FRAMTIDEN

Nu är den här boken snart slut, och jag skall som sig bör försöka göra en utblick mot vad vi kan vänta oss på den elektroniska fronten framöver. Vill man ha mardrömsvisioner kan man läsa min kommande framtidsroman som går under arbetsnamnet Digitala Dagar,¹ men det är science fiction. Men det antyder lite grand vad det kommer att handla om -- det som följer är mina personliga förutsägelser, inga rena fakta. Allt jag skriver härifrån och framåt är spekulationer, och eftersom framtiden ständigt är i rörelse kan jag komma att ta avstånd från allt jag säger här.

Den elektroniska världen är faktiskt en helt ny värld, som vi populärt brukar kalla telerymd. Det är en plats där småskaliga samhällen av information hittills fått leva i en sorts organiserad anarki. Telerymden håller på att civiliseras i takt med att den byggs ut. Inom något decennium, kanske ännu tidigare, kommer alla i det här landet att ha tillgång till Internet och vara delaktiga i det elektroniska samhället, och precis som alla andra samhällen lider det av brottslighet och inbördes stridigheter.

Samtidigt finns hela tiden den mänskliga faktorn med. Telerymden är en rymd befolkad av människor, och överallt där det finns människor finns det politik och kultur. Som verktyg är datorn oslagbar; den kan konstruera och visualisera med en precision som inget annat instrument har. Den elektroniska konsten är inte något modeartat, utan något vi bara kommer att få mer och mer av. Framtidens musiker och bildkonstnärer kommer att gå ifrån traditionella metoder och jobba med virtuell verklighet och icke-existerande instrument. Motorik och rytmkänsla kommer inte att vara viktigt för att göra musik. Förmåga att blanda färg och hantera pennor och penslar kommer inte att vara viktigt för att göra konst. Det enda som kommer att behövas är fantasi och förmågan att hantera tekniken -- som bara blir enklare och enklare att använda. Konstnärer som bara arbetar med konstgjorda världar, sk spacemakers (rymdskapare), kommer i princip att kunna agera som gudar i den konstgjorda verkligheten -- på gott och ont. (Nietzsches påstående att gud är död är skräckinjagande påtagligt i virtuell verklighet.)

Kanske kommer de professionella konstnärerna att försvinna till förmån för en uppsjö amatörer till följd av teknikens allmänna utbredning.

I tidig datorkonst, typ demon, trakterades datorn närmast som ett musikinstrument. På samma sätt som en gitarrist hittar dolda egenskaper hos sitt instrument när han märker att man kan spela sk flageoletter, toner som uppstår tack vare fysiska egenskaper hos strängen, hittade tidiga datorkonstnärer dolda möjligheter i sina datorer. Det gällde i synnerhet C64 och Atari ST. Modern datorkonst handlar snarare om att begränsa sig -- i virtuell verklighet kan man göra allt; det vita papperets fasa. Det är lätt att ta i för mycket och bli fullkomligt obegriplig.

Som jag redan tidigare har sagt är den digitala världen bara en spegelbild av den "verkliga". Det enda som verkligen är främmande i telerymden är den plötsliga närheten till information och andra människor, och den enorma kulturella och samhällsliga evolutionshastighet denna närhet driver fram. Vi hatar den för den skarpa nidbild av oss själva som den återkastar likt en tivolispegel. Människans beteendemönster är bara ack så uppenbart inom ramarna för en dator. Snart är vårt samhälle så hoplänkat och komplext att det blir lika beroende av datorer som våra kroppar är beroende av blodomloppet. Och det finns (tyvärr?) absolut ingen väg tillbaka. Inte ens nu, idag, kan vi vända om. Sista chansen vi hade att styra samhället bort från datoriseringen var någon gång på 1950-talet. Det handlar inte om datorer eller inte -- det handlar om hur man använder datorer.

De nya kommunikationskanalerna kommer djupt att förändra åsiktsbildningen. Mer ansvar kommer att ligga på individen när det gäller att sortera information. Om ungdomar i Sverige plötsligt började visa ett stort intresse för någon suspekt tidning skulle säkert många reagera mycket starkt. Man skulle debattera tidningens åsikter offentligt.

Elektroniska publikationer har vi ingen som helst kontroll på. Ingen vet upplagesiffran, hur många kopior som har gjorts, och när man har läst tidningen raderar man den från datorns minne så att ingenting finns kvar -- förutom att man har fått nya idéer, tankar och åsikter. Det enda sättet att se vad en människa läser i elektronisk väg är egentligen genom att ständigt bevaka henne. Ansvaret för den kollektiva åsiktsbildningen kommer helt eller delvis att flyttas från samhället och de etablerade medierna till individen. Medierna kommer att få svårt att bevaka vilka intressegrupper som uppstår. Alla människor kommer att bli tvungna att tänka själva, vare sig de vill det eller inte.

Möjligheterna att ha en åsikt utan att behöva stå för den är påfallande. Om politiska diskussioner till allt större del börjar föras elektroniskt via Internet och BBS:er blir det i princip omöjligt att göra personangrepp på personer med avvikande åsikter eftersom varenda modernt konferenssystem innehåller möjligheten att vara anonym (agera under en pseudonym), vilket många också använder sig av. Retoriken i samhällsdebatten kommer alldeles säkert att förändras i enlighet med regel nr 3: Misstro auktoriteter. I förlängningen: misstro hela samhällshierarkin. Makt korrumperar alltid; den fjärde statsmakten -- media -- är inget undantag.

Historieskrivningen kommer inte att vara lika geografisk som tidigare. Man kommer inte att kunna säga att "den idén uppstod i Chicago, Amerika runt 1997". Kanske inte ens vilka personer som var inblandade. Idéer och samhällsperspektiv får global spridning på nolltid. Möjligen knyter man som idag idéerna till en individ som stått i centrum, en arkitekt, en entreprenör.

Åsikter, ideologier och innovationer av allehanda slag kommer att skapas i datanätverkens diskussionsgrupper, de öppna eller de slutna, de man får söka sig till med ljus och lykta och ett uttalat mål, och de kommer att skapas globalt och av människor som har helt olika förutsättningar. Några kommer att vara direktörer, några tjuvar, några 70-åringar och några 14-åringar. Huvudsaken är att man kan tala för sig. Ingen bryr sig om hur du ser ut, varifrån du kommer eller hur du klär dig. Man kommer kanske att skilja på idéer som uppstått i telerymd och de som inte gjort det. Debatter kommer att föras mellan de som är intresserade och själva söker sig till diskussionen, och inte mellan proffstyckare. Distansen mellan debattörer blir enbart intellektuell.

Den samhällsliga självcensuren, som innebär att tidningar som exempelvis förespråkar användningen av droger inte får presstöd och konsekvent motarbetas, finns inte i nätverken. Istället ligger det på individen att avgöra vad som är rätt och fel. Istället för att gömma sig bakom en ansvarig utgivare måste man själv stå för det man skriver. Den här tendensen har vi lagt märke till i dagspressen där det snarare har blivit regel än undantag att signera artiklar. Hela världen kommer att bli som Flashback.

Att sätta en interaktiv terminal i händerna på en vanlig människa innebär avsevärda förändingar. Först är det inte så spännande. Man upptäcker Internet i form av World Wide Web, vilket inte är så mycket mer engagerande än ett bibliotek eller ett TV-program. Det är enkelriktad information till individen som man inte så lätt kan påverka. Idag är det de stora företagen och institutionerna som kontrollerar stora delar av World Wide Web, även om det finns lysande undantag. Det är inte helt förvånande att det lilla material som inte är kommersiellt har framställts av antingen myndigheter eller hackare.

Men sedan upptäcker man förhoppningsvis Usenet, eller en maillista, där man kan diskutera alla ämnen mellan himmel och jord utan att bli matad med en färdig lösning av experter. Man upptäcker kanske IRC där man kan diskutera med andra människor i realtid, dvs man får svar omgående från någon som kanske befinner sig på en helt annan plats i världen. Och då märker man att man har många jämlikar, ja att man rent av är expert på många områden och att ens kunskaper är värdefulla. Då händer det saker i stugorna. Svenskarna förvandlas från passiva konsumenter till interaktiva världsmedborgare, och det är det som är den verkliga digitala revolutionen. Om inga marknadskrafter (läs: Telia, Microsoft etc) lyckas stoppa, kommersiallisera eller skyla över den dessförinnan, gömma debatten under feta reklambanners och självpromoterande portaler.

Det är nämligen så, att den här planeten vi bor på, Rymdskeppet Jorden, börjar bli så internationaliserad att alla människor ombord börjar utveckla vissa gemensamma värderingar. Det går knackigt och tar emot, men det pågår för fullt. Informationsteknik, framför allt tvåväga sådan, kommer att bli den absolut viktigaste länken till ett samhälle som kan stå enat i Sverige och Australien såväl som i Japan och på Madagaskar. Detta fordrar kommunikationer bortom monopolen och frihet åt informationen. Jag är övertygad om att vi kommer att hitta någon kompromiss.

För några år sedan var det många politiker och science fiction författare som varnade för risken att informationsteknik skulle användas för att kontrollera människor överallt. (Exempel som togs upp var Ira Levins En Vacker Dag, Karin Boyes Kallocain eller George Orwells 1984.) Det är detta som organisationer som EFF vill förhindra till varje pris. Krypteringsprogrammet PGP har kommit till för att förhindra just sådant, och det bör ses som en samhällslig välgärning att så skett. Krypteringsexperten Zimmerman kanske rent av har förtjänat Nobels fredspris för sitt skydd för den "sunda olydnaden".

När jag var ung hade jag en dagbok med ett litet hänglås på. Det är det för övrigt många vuxna som har också. Nu behöver jag inget hänglås på datorn, det räcker med kryptering. Det är ändå mycket säkrare än något hänglås när det gäller att skydda information.

Problemet är att t ex brottsutredare mycket väl kan anse att dagböcker bör tillhöra utredningsmaterialet. Det tycker inte jag. Mina tankar tillhör bara mig, och jag tänker inte lämna ut dem till någon. Viljan att läsa andras dagböcker är som jag ser det bara ett steg på vägen mot att vilja läsa andras tankar. Dagböcker är en förbättring av det egna minnet, en förlängning av intellektet. Vart finns egentligen människan? I kroppen eller i dagboken eller i båda? En del dagboksskrivande människor upptäcker detaljer i sitt förflutna som deras hjärnor glömt... "Mina handlingar sker i min kropp, men delar av mitt minne står i bokhyllan." Jodå, visst är vi informationsbehandlande individer alla gånger. Och informationsteknik är så många gånger bättre på att lagra och bearbeta information än någonsin ett bibliotek.

Vill du kunna skriva helt utan insikt från maffia, myndigheter och familj så bör du använda kryptering. Möjligheten att kunna upprätthålla en "brandvägg" mot auktoriteters insyn är grundläggande för all demokrati. PGP lägger i ett svep mänsklighetens samlade matematiska vetenskap mellan dig och de överliggande makterna. Zimmermans krypto fungerar dessutom så att du förutom att skydda dina privata dokument även kan upprätta "avlyssningssäkra" kommunikationskanaler. (Jag skulle kanske kalla dem avläsningssäkra eftersom det än så länge rör sig om elektronisk post.² )

Krypteringen är en realitet, och jag föreslår var och en som vill ha lite personlig frihet att använda sig av den. Jag skall inte sticka under stolen med att en väl tillämpad kryptering innebär att det blir fullkomligt omöjligt att stoppa nazistisk propaganda, barnpornografi, våldsfilmer och att den till viss del kan skydda brottssyndikat. Jag är själv mycket kluven till detta, men anser ytterst att det är värt priset att skydda människans privatliv från kontrollåtgärder från såväl myndigheter som företag och andra organisationer. För övrigt finns det redan krypton ute i stugorna. Själv fick jag min kopia av PGP från en CD-skiva som följde med tidningen Mikrodatorn och som finns på varenda välsorterat bibliotek. Ingen myndighet i världen har idag möjlighet att med tillgänglig teknik dechiffrera information som krypterats med detta program. Prometheus har redan stulit elden från gudarna, och ingen kan kalla den tillbaka.

Det är med spänning jag iakttar samhällets förändring: krypteringen kan kanske slutgiltigt ta död på den Novalucol-politik som det innebär att, t ex i fallet barnpornografi, bekämpa symptomen istället för sjukdomen. För alla måste väl erkänna att det inte är porren i sig som är problemet, utan snarare att det finns en efterfrågan. Detta är dessväre ett mera svårlöst problem...

Det skulle verkligen förvåna mig om det inte när som helst dök upp en ny förbudsdebatt i våra präktiga svenska medier. En debatt av samma typs som fördes 1980 och som orsakades av att Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening ville förbjuda parabolantenner för att förhindra att svenska medborgare tittade på olämpliga TV-program. (Vilket i efterhand ter sig ganska absurt.) Givetvis -- angrip tekniken, det kan ju inte vara fel på människorna.

Debatten kommer självklart att orsakas av något som upprör det svenska folkhemmet: droger, pornografi, politiska- eller religiösa extremister. Allt detta finns idag tillgängligt på Internet, mestadels i skriftlig form eller bilder. I morgon finns det där som ljud och rörlig film. I framtiden kanske också i form av virtuell verklighet. Den Amerikanska kongressen har försökt förbjuda effektiva krypton, och EU har utfärdat direktiv i riktningar som pekar mot att man vill förbjuda oknäckbar kryptering. Givetvis kommer det inte att bli något av med vare sig det ena eller det andra, i alla fall inget som kommer att respekteras mer än förbud mot att t ex cykla i bredd. Den mänskliga naturen har en förmåga att sätta sig upp mot varje form av tankekontroll. (Eller skall vi kalla det informationskontroll?)

Om folk har något som helst vett i huvudet (vilket de har) kommer de också att inse att det är internationella problem vi har att göra med. Det svenska folkhemmet är i upplösning och nu tränger sig omvärldens problem på från alla håll. Någonstans kommer vi kanske att inse behovet av ännu mer internationellt samarbete, och det är självklart lika svårt att hålla internationella problem utanför EU som att hålla dem utanför Sverige. Informationssamhället strävar mot globalisering av egen kraft. Allt detta tack vare några hackare som utvecklade ARPAnet som sedan blev Internet, och som sedan knöt ihop hela världen på gott och ont. Förändingarna har bara börjat. Det är utan tvekan det vackraste hack som någonsin presterats. Högskolehackarna hackade ned barriärerna mellan högskolorna, sedan mellan länderna, mellan ekonomiska intressen -- ja, mellan människor. Kanske är jag en smula överdramatisk, men ni förstår ju vad jag menar.

Ravekultur och elektronisk populärmusik är ingen dagslända -- vi kommer att få mer och mer av den varan, vi kommer att få fler genrer och utbilda proffessionella musiker som aldrig spelat annat än technomusik, även på statliga skolor. Glädjen och vitaliteten i ravekulturens futuristiska shower ger mersmak och framtidstro. Med lite tur kommer ravekulturen att bli för dagens ungdomar vad 60-talsrocken var för fyrtiotaliserna; en symbol för uppror, egen identitet och nytänkande. Och till skillnad från den dystopiska cyberpunken och många andra moderna trender är den glad och optimistisk, inte tillbakasträvande eller domedagsbetonad. Detsamma gäller andra elektroniska kulturformer, såväl elektronisk film som multimedia och online-kultur.

Den absolut största demokratifaran i den nya teknologin finns i risken att inte alla har tillgång till den. I USA har snart varenda välbärgad medelklassfamilj en dator, och kanske också ett modem. I ghettona och industriförorterna är det en dröm. I Sverige, där klassklyftorna inte är lika markanta som i staterna, finns det en uppenbar risk för att klyftorna ökar om inte alla har tillgång till tekniken. Annars kommer informationen bara att vara tillgänglig för de som har råd. Kom ihåg hackarregel nr 2: All information borde vara fri. Internet och allmänna datorer på alla bibliotek och skolor runt om i Sverige, även lågstadie- och folkhögskolor, är en självklarhet. En egen dator till varje elev är klart önskvärt. Statliga subventioner på datautrustning kan mycket väl diskuteras.

Jag är fullt medveten om att jag här uttrycker politiska åsikter, och jag ställer mig i direkt opposition till de som anser att teknik, priviligierade jobb etc skall vara förbehållet gräddan. Hackare som bara är ute efter att glänsa och skiter i alla andra är inte heller de något jag ser upp till. Efter politisk och ekonomisk demokrati står vi nu inför informationsdemokrati. Information åt folket, kanske. Det är min förhoppning att informationsteknologin skall få lägga grunden för ett än mer demokratiskt samhälle än vi har idag.

Man bör tänka sig för innan man dömer en hackare. En hackare är generellt en medelklassungdom som med hjälp av datateknik skaffat sig möjligheter som bara de rikaste överklassbarn kan gotta sig i, och det genom att helt enkelt gå ut och ta för sig. Är det inte egentligen vad hela vårt moderna klassamhälles spelregler går ut på -- att vissa priviligierade skall kunna ta för sig, medan de mindre priviligierade skall få långa straff om de försöker sno åt sig av godsakerna?

Att rakt av påstå att hackare, phreakare, virusmakare eller knäckare skulle vara samhällets fiender är skitsnack. Det är bara frågan om att peka på ytliga faktorer och åberopa auktoriteter. Att säga att en phreakare som tar lite telefontid i en fiberkabel för att snacka med sina kompisar i USA skulle vara tjuv för att lagen säger det, är att lita 100% på de som skrivit lagen. Det är att reducera problemet till lagtext. En vansinnesförenkling. Alla lagar är ständigt i rörelse, det är faktiskt så det fungerar. Du är en av de som är skyldiga att ändra på lagen om du inser att den är felaktig.

Är inte hackarens brott egentligen det att han utmanar värderingar och maktstrukturer som vill fördela inflytande och tillgångar ojämlikt? Visserligen bara för sin egen skull till att börja med, men ändå. Hackarens verkliga brott är kanske att han/hon har "knäckt" den mänskliga mjukvaran, de sociala förhållningsregler som vi programmerats med sedan födseln.

Och högskolehackarna -- utan dem skulle vi inte haft någonting av den datateknik vi har idag. Alla nya idéer som varit något att komma med har producerats på MIT, Stanford eller Berkeley, av ungdomar som jobbat begeistrat för minimala löner och under osäkra anställningsvillkor. Och de flesta av dessa har inte tjänat en krona i profit på sina uppfinningar. Istället har IBM, Microsoft och alla de andra jättarna kammat hem den stora vinsten. Och det är de inte alls förbannade över! De tycker att tekniken -- informationen -- skall tillhöra alla. De hade aldrig några kommersiella intressen. De tyckte det var roligt!

På flipperspelen hos den autonoma anarkist- och raveklubben Wapiti i Lund dyker texten OBEY AUTHORITY ironiskt upp i de kitschiga lysdiodsfönstren. Människan har tagit kontroll över maskinen.

Fotnoter:

¹Och jag vete tusan om jag någonsin kommer att jobba på det projektet igen. Sedan denna bok påbörjades har jag skrivit en roman, D21, som utspelar sig i Linköping 1967-69 som jag inte är nöjd med, och en uppföljare till samma roman under namnet RP8601 som utspelar sig i Partille i slutet på 1980-talet är under arbete.

²En version för telefoni är under utveckling.