför ovanlig tanke om vad som hände sen var att proggarna skaffade sig jobb och om kvällarna satt hemma och tittade på TV, lärde sig att hålla käften och vara nöjda och hjälpa till att bygga folkhemmet istället för att förändra världen utanför Sveriges gränser. Eftersom vietnamkriget var över började några protestera mot kärnkraft istället för mot krig. Ända sedan dess dras vi med folkrörelser som måste ha något att protestera mot för att överhuvudtaget fungera. Hursomhelst: de värderingar och livsideal som fanns inom hippie/yippie-rörelsen har till viss del överförts till cyberpunken.¹⁴

En del skulle säkert påstå att hela hippiegrejen dog med 60-talet. Även om detta till viss del gäller för Sverige, är det en helt annan sak med USA, där konflikten gick mycket djupare och hade stort inflytande över hur det amerikanska samhället ser ut idag. I USA bottnade dessa protester i rasförtryck och politiska förföljelser som vi i Sverige aldrig sett maken till. Många medelålders amerikaner vet vad det innebär att slåss för medborgerliga rättigheter, och att yttrande- och rörelsefrihet inte är några självklarheter. I och med att USA:s större BBS:er och konferenssystem som The Well i San Francisco kryllar av gamla hippier och yippier kommer alla Internetanvändare förr eller senare i kontakt med en hippiekultur som visar såväl militanta, drogliberala som pacifistiska drag, men som framför allt värnar om medborgerliga rättigheter.

Vad många europeiska iakttagare av denna kulturform säkert missat, är den kritik mot makten, som döljer sig hos de viktigaste ideologiska företrädarna för hippierörelsen. Det är framför allt Burroughs och Leary som står för denna kritik. Leary har en av de viktigaste poängerna i sin bok The Politics of Ecstasy, där han menar att makten ständigt matar medborgarna med lättbegripliga budskap för att hindra dem från att ifrågasätta. Han menar att den kraftiga lagstiftningen mot, och fördömandet av, psykedeliska droger handlar mer om makt över människans psyke än den eventuella farligheten hos drogerna själva.

Hjältar och Skrävlare

En del cyberpunkare, framför allt hackare, vill gärna göra sken av att de distribuerar ljusskygg information till bland annat Greenpeace (en av världens mest politiskt korrekta organisationer, vilket tydligen kan få vilket hjärta som helsta att smälta), men frågan är hur mycket dessa moderna hackare egentligen förmår; hackare har nämligen en tendens att utmåla sig själva i så god dager som möjligt och hänfaller inte sällan åt rent skryt.

Det är emellertid ett faktum att hackarna i Chaos Computer Club i samband med Tjernobylolyckan spridde ut uppgifter om det västtyska kärnkraftsprogrammet som regeringen själv inte ville släppa ut. All denna information hade man kommit åt genom att att göra olagligt intrång i regeringens databaser. Men var det rätt eller fel? I laglig mening var det olagligt, men ur moralisk synpunkt? Jämför exempelvis med grävande journalistik som gräver för djupt och hamnar på fel sida lagen.

Dataintrång för det allmännas bästa har även skett i Sverige: BBS:en Ausgebombt i Vänersborg som fick en del uppmärksamhet i media, penetrerades och undersöktes av en hackare, varefter basens innehåll kunde avslöjas. Basen skall förutom den vanliga propagandan, knarkrecepten och bombritningarna även ha innehållit grov barn- och våldspornografi samt dödslistor. Detta hade förmodligen inte kommit upp till ytan utan hjälpen från hackaren. (Vem som egentligen lejde hackaren är däremot höljt i dunkel, han gjorde det tydligen inte på eget initiativ. Källa: Elvsborgs läns allehanda augusti 1993.) Även de andra politiska hackaktioner som nämndes i kapitel 4 har dimensioner som går utöver begreppen lagligt/olagligt och in i den mycket större frågan om rätt/fel. Är det inte egentligen helt rätt att förstöra propagandaapparaten för en diktatur?

Även om vi i Sverige kanske inte upplevt så många fall av rena cyberpunkaktioner, så har en del cyberpunkrelaterade brott, där små grupper tekniska ljushuvuden lagt ned massor av arbetstimmar på att konstruera tekniska hjälpmedel för informationsspridning: de piratdekodrar för kabel- och satellit-TV som en del hackare tillverkar är ett exempel, eller falska telefonkort.

Sådana hackare tänker kanske inte i första hand ideologiskt, men man kan som sagt ana vissa gemensamma värderingar: Alla satellitsändningar väller ju in över oss - men apparaten som behövs för att tolka dem vill kabelföretag och TV-stationer belägga med monopol. Jag skall alltså inte få bygga en egen hur som helst. Individens frihet blir då begränsad till förmån för stora mediaföretag - en ofrihet som kräver sitt uppror. Kanske är det rentav så att hackarna genom att testa var gränserna går visar för oss att de här gränserna verkligen finns och att det inte bara rör sig om en formsak.

En underlig egenskap med dessa hackare är att de i stort sett alltid står upp för sina aktioner och inte betraktar sig som traditionella brottslingar. När de grips för sina brott brukar de prata om att hjälpa de drabbade företagen att hitta sina säkerhetsbrister. "Vi ville visa att systemet var osäkert" är en av de vanligaste förklaringarna. Vi ser i dem Nietzsches övermänskliga natur som ser det som sin rättighet att bryta reglerna för att samhället skall ha en chans att utvecklas. En hackare med rent politiska motiv kan givetvis åberopa ännu högre syften än så.

Man måste också skilja på de som bygger piratdekodrar eller telefonkort för att tjäna pengar på dem och de som mest gör det för utmaningens skull, för att befria informationen. Den som tillverkar piratdekodrar enbart för att göra sig en hacka på försäljningen är inte ett dugg bättre än vanliga egoistiska falskmyntare. Men sedan finns det de där andra - de som bara vill sprida informationen, eller som åtminstone har flera motiv; t ex ett brinnande intresse för teknik, en jakt på spänning, en fascination. Hackarens rebellrörelse är född - informationen skall vara tillgänglig för alla; man säger till och med att den har en inneboende längtan efter frihet: Information WANTS to be free!¹⁵

När man ser hackarna ur det här perspektivet, att de försöker förmedla information och rent av påstår att den inte kan ägas, precis som Sitting Bull en gång påstod att land inte kunde ägas, och pengar inte gick att äta, börjar man kanske förstå var det sunda ligger i hackarnas cyberpunkideologi. Information - och på ett sätt är allt information - kan inte ägas. Inte heller land, arbetskraft eller kapital. Ideologiskt är det inte mycket nytt, bara ett nytt synsätt.

Hackarnas ideologi syftar inte till att skapa någon teknokrati där de största genierna härskar. Den vittnar bara än en gång om individens längtan efter befrielse från maskineriet - och en djupt liggande humanism. Vi omges av ett system av regler som begränsar vårt handlande på ett ibland ganska absurt sätt. Hackarna visar på att systemet existerar och att det varken är säkert eller oföränderligt. Kanske är det en form av anarkism, kanske är det bara någon djupt liggande längtan efter frihet, något inneboende i den mänskliga naturen, som tittar fram. Ett frö till en ideologi som givetvis är ett enormt hot mot de värderingar och ekonomiska system som håller samman vårt samhälle.

Bland cyberpunkinspirerade aktionsgrupper märks även cypherpunkarna (kallas också kryptoanarkister). Den lustiga ändringen i stavningen är inte slumpmässig utan anspelar på det amerikanska ordet för chiffer = cipher. Till viss del återknyter det kanske också till de tidigare nämnda phreakarna, som i bland ansåg att teletrafiken borde vara gratis, och utforskandet av telefonsystemet tillåtet. (Telefoni är ju också informationsutbyte.) Cypherpunkarna är mest intresserade av kryptering och har framför allt gjort sig kända för att distribuera programmet PGP (Pretty Good Privacy), ett krypteringsprogram som kodar data så att inte ens den amerikanska säkerhetstjänsten kan dechiffrera den. Den politiska makten fråntas därmed den sista möjligheten att fullt ut kontrollera vad för slags information som sprider sig i datanätverken, vilket ju är precis vad cyberpunkarna vill uppnå. Bland dessa handlingskraftiga cypherpunkare märks bland annat Eric Hughes som drivit frågorna på Internet, och de hackare som för full maskin nu producerar programmet GPG (GNU Privacy Guard), en fri kryptoprogramvara.

Cypherpunkarna försvarar också rätten till anonymitet på nätverken. Man har satt upp ett flertal anonymiseringsservrar som anonymiserar meddelanden, fördröjer dem, krypterar dem och skickar den kors och tvärs över jordklotet för att fulltändigt omöjliggöra all spårning. Deras politiska förbilder finns, liksom inom flera delar av cyberpunken, i den amerikanska libertarianismen.

Ideologiskt Arv

Om vi ger oss på att försöka analysera vad cyberpunkideologi egentligen är kan vi börja med libertarianismen. Detta är en radikal nyliberal ideologi som fordrar maximal frihet åt individen, och ställer individens rätt att tänka, tala eller konspirera (om hon så önskar) i centrum. De menar att det moderna samhället alltför mycket begränsar individens frihet. En tongivande filosof är Robert Nozick, och medlemmarna i det amerikanska libertarianistiska partiet består mest av gnälliga småföretagare. (Eller urbaniserade småborgare om vi skall vara formella.) I Sverige är nyliberalerna i allmänhet yngre, med anknytning till Frihetsfronten elle Fria Moderata Studentförbundet, som i praktiken fungerar som ett slags idéfarmer för Moderata Samlingspartiet. En annan filosofi som är mycket populär bland nyliberaler är författarinnan Ayn Rands objektivism¹⁶ som egentligen var fröet till hela den nyliberala tankeriktningen.

Det individcentrerade tänkandet inom nyliberalismen har haft avgörande inflytande på cyberpunken som ideologi. Den mest markanta skillnaden är att medan nyliberalismen ser det kapitalistiska systemet som ett neutralt instrument att befria individen från massans kontroll (arbeta och konsumera så blir du lycklig utan staten), struntar cyberpunken totalt i det kapitalistiska systemet. Cyberpunken bortser i stort sett helt från de materiella friheterna och ägnar sig åt de mentala. Som verktyg för att befria människans själ ser man informationstekniken, vad som befriar henne materiellt är mindre intressant. Till skillnad från nyliberalerna anser cyberpunkarna att företag är farliga maktfaktorer som lika väl som staten kan få för sig att begränsa medborgarnas frihet, oavsett samhällsskicket i övrigt.

I övrigt kan man märka starka influenser från anarkismen, speciellt bland hackare och teknokrater (som jag skall ta upp lägre fram). Hands-on imperativet får sägas vara hämtat från anarkismen; att man inte skall acceptera auktoritära gränser för sitt handlingsrum. Hos hackarna är detta knutet till sammanslutningar av fria människor i den anda som beskrivs av anarkistiska tänkare som Max Stirner, Pierre-Joseph Proudhon, Michail Bakunin eller Peter Kropotkin. Jämför till exempel de små grupperna på högskolorna, Scenen bland hemdatorentusiasterna och de fria diskussionsgrupperna på Internet; likheten är slående med de fria grupper i samverkan som Kropotkin förespråkade. Regeringar, företag och enorma hierarkiska organisationer står i bjärt kontrast till detta.

Att all information borde vara fri är ett nästan rent socialistiskt inslag i cyberpunken, om man med detta menar att det är fel att bygga murar kring kunskap eller att tjäna pengar på information. Om man avser tryckfrihet, är mottot grundläggande inom såväl liberalismen som reformsocialismen. Tillgången till datorer, eller vad som helst som kan lära dig något om hur världen fungerar borde vara obegränsad och total - också detta är ett mycket socialistiskt motto. Det innebär (som jag ser det) även att det borde vara skattefinansierat och därmed gratis att telefonera.

Redan efter dessa inledande exempel ser vi tydligt det kluvna ideologiska arvet inom cyberpunken. Den är i stora delar oförenlig med vanliga ideologier, samtidigt som den är anpassningsbar eftersom den bara intresserar sig för information.

Om vi jämför med Karl Marx samhällsteorier ser vi tydliga likheter. Marx menade att ett samhälles ekonomi utgick från de som gjorde arbetet: I antikens Grekland var det slavarna, under medeltiden bönderna och de livegna och i industrisamhället arbetarna (proletärerna). Genom att detta organiserades i ett kapitalistiskt system födde de lägre klasserna de överliggande. Innan vi kan förstå vad som menas med detta måste vi genomskåda myten om arbetaren: vi har lite var till mans bilden av en arbetare som den som utför tungt och slitigt jobb för taskig lön. Detta må ha stämt bra in på industrisamhället, men är mindre tillämpligt på informationssamhället.

Arbetaren är och förblir den som hamnar i botten på maktpyramiden, och som genom ett subtilt mönster av sociala förhållningsregler och inrutade arbetsuppgifter i möjligaste mån hålls borta från allt avancemang uppåt. I vår marknadseknomiska bild av världen har vi nära nog börjat betrakta det som en naturlag att hierarkier där de undre föder de överliggande alltid uppstår och alltid måste existera, och på det viset upprätthålls systemet från generation till generation. Pragmatiker inser att så inte behöver vara fallet, men låt oss för ett ögonblick utgå från att teorin om att maktpyramiden är solid och kommer att finnas kvar ännu ett tag in i framtiden.

Om vi nu applicerar detta på ett informationssamhälle, var hamnar vi då? Jo, arbetet utförs av terminalslavar, programmerare (populärt benämnda IT-proletärer) och andra som förmås jobba hårt med datorerna medan bourgeosin¹⁷ (överklassen och den övre medelklassen) sköter alla de slicka och roliga jobben, samt håvar in de grova stålarna. För att skydda sina investeringar måste bourgeoisin bygga murar runt sin information och skydda den från att hamna under arbetarnas kontroll. De informationssystem som byggs nuförtiden återspeglar detta förhållande: e-postkryptering inom företag utformas så, att överodnade vid behov kan läsa underordnades post, men inte tvärtom, Data Warehousing (ett buzzword inom IT-branchen) går ut på att sammanställa information om medarbetarnas arbete som sedan bara delges beslutsfattarna. De som arbetar på en lägre nivå i en organisation förväntas bara ha kunskap om sin sitt begränsade arbetsfält, medan de som jobbar högre upp ensamma har rätt till överblicken. Hierarkin har implementerats i form av datorprogram. Att i ett sådant läge fordra informationens frihet måste betraktas som synnerligen socialistiskt. Att piratkopiera dataprogram i stor skala, hacka sig in i maktens datorsystem osv, blir en potentiell revolution.

Där arbetarna tidigare lurades bort från sin insikt om hur världen egentligen fungerar med hjälp av religion, luras dagens bourgeoisi med spöken som marknaden och nationalekonomin. (Tidigare betonade man även moral och rättskänsla, något som fallit platt till marken efter att det sena 80-talet visade att bourgeoisin i princip saknade sådant själv.)

Slutligen har vi speciellt bland de illegala hackarna som jag nämnt, ett starkt inflytande från Nietzsche med tankar om att ett felaktigt system måste rivas ned innan ett nytt (hos Nietzsche kallat övermänniskan) kan byggas. Detta inflytande är så starkt att cyberpunkare ibland kallas Tekno-Nihilister, vilket dock är en grov generalisering. Med Nietzsche i ryggen kan hackarna motivera sig för att riva ned säkerhetsbarriärer inom såväl telefon- samt datanät för att på så vis vidareutveckla tekniken och därmed hela informationssamhället. De menar att de sjuka delarna av systemen måste förstöras för att möjliggöra ett livsvärdigt informationssamhälle. Dessa tankar kan man rent allmänt inte förneka; det är uppenbart att säkerhetsrutinerna har blivit bättre delvis tack vare hackare, och att samhället därigenom skyddats mot tänkbara angrepp från organiserad brottslighet som exempelvis maffior. Svenska företag har vid flera tillfällen informellt använt sig av hackare för att utveckla sina säkerhetssystem. Jag skall längre fram visa att polisen och militären gör detsamma.

"Du kom dem nära och gick dem förbi: det förlåter de dig aldrig. (...) De korsfäster gärna den som uppfinner sin egen dygd."

(Ur: Sålunda talade Zarathustra av Friedrich Nietzsche)

"Ja, jag är en brottsling. Mitt brott är nyfikenhet. Mitt brott är att jag dömer folk efter vad de säger och tänker, inte efter vad de ser ut att vara. Mitt brott är att jag är smartare än er, något ni aldrig kommer att förlåta mig."

(Ur: Phrack #7, The Conscience of a Hacker av The Mentor)

En rolig vinkling på det hela är att medan socialismen fordrar frihet åt produktionsmedlen (fabrikerna till folket), och liberalismen fordrar frihet åt tanken (tryckfrihet) blir detta i informationssamhället i princip en och samma sak. Cyberpunkarna kräver frihet åt informationen. John Locke, en liberal föregångstänkare, ansåg i princip att privat egendom är en del av den naturliga världsordningen. Det vet vi numera att det inte är. I själva verket har vi människor kommit överens om att det skall finnas något som heter privat egendom, och de flesta av oss gör denna överenskommelse utan att vi vet om det. Informationstekniken tar upp medvetandet om sådana konventioner på ett pinsamt påtagligt plan.

Ett exempel på detta är kontroversen med Scientologikyrkan som blossat upp på Internet. En avhoppare från rörelsen publicerade scientologernas heligaste och hemligaste dokument elektroniskt och tillgängligt för alla. Scientologerna blev inte glada, och har lyckats tjata på (och hota) de systemansvariga så att de tagit bort dokumenten som de betraktar som sin intellektuella egendom. Vilket skall gå först i ett sådant fall? Yttrandefrihet och offentlighet eller copyright? (Inte för att scientologernas papper har så högt intellektuellt värde, men ändå -- det är en principsak.)

Under 1997--98 kom stockholmaren Zenon Panoussis avsiktligt på kollisionskurs med Scientlogerna rörande detta, så han publicerade de hemliga dokumenten som av Scientologerna kallades OT:s, vilket var kurshandledningar som förde upp den aspirerande scientologen till hierarkinivån Operating Thetan, vilket är den högsta kasten inom scientologin. Senare fick han även tillgång till de superhemliga dokumenten, sk NOT:s (New Era Dianetics for Operating Thetans) vilket var den moderna varianten av kurshandledningen och kunde föra upp medlemmarna på de högsta nivåerna inom den högsta kasten. Dokumenten hade redan varit på drift bland avhoppare i flera år, men i och med Internet har de spridits explosionsartat. Panoussis postade dem till nyhetsgrupper, lade upp dem på websidor och skickade dem med e-post till den som så önskade. Sedan skrev han ut kopior på papper och lämnade kopior till riksdagen, regeringen och justitiekanslern, vilket innebar att dokumenten blev offentlig handling och kunde kopieras av vem som helst. Många jurister har menat att detta är ett oförsvarligt förfarande, eftersom offentlighetsprincipen inte skrevs med avsikten att man med den skulle kunna "tvångsoffentliggöra" hemliga eller copyrightskyddade handlingar. Men man måste återigen fråga sig: är detta en fråga om vad som är lagligt och olagligt eller är det en fråga om vad som är rätt och fel?

Vad vill egentligen cyberpunkarna? De vill ha maximal frihet åt individen, samtidigt som de vill ha en otroligt stark stat som kan garantera fria kommunikationer. Är inte detta bara att plocka de godaste bitarna ur några befintliga ideologier och konstruera ett stort populistiskt system? Nej, att betrakta cyberpunken på det viset är att återigen tillämpa samma måttstock som använts för alla andra ideologier. Cyberpunken saknar nämligen en klart utmönstrad utopi. Den är ingen genuin ideologi, snarare ett sätt att betrakta världen. Den allmänna inställningen till hur problem skall lösas är "som det verkar bäst". Att diskutera i termer av praktiska åtgärder är tämligen ointressant. Alla åtgärder är i praktiken kompromisser mellan individens frihet och massans trygghet.

I cyberpunkens natur ligger av tradition en vilja att bryta sig ur dessa begreppssytem. Det är lätt att missförstå en cyberpunkare och börja diskutera begrepp som ligger på ett helt annat plan. Man måste här betänka att en cyberpunkare inte accepterar alla värderingar som vi är så vana vid att vi betraktar dem som självklara. Du skulle t ex kunna fråga en cyberpunkare hur hon/han ställer sig till att politiker kan höja sina egna löner. Han/hon höjer kanske på ögonbrynen och frågar: "hur kan du acceptera att det finns något som kallas 'löner' ?"

En sådan motfråga är nästan tabu, och så svår att ta åt sig att man gärna betraktar personen som enbart dum i huvudet. Likväl finns det, som du nu har förstått, en tydlig tankegång bakom. (Med ett ord skulle man kunna säga att cyberpunken innehåller metafilosofiska inslag, men det är nog inte alla som förstår vad jag menar om jag skriver det.)

Det mest skrämmande med cyberpunkare är kanske just detta att de betraktar mänskligheten med en sorts ironisk distans; de ser att människorna är slavar under ett gigantiskt informationssystem, och samtidigt vet de hur lätt det är att manipulera information. För en cyberpunkare är en rik människa inget annat än en hyfsad hackare som lyckats manipulera informationsflödena till sin egen fördel. Då grundtesen inom cyberpunkideologi är att ingen information kan ägas, kan ingen människa heller vara "rik". Rikedom blir för individen bara en fråga om att manipulera information så att andra accepterar att hon/han är rik.

Cyberpunk i Sverige

Cyberpunken, främst hackaretiken och medborgarrättsrörelsen, har funnits länge i Sverige. Att hackaretiken fått sådan bred spridning bland hackare och andra dataintresserade ungdomar i Sverige beror i princip endast på en enda man - chefredaktören för hemdatortidningen Datormagazin: Christer Rindeblad. Tidningen, som närmast var en bibel för alla hemdatorintresserade ungdomar under senare delen av 80-talet, publicerade under 1987 en artikelserie om hackarnas ursprung, författad av Rindeblad själv. I #7 1987 publicerade man för första gången hackaretikens motton på svenska, och i artiklarna i övrigt kan man tydligt spåra ett starkt inflytande från denna etik. Man var öppen för diskussion på insändarsidorna och uttryckte vid ett flertal tillfällen sin ståndpunkt att kompiskopiering inte är så farligt jämfört med organiserad piratverksamhet.

"Om sanningen skall fram har nog de flesta av oss piratkopior i våra diskettlådor. (...) Visst kan man moralisera över detta, men det hjälper föga. Frågan är om det går att stoppa kompiskopieringen. En del branchfolk anser tom att denna typ av piratkopiering vitaliserar branchen. Piratkopiorna är en form av reklam. De riktigt bra programmen säljs ändå därför att folk vill ha originalet med en riktig manual. (...) Största hotet kommer från de professionella programpiraterna."

(Christer Rindeblad i Datormagazin #7 1987, ledarsidan.)

Christer, som själv är gammal hackare, måste ha fått utstå mycket ovett från databranchen efter sådana här uttalanden. Den officiella attityden från mjukvarujättarna är benhårt auktoritär och menar att all kopiering av mjukvara inte bara är förbjuden, utan också skadlig för branchen. (I praktiken struntar man i alla fall som rör kopiering i mindre skala.) Under ett tag var tidningen Datormagazin ovanligt uppkäftig trots att den i princip satt i knät på mjukvarubranchen. Senare tonade man ner hackarattityden. Numera är tidningen nedlagd.

En del högskoleföreningar, framför allt Lysator vid Linköpings tekniska högskola (som är känd för att dyrka 60-talets hackarideal) är ibland inne på cyberpunkspåret. För det mesta är det dock en smula vinklat av medlemmarnas egna politiska idéer. Sådana dataföreningar är också av tradition rädda för att alltför mycket stöta sig med etablissemanget och håller sig till lite lagom harmlösa politiska grupperingar som EFF, Free Software Foundation (se nästa kapitel) och League for Programming Freedom. (Detta började redan på MIT då högskolehackarna låste in sig på institutionen medan hippierna stod utanför och demonstrerade mot Vietnamkriget.) De underjordiska hackarna som inte behöver vara rädda om yrkesheder och status är betydligt mer radikala. Många högskolehackare har dock goda kontakter med, och sympatiserar med de underjordiska hackarna.

Det kontroversiella (och läsvärda) svenska fanzinet Flashback har ibland lite grand av cyberpunkkaraktär; bland annat publicerar man intervjuer med udda artister och politiskt omöjliga personer som Albert Hoffman och Timothy Leary, listor med namn och address på människor som begått brott etc. Huvudsakligen intresserar man sig dock mest för allmänna tryckfrihetsfrågor typ filmcensur, och publicerar material som andra medier helst inte vill befatta sig med; ungefär som Folket i Bild / Kulturfront -- fast helt utan moralisk urskiljning, och långt mindre politisk. Om det retar någon -- tryck det i så fall.

Denna tidning har också en djupt ideologisk klangbotten: det är, förvånande nog, ett medium som kritiserar media. Flashback plockar fram all den information som etablerade massmedia undviker eller sorterar bort, helt enkelt därför att det är för kontroversiellt, för osmakligt, och för politiskt inkorrekt. Flashback visar, kort sagt, att även den tredje statsmakten ljuger för oss. Exempelvis tryckte man en lista över vilka tidningar som uppbar presstöd, och hur mycket. Detta är nästan tabu i etablerade tidningar. Det vore att kritiskt granska sin egen branch, att exponera sina egna privilegier och visa vilken ekonomisk makt media i själva verket har.

När Flashback den 25 juni 1996 startade ett elektroniskt nyhetsbrev, Flashback News Agency, gick det ut till ett drygt 20-tal personer (varav undertecknad var en). Nu, 1999 har det över 80.000 prenumeranter och är utan tvekan sveriges största elektroniska nyhetsbrev. Flashback News Agency är unikt i världen på detta vis, ingen annanstans finns ett så stort och etablerat undergroundmedia. Denna expansion har också påverkat tidningens tidigare profil -- från att från början ha varit en undergroundtidning i största allmänhet, som nu breddats till att omfatta i princip all undergroundkultur som tänkas kan, den har bättre informatörer i alla vinklar och vrår av det svenska samhället, kvaliteten på språket och innehållet har ökat, och chefredaktör Jan Axelsson (som är synonym med tidningens redaktionspolicy) gör en viss, om än ytterst begränsad, moralisk bedömning av materialet.

"Att skriva om olika undergroundrörelser och subkulturer, men samtidigt ta avstånd från t ex nazism skulle enbart innebära att vår bevakning blev sämre, mer trångsynt och avsevärt mer begränsad. Det finns redan mängder av politiskt korrekta tidningar..."

(Jan Axelsson, redaktör för Flashback ur Flashback #3 1995)

Huvuddraget i just cyberpunkideologi är att man förespråkar kopiering av dataprogram samt litterära och visuella alster, dvs att man är mot copyright - att information inte kan och inte bör ägas.

Cyberpunkarna liksom nyliberalerna och större delen av anarkisterna anser att det inte finns "farlig" information -- bara farliga människor. Att som i Sverige censurera filmer för vuxna människor ses som ett förakt av den mänskliga intelligensen. Vad har auktoriteterna som klipper filmerna som inte människor i gemen har? Vad gör dem bättre? Det finns bara ett vettigt svar på den frågan: Värderingar. Cyberpunkaren har sina egna värderingar, och tänker inte tumma på dem. Alla restriktioner av information är av ondo och syftar bara till att bevara samhället så som det alltid varit, en form av statsfinansierad tankekontroll. I det här avseendet är cyberpunken kraftigt influerad av den samhällssyn som William Burroughs framför i sina böcker, om den lilla människan som insydd i ett maskineri som andra människor är roade av att kontrollera. Den yttersta spetsen mot människans integritet i detta maskineri blir givetvis censuren.

Cyberpunkaren frågar sig: Varför får jag inte se oklippta filmer? Varför får jag inte äga bombrecept och steg-för-steg anvisningar på hur man tillverkar LSD? Varför? Litar inte samhället på mitt omdöme? Om jag inte kan bedöma vad som är bra eller dåligt för min och andras hälsa, kan då samhället lita på mitt omdöme när det gäller politiska ideologier? Varför inte förbjuda farliga politiska böcker av Adolf Hitler, IRA, Timothy Leary och Jerry Rubin? Eller konstiga kvasireligiösa skrifter av Hans Scheike? Varför inte förbjuda allt som kan göra medborgare uppkäftiga mot myndigheter, och all kritisk granskning över huvud taget? Varför inte ta bort offentlighetsprincipen? Varför inte införa obligatoriska drog- och psyktester för alla medborgare med jämna mellanrum, så att vi hittar alla missbrukare med en gång? Varför lita på någon alls?

Problemet med datorer och tryckfrihet är en sprängfråga. Tryckfrihet var från början tänkt att motverka politisk censur. I och med liberalismens intåg med Locke och Voltaire på 1700-talet ansågs detta så viktigt att Sverige som andra land i världen avskaffade censuren. I tryckfrihetsförordningen år 1766 ville man främst värna om folkbildningen och hade inte en tanke på de problem med bilder, filmer, elektroniska media och tecknade serier som skulle dyka upp i vår tid. Men många av censurens försvarare ville redan då värna om "den goda smaken". Intresse av bombtillverkning, narkotikaframställning eller sexuella perversioner kan knappast kallas för god smak. Därför förordar man censur. Damer utan kläder bör man inte titta på...¹⁸

Ändå måste man nu fråga sig: Vad är det vi skall ha tryckfriheten till? Och vad skulle censuren vara bra för? Om det nu finns människor som försvarar dessa dokuments existensberättigande, vad är det då som driver dem? Med ett idiotiskt bakvänt resonemang skulle man givetvis kunna säga att de måste vara terrorister, narkomaner eller "fula gubbar". Men kanske är det inte dokumenten i sig som intresserar försvararna, utan snarare dokumentens blotta existens? Att all information är lika mycket värd och att vi inte har rätt att kollektivt sätta oss till doms över den. Spridandet av dylika dokument skulle alltså kunna vara en politisk aktion, även om det är ett brott.

Detta sätter saken i ett helt nytt ljus. Det finns alltså en politisk vilja som utgår från information som ett centralt begrepp för människans tillvaro. Genom att inta information formas våra personligheter, och myndigheterna vill genom censuren styra vår rätt att forma våra egna personligheter som vi själva vill. Det har inte längre med fördelandet av resurser och andra politiskt-ekonomiska mål att göra; det här handlar om makten över det egna psyket. En viss likhet med tankegångarna hos Noam Chomsky kan skönjas här: medierna som en fabrik ägd av stat och näringsliv som skall "fabricera samtycke" bland medborgarna.

Antag att jag läste ett antal dokument om narkotikaframställning i någon underjordisk databas. Om jag kunde dessa saker utantill, och regeringen kunde ingripa i mitt huvud, skulle de då göra det, för att återställa ordningen? Är vissa tankar "förbjudna"?

"Det finns alldeles för mycket respekt för myndigheter i samhället, det märker jag inte minst i mitt jobb. Det behövs mer civil olydnad, det är ingen större skada om man i databaserna diskuterar hur man ska lura en telefonväxel att bara debitera 23 öre istället för 13:23. Inte heller är det särskilt allvarligt att förmedla hur man gör dynamit och krut."

(Jan-Inge Flücht, socialinspektör, sysop för den legendariska BBS:en Tungelstamonitorn och handfast förkämpe för yttrandefriheten.)

Att Förbättra Människan

Inom den litterära cyberpunken förekommer ofta elektroniska inplantat i kroppen och hjärnan som ett sätt att förstärka människans fysiska och mentala förmågor. Detta är anledningen till att det bland cyberpunkarna finns en vilja att med artificiella stimuli förbättra eller förlänga kroppens funktioner. En del gör det också, men i brist på avancerad mikrokirurgi tar de till speciella droger, sk nootropiska läkemedel (eng: nootropics) eller som de också kallas: smarta droger (eng: smart drugs). Förutom de vanliga hälsokostpreparat (läs: smarta drycker) som ravare gärna stoppar i sig, använder man gärna en rad läkemedel som DHEA, DMAE, Lucidril och Nootropyl (därav namnet) som ibland sägs fördröja åldrandet, förbättra kognition, intelligens och minne osv. Det finns inga vetenskapliga belägg för att dessa preparat verkligen fungerar. Om man jämför dem med narkotiska preparat framstår de dock som tämligen harmlösa. En del skulle säkert få passera som naturmedel vid en granskning.

Att diskutera droger är alltid farligt i Sverige eftersom fruktan för droger tack vare flertalet propagandakampanjer är mycket djupt inpräntad i den svenska folksjälen. Låt oss nöja oss med att konstatera att det är politiskt korrekt att säga att man blir piggare av att dricka kaffe, medan det däremot är fruktansvärt politiskt inkorrekt att säga att man äter koffeintabletter för att hålla sig vaken. (Samma självemotsägande resonemang som säger att det är mindre farligt att dricka vin än att dricka sprit.) Själv slutade jag en period med kaffe för att istället äta koffeintabletter eller dricka Jolt-cola om jag behöver hålla mig vaken.¹⁹ Eftersom det i dagsläget inte finns något som tyder på att smarta droger skulle vara vanebildande förtjänar de samma öppna debattklimat som gäller de flesta andra hokus-pokus mediciner som säljs via damtidningarnas helsidesannonser.

En vetenskap som har anknytning till detta är kryoniken (eng: cryonics), ofta kallad kvacksalveri -- den går ut på att frysa in en persons huvud, alternativt hela kroppen, i hopp om att den i framtiden skall kunna tinas upp och återfå livet med hjälp av ny medicinsk teknik. Tekniken förekommer bl a i filmen Demolition Man (1994), där grova brottslingar straffas med nedfrysning för att ha en chans att överleva sina månghundraåriga fängelsestraff. (Den som känner till det amerikanska rättsväsendet vet att det förekommer att människor döms till fängelse i flera hundra år.) Om dessa stackars huvuden och frusna 70-åriga kroppar kommer att återuppväckas får väl i dagsläget anses ganska tveksamt. Om inte annat så visar det i alla fall att det finns några som ännu har framtidstro och litar på att vi människor fixar det mesta.

Modifikationer av den mänskliga kroppen ansluter till medicinsk cybernetik, där man bl a försöker få naturliga nervimpulser att styra proteser genom att läsa av nervsignalerna med inplanterade kiselplattor. Kanske är alla dessa tankar bara en naturlig förlängning av den fixering vid kroppskontroll som är allmänt utbredd i vårt samhälle, med plastikkirurgi, parfymer, sportmaskiner och allt vad det innebär. Människan tycks i vår tid ha en dragning till det artificiella -- gränserna mellan människa och maskin suddas ut alltmer. Var och en inser att om det plötsligt skulle bli möjligt att operera in en relativt enkel dator, exempelvis en s k PDA (Personal Digital Assistant, den mest kända typen är 3COMs Palm Pilot) i huvudet som gjorde att man alltid kunde hålla reda på exakt tid och hållpunkter i en planeringskalender, skriva anteckningar och utföra vanliga miniräknaroperationer med tankens hastighet skulle många säkert finna detta verktyg så nyttigt att det snart skulle vara kö utanför operationssalarna. (Läs mer i kapitel 12 om virtuell verklighet.)

Lägg märke till den tydliga gemensamma nämnaren: att man här återigen försöker bryta ned betvingande system. Kroppens begränsningar och livets längd. Varför acceptera dessa gränser för den mänskliga varelsen? Skulle det vara omoraliskt, onaturligt eller äckligt att förbättra kroppen? Knappast. I så fall hade Gud redan straffat de som skaffat sig en enkel pacemaker. I och för sig kan man fråga sig om det är så nödvändigt att pumpa upp bröst med silikon eftersom det inte har någon praktisk användning, men hur är det med elektroniska implantat som man verkligen har nytta av? Varför acceptera gränser - det har ju ingen varelse gjort förut. Varför skulle inte människoapan plocka upp stenen från marken och kasta den? Varför skulle inte den moderna människan med aldrig sinande kraft försöka ta sig ur skalet...?

Extropiker

En annan rörelse som uppstått i Californien är en slags halvfilosofisk framtidsfetischistisk rörelse som bäst representeras av den officiella linjen hos den dåvarande redaktionen på MONDO 2000 cirka år 1995. Extropiker är en blandning av cyberpunkare, nyliberaler (främst objektivister) och allmänt uttråkade nätsurfare. (Nätsurfare är ursprungligen en beteckning på folk som sitter uppkopplade mot Internet så ofta de kan och bara låter sig överväldigas av den enorma informationsströmmen, egentligen något av ett skällsord.)

Extropikerna utgör en slags positiv motpol till den pessimistiska cyberpunkrörelsen. Till skillnad från cyberpunkförfattarna tror man att tekniken kommer att leda till större frihet för individen och mindre förtryck. För att detta skall kunna ske måste dock fria individer ta kontrollen över den tekniska utvecklingen.

Den allmänna tanken bakom den extropiska filosofin är att den teknik som produceras i vår tid går så hastigt fram att inga statliga institutioner är snabba nog att hinna tillämpa innovationerna innan de redan är föråldrade, och när de väl tillämpas sker det på ett sådant sätt att det främjar statens makt och kontroll. Man menar därför att individen själv måste försöka förstå och ta till sig tekniken innan staten blandar sig i och saboterar hela nöjet med lagstiftning och moraliska restriktioner. I den objektivistiska filosofin anser man att människan bara skall lyda en röst, nämligen sin egen, och att individen ständigt måste slåss mot kontrollerande övre makter.²⁰

Filosofin är även i många stycken nedärvd från Timothy Leary som i sina böcker menade att staten ville förbjuda psykedeliska droger främst för att de minskade statens kontroll av individen, och inte för att de var farliga. Bland nyliberaler i allmänhet (och extropiker i synnerhet) är denna syn på staten mycket vanlig. Till skillnad från nyliberaler är extropiker intresserade av annat än bara legalisering av droger och en minimering av den statliga makten, exempelvis DNA-manipulation, nanoteknik och kryonik.

När det gäller andra områden inom cyberpunkfilosofin, exempelvis konfliken om Intellektuell Egendom (copyright) är man dock ensidigt förespråkare för människans rätt att äga information, åtminstone den som man själv direkt eller indirekt producerar. Detta beror främst på en lång tradition inom amerikansk liberalism som började i och med koloniseringen i Amerika. Symbolerna för denna liberalism är taggtråden och handeldvapnet -- rätten att äga ett landområde och att försvara det. (Från bland annat indianer och andra barbarer.) Således befattar man sig högst ogärna med de som förespråkar förändringar i copyrightlagarna.

På det hela taget påminner extropikerna om en slags digital variant av New Age rörelsen, men det är knappast en definition de själva skulle hålla med om. Bland svenska tidningar som anammat den här typen av budskap märks Dolly (1998) namngiven efter det klonade fåret Dolly som rönte stor uppmärksamhet i media och M2 (1999) som bland annat startades av nyliberalen Christian Gergils.

Fotnoter:

¹Detta gav upphov till en del gnabb. Bethke ansåg sig ha rätt att definiera termen "cyberpunk" eftersom han uppfunnit den. Bethkes definition stämmer inte överens med Dozois'.

²

Kulturteoretiker kallar detta för något så konstigt som eklekticism, vilket betyder ungefär att man saknar egenart och använder sig av lånade idéer och motiv. På ett annat plan än det ytliga är dock eklekticismen snarare ett sätt skapa egenart; jämför t ex med en diskjockey som mixar skivor - gör han det riktigt bra blir det till en konst i sig. (Se även föregående kapitel om diskjockeyer.)

Det finns en uppenbar likhet mellan Burroughs och Gysins cut-up teknik och en maskin som finns beskriven i Gullivers Resor som skrevs av Jonathan Swift redan 1726 - denna maskin framställde ordsekvenser slumpmässigt genom att operatörerna vred på handtag, varefter man febrilt letade igenom resultatet efter sekvenser med någon som helst vettig innebörd, som man sedan antecknade i en samlingsvolym.

³

Kulturteoretiker inom den såkallade kulturanalystraditionen kallar cyberpunkfilm för Tech Noir efter en bar i filmen Terminator där huvudpersonen Sarah Connor för första gången konfronteras med en mördarrobot. Kulturanalystraditionen är inte vilken kulturanalys som helst utan en hel akademisk skola med förankring i framför allt USA, England och Skandinavien. Disciplinen ligger någonstans mitt emellan beteendevetenskap, samhällsvetenskap och humaniora och företräds i Sverige framför allt av tidsskriften Montage.

När de som förstår sig på kultur och sånt mycket bättre än vad jag gör uttalar sig om cyberpunkkultur refererar de så gott som alltid till akademiker verksamma inom just kulturanalystraditionen. Det är sådana människor som slänger sig med uttryck som "modernism" och "postmodernism" i var och varannan mening. Den här boken tillhör inte kulturanalystraditionen.

⁴ Mannen bakom den första Alien-filmen är dessutom än en gång Ridley Scott, manuset baseras än en gång på en historia av Philip K Dick. Den andra Alien-filmen producerades av James Cameron, upphhovsman till Terminator - de stora cyberpunkfilmerna hänger ihop med de stora namnen.

⁵Det kostar inget att nämna ytterligare några sevärda cyberpunkfilmer: Nemesis, Westworld, The Time Guardian, R.O.T.O.R., Prototype, Screamers, Queruak, Demon Seed.

⁶Exempel på simstimdäck är de apparater som förekommer i filmer som Brainstorm eller Strange Days.

⁷En del har mycket svårt att acceptera att arbete framför en terminal kan bli viktigare än att dra upp rovor. Detta förhållande är en produkt av automatiseringen av den fysiska produktionen och något jag behandlar i appendixet. Se även min not till termen "bourgeoisi" lite längre fram i detta kapitel.

⁸Det pågår just nu (1998) en debatt om detta i USA. Det hävdas att de stora kreditföretagen (Visa och Mastercard) medvetet hindrar utvecklingen av smartcards, eftersom den gamla kreditformen är mer lönsam. Detta kan då bli ett fall för antitrustlagstiftningen.

⁹Jag har gjort en mer genomtänkt utvidgning av detta resonemang med refrens till anarkistiska idéer i en artikel med samma namn som denna bok, publicerad i nättidningen Yelah.

¹⁰Detta fenomen, att personer i stora byråkratiska organisationer tycks tappa känslan av ansvar för sina handlingar, har behandlats in extenso av bl a sociologen Zygmunt Baumann som en logisk konsekvens av det moderna samhället, men då men hänvisning speciellt till nazityskland och judeutrotningen.

¹¹Se även nedan under "Att förbättra människan" och "extropism".

¹²Timothy Leary berättar utförligt om detta och många andra mörklagda delar av 60-talet i sin autobiografi Flashbacks - A Personal and Cultural History of an Era.

¹³

Många har hävdat att Manson använde LSD för att hjärntvätta sin "mördararmé". Leary, som var en av världens främsta experter på LSD kunde inte för sitt liv kunde förstå hur detta gått till. Vid ett tillfälle under 1973 då han återförts till amerikanskt fängelse hamnade han vägg i vägg med Manson och frågade honom om saken. "Jag är kristen. Bibeln är min manual." replikerade Manson.

För ytterligare information om hippies och den nya vänstern i Sverige, se mina artiklar på detta tema i tidningen Yelah, oktober 1998.

¹⁴Dessa relativt hårda ord om svenska hippies vet jag inte om jag skulle ha skrivit idag. Den elaka slängen åt "Nej till X" känns fortfarande berättigad. Eller som Jerry Rubin sa: "Folk vill vara för, inte emot".

¹⁵Uttrycket är myntat av Stewart Brand, grundaren av BBS:en The Well som nämndes tidigare. Den ursprungliga lydelsen är: "Information wants to be free -- because it is now so easy to copy and distribute casually -- and information wants to be expensive -- because in an Information Age, nothing is so valuable as the right information at the right time." Innebörden av uttrycket är att information tycks leva ett eget, övermänskligt liv: hemligheter tycks avslöja sig själva.

¹⁶Denna filosofi är inte accepterad i några större kretsar, snarare är Ayn Rand en husgud för nyliberaler. Robert Nozick är däremot en respekterad akademiker. Objektivismen har misstänkts för att vara en politisk sekt i stil med UFF eller Offensiv. Jag har behandlat historien om Ayn Rand och objektivismen samt dess relation till nyliberalismen i en artikel med titeln Försvaret av kapitalismen i tidningen Yelah #6 1998.

¹⁷Jag citerar Engels ur en kommentar till Kommunistiska Manifestet: "Med bourgeoisi avses de moderna kapitalisternas klass, som är ägare till de samhälleliga produktionsmedlen och exploaterar lönearbete." Som jag ser det existerar en sådan klass ännu idag.

¹⁸Cornelis Vreeswijk, Censurvisan

¹⁹Jolt-Cola är en hackarkliché, men förvånansvärt mycket snällare mot magen än någonsin kaffe.

²⁰Se tidigare nämnda artikel om Objektivismen i tidningen Yelah #6 1998.