Copyleft

DATABROTT: TERMINALSLAVAR, PLASTKORTSBEDRAGARE OCH CENSUR

Vad är egentligen databrott? Vart går gränsen mellan harmlöst utforskande av ett datasystem och verkliga brott?

I lagens bokstav är databrott alla brott där en dator är inblandad på något vis. Om jag slog någon i huvudet med en avstängd dator skulle det i princip kunna betraktas som databrott. En lite smalare definition skulle kunna vara att ett databrott är ett brott där information i telerymden utan tillstånd förflyttas eller skadas. Det brukar stämma in för det mesta. De myndigheter i Sverige som bekymmrar sig mest för databrott är: Polisen, Säkerhetspolisen (Säk, SÄPO), Militär Underrättelsetjänst och Kontraspionage, Brottsförebyggande Rådet (BRÅ), Civildepartementet och Datainspektionen.

Utöver dessa finns storföretagens egna säkerhetsorganisationer och en del idéella sammanslutningar, informella nätverk samt (givetvis) kriminella organisationer. Det är inte särskilt förvånande att alla dessa människor presenterar problemen på helt olika vis.

Rikspolisstyrelsen delar in databrotten i följande kategorier:

Dator eller programvara som använts som brottshjälpmedel
Dator eller programvara som utsatts för brottslig påverkan
Programvara som kopierats eller förändrats
Obehörigt intrång eller obehörig användning av datorer eller datornätverk

De flesta databrott som begås har ingenting alls med hackare att göra. För det mesta handlar det om personal på banker, posten, försäkringskassor eller privata företag som har hand om utbetalningar. Många faller för frestelsen när de ser hur lätt det är att förflytta pengar fram och tillbaka mellan konton, bevilja sig själva studiemedel eller socialbidrag, förfalska fakturor etc. Det är egentligen bara en "förbättring" (förvärring?) av den gamla vanliga ekonomiska brottsligheten. Ett exempel är en svensk socialtjänsteman som 1982 skrev ut 400.000 kronor i socialbidrag åt sig själv, och sedan åkte till Venezuela för att lösa ut en kompis som satt i fängelse för politisk verksamhet. Detta kunde han göra därför att han kände till vissa brister i utbetalningssystemet: utbetalningarna rapporterades inte mer än var 14:e dag. Detta är typiskt för den absolut mest omfattande formen av databrott. I jämförelse med sådana här brott är hackande och phreakande en piss i Missisippi. De värsta databrotten begås av folk med en respektabel position, och avslöjas nästan aldrig. Men det visste du ju redan.

Anledningen till att dessa databrott inte får lika mycket publicitet som hackarnas små pojkstreck är att de dels pekar på något mycket känsligt: sammanhållning och moral på det egna företaget eller myndigheten är absolut viktigast om man vill skydda sig från yttre hot. Det är dessvärre betydligt svårare att försäkra sig om att de egna anställda trivs och är lojala mot företaget än att skylla på hackare som kommer utifrån. Principen har med framgång tillämpats av hela länder för att slippa ta itu med den egna problematiken. Genom att skylla på exempelvis judar, kommunister eller muslimer kan man få en klar hotbild och en måltavla för sina aggressioner, samtidigt som man slipper diskutera sina egna problem.

Den verklige databrottslingen ser ut som följer: medelålern ligger mellan 30 och 40 år. Hälften av brottslingarna har jobbat mer än 10 år inom företaget. 45% är kvinnor. Hackare? Knappast. (Källa: Nätvärlden #8/1994 sid 36.)

Så långt interna databrott.

Ett lite mer "hackaraktigt" brott är att lura bankomater eller kreditkortsföretag. När bankomaterna var nya i Sverige på 1960-talet och uttagen fortfarande lagrades på hålremsor inne i maskinerna, var det någon som sprang runt mellan en massa bankomater med förfalskade bankomatkort och lyckades ta ut i runda tal 900.000 kr över en påskhelg. Det är inte lika lätt idag. Kanske. Flera svenska hackare har tillgång till de apparater som behövs för att läsa och skriva magnetkort. De har dessutom luskat ut mycket om vad det är för information som lagras på korten, och vad som inte lagras där, mest av allmänt intresse för systemet.

Det är dock inte så lätt att ta sig in i en bankomat "bakvägen". Bankerna har byggt upp ett eget telenät som man inte kommer åt med en vanlig telefon, och det är via detta som transaktionerna till bankomaterna sker.

Jag fascineras själv ständigt över vilken tilltro folk har till magnetkort. Alla kort med en magnetremsa, typ minutenkort, lånekort osv, är standardiserade och kan kopieras med rätt utrustning. En vän till mig roade sig med att ta ut pengar på sitt gamla lånekort. Han hade helt enkelt kopierat informationen från sitt bankomatkort till lånekortet. Jag blev heller knappast förvånad när jag i april 1995 fick veta att några ungdomar i Helsingborg kopierat länstrafikens busskort och sålt dem för halva ordinarie priset. (Hackaren Wolf som jag nämnde i kapitel 4.) Televerkets egna telefonkort håller skrämmande låg säkerhetsnivå; likaså de kort som används till GSM-telefoner och satellitdekodrar. Det rör sig alltför ofta om helt oskyddade standardformat.

Apropå kort: Kreditkort är dessvärre väldigt populära bland hackare. Låt oss titta på lite statistik från 1989 då det fanns mellan 6 och 7 miljoner kort i Sverige. Detta år var omsättningen via kort 20-30 miljarder kronor per år uppdelade på c:a 50 miljoner transaktioner på i medeltal 400 kronor. Det gjordes på denna tid 18.000 anmälningar om bedrägerier varje år, där varje anmälan kunde innefatta sisådär 50 bedrägerier (alltså att någon har handlat på någon annans kort 50 gånger innan det hela polisanmäldes). Polisen utreder helst inte sådana bedrägerier om det inte rör sig om minst 50.000 kronor. Vad siffrorna är idag vågar jag inte ens drömma om. Vad vi kan konstatera är att det inte är särskilt troligt att de där 18.000 bedrägerierna begicks enbart av hackare.

Det är ofta rent löjligt lätt att ringa gratis eller handla varor på någon annans kreditkort. Tidigare, när kontrollen inte var så hård, var det många hackare som "kortade" varor från utlandet. Speciellt datautrustning och liknande, såklart. Hur man stjäl kortnummer med social ingenjörskonst, skräprotning etc, har jag redan tidigare illustrerat.

Om du råkar ut för att en phreakare länsar ditt kreditkort kommer du aldrig att få veta det. Kreditskortsföretagen talar aldrig om detta för sina kunder. Det vanligaste är att man säger att det blivit "något tekniskt fel".

Med undantag för stöld av kreditkortsnummer och tillhörande säkerhetskoder, är det en hackare sysslar med inte databrott i hans/hennes egna ögon. Som databrott räknar en hackare ett brott som begås med hjälp av datorer för att uppnå något annat än tillgång till information. En brottsling som använder hackarmetoder är alltså ingen hackare, utan en databrottsling. Hackande i traditionell bemärkelse handlar om nyfikenhet, inte om girighet.

Sabotage

Datasabotage är en ganska ovanlig, men mycket gammal form av databrott. Ordet sabotage kommer från franskans sabbot som betyder träsko. Det heter så för att arbetarna på de franska väverierna slängde träskor i de automatiska vävstolarna eftersom de var förbannade på att maskinerna tagit jobben ifrån dem. En automatisk vävstol är ju på många sätt ganska lik en dator, så man kan säga att sabotage från början var just datasabotage. Denna typ av verksamheter har förkommit sedan den engelske upprorsmakaren Ned Ludd och hans ludditer förstörde vävstolar och spinnmaskiner i mitten av 1700-talet.

Svenska anarkister har ofta sagt att de skall sabotera datacentraler. (Bland annat genom den utomparlamentariska och anarkistiska aktionstidningen Brand.) Som de flesta av de här aktivisternas hot så rör det sig mest om att lova runt men hålla tunt. Svenska aktivister har nog lite svårt att hitta och komma åt datacentraler, varför de nöjer sig med att förstöra Shellmackar och andra mer lättidentifierade mål. IRA har däremot bombat några datorer på Nordirland, och i Amerika tog sig några fredsaktivister som kallade sig Beaver 55 redan 1969 in på en datacentral vid ett kemiföretag i Michigan och raderade 1000 databand som skall ha innehållit planer på kemiska vapen. Detta skedde med hjälp av helt vanliga magneter. (Kanske något för plogbillarna?)

Det har även funnits en aktivistgrupp i Frankrike vid namn CLODO (Comite de Liberation Ou de Detournement des Ordinateurs). Mellan 1979 och 1983 förstörde dessa aktivister ett antal datorer vid företag i Toulouse-området. De ville protestera mot datasamhället som de menade använde datorer till att kontrollera människor - en direkt efterföljare till de ursprungliga träskoaktivisterna i god fransk tradition. Detta är som synes en militant gren av de medborgarrättsrörelser som EFF och Chaos Computer Club tillhör.

Det kanske otäckaste exemplet på den här formen av aktioner är den sk Unabombaren, en person som sedan 1978 misstänks ha genomfört 16 sprängdåd som sammanlagt dödat 3 personer och skadat 23. Onsdagen den 2 augusti 1995 publicerade Washington Post och New York Times utdrag ur ett manifest från personen i fråga, som visade sig vara välskriven argumentation mot teknikens utbredning i samhället.

Det är inte bara den fysiska utrustningen som utsätts för sabotage. Man kan givetvis även sabotera dataprogram eller annan information som finns lagrad i datorn. En redaktör vid Encyclopedia Britannica i Chicago blev så syrak för att han blev avskedad att han ändrade en massa ord i uppslagsverket. Bland annat ändrade han Jesus till Allah. Det finns otaliga exempel på anställda som hämnats på sina arbetsgivare på liknande vis.

Ett annat sabotage inträffade i Israel. En 18-årig hackare lyckades genom att ta sig in i en dator som tillhörde en israelisk tidning publicera en påhittad nyhet om att hans datalärare blivit gripen och anklagad för narkotikabrott i USA. (Ett ganska roligt hack om jag får säga det själv, men ändå rätt allvarligt om man ser till massmedias betydelse i vårt samhälle. Jämför Captain Midnight, kapitel 4.)

Nassar

Att som phrekarna sprida stulna kontokortskoder, passerkoder till olika datasystem och liknande är givetvis också olagligt. En del BBS:er som Ausgebombt har annonser om vapen, anabola steroider och varor som skulle kunna vara stöldgods. De kan också innehålla grov barn- eller våldspornografi eller rasistiska budskap. Svenska nazister har för länge sedan upptäckt den nya tekniken, och använder den flitigt för att kommunicera. Enligt vissa forskare började nazister använda detta medium på allvar först under 1991, men redan tidigare fanns det BBS:er med rasistisk eller öppet nazistisk profil.

Sedan Internetgenombrottet i mitten på 90-talet har ett flertal nazistiska hemsidor etablerats och blivit spridningscentraler för propaganda. BBS:erna är nedlagda till förmån för öppna och slutna diskussionsforum på Internet. Genom att flytta från land till land om publikationen hotas kan all form av lagstiftning enkelt och smidigt undvikas. Det sker dock en smärre skada varje gång en nazistisk eller annan propagandasida stängs: det blir svårt att hitta till den nya platsen eftersom adressen ändrats, och klistermärken, broschyrer och dylikt som tryckts för att propagera för webbplatsen måste kastas eller göras om.

Att vara rasist är dock inte förbjudet.¹ Hets mot folkgrupp, alltså spridande av lögnaktiga uppgifter, är däremot mycket förbjudet. Jag tycker personligen inte att det här har så mycket med hackardebatt att göra. De flesta hackare är inte rasister, och inte ett dugg intresserade av varken anabola steroider, stulna vapen eller barnpornografi.

När det gäller BBS:er och Internet är det tänkt att man skall man följa samma lagar som gäller i samhället i övrigt: om du ser något misstänk och som du tror kan vara åtalbart -- ring polisen. Emellertid är detta sällan det effektivaste. Det enklaste är oftast att spåra och ta kontakt med den som ligger bakom infrastrukturen och genom påtryckningar försöka få dem att stänga av tjänsten. Denna "det-säkra-före-det-osäkra-attityd motstår nästan bara Flashback, som hittills vägrat att stänga webbplatser av ideologiska skäl eller i den "allmänna opinionens" intresse. Tänk också på att de som är så engagerade i en politisk rörelse som nynazismen att de lägger ned tid och arbete på att starta informationskanaler av det här slaget inte är det utan anledning. Innan du låter dina tankar och handlingar styras av hat och avsky skall du tänka på att dessa personer faktiskt många gånger har tänkt igenom vad de gör. Har du det?

Att ringa svensk polis är för det mesta meningslöst eftersom den största delen av Internet finns utomlands, framför allt i USA. I vissa länder är det inte ens ett brott att sprida rasistisk information mm. I sådana fall är svenska staten idag nästan helt maktlös.

Det enda sättet för en myndighet att komma åt information som lagras i ett land med liberal lagstiftning är att antingen koppla bort landets datorer ² (vilket inte är särskilt lätt, eller ens önskvärt) eller genom internationell lagstiftning i FN. Men det finns ett annat sätt! Internet är byggt av människor, för människor och verkar genom människor. Du kan säga din uppriktiga mening till den som är ansvarig för att sprida informationen. Du kan också i värsta fall övertala den som är ansvarig för datorn där informationen lagras att ta bort den. Innan övergår till sådana åtgärder bör man dock tänka sig för både en och två gånger. Internet betraktas nämligen av många som ett enda stort bibliotek där var och en själv söker reda på vad hon eller han vill ha, och om du kommer med idéer om att s a s "censurera" detta bibliotek måste du också beakta att du angriper det fria ordet, och vara beredd att ta ansvaret för detta. Din handling är i ett sådant fall att likställa med att gå ner till närmaste bibliotek, plocka ut böcker ur hyllorna, ta ut dem på gatan och bränna upp dem.

Informationstekniken har på så vis tagit hem världsproblemen till ditt skrivbord. Är det då inte för roligt! Nu går det inte att avskärma sig från problemen i världen, utan man måste engagera sig själv. Kryss i taket! Själv tycker jag att den här diskussionen är så nyttig för det svenska folkhemmet att det helt uppväger det hot som denna "farliga" information utgör. Sri-lankas och Elfenbenskustens problem är helt plötsligt också våra problem. Så länge barnporr är tillåtet någonstans i världen ³ kommer vi också att ha sådant material här, i vårt eget Internet. Personligen trivs jag faktiskt med detta, och hoppas att vi lär oss något av det. När det gäller sådant här är problemet allas, precis som med miljöproblemen. Problemet skall lösas där det hör hemma: i världen. FN kanske.⁴

Polisen

Den svenska polisen i form av Rikspolisstyrelsen hade en expert på databrott, nämligen polisöverintendent Hans Wranghult i Malmö. Han var liksom de flesta andra europeiska experter på området utbildad i Kalifornien, USA. Hans främsta arbete på området är en rapport som heter Datakriminalitet - Hackers, insiders och datorstödd brottslighet, och som tycks vara renskrivningar av hans anteckningar från skolan i USA, lätt anpassade för svenska förhållanden.

Trots att denna rapport är en mycket detaljerad genomgång av databrottslighet och möjliga perspektiv förmedlar den dessvärre en kraftigt förenklad bild av hackare. Det är tydligt att Hans mest har lyssnat på sina lärare och inte frågat några amatörer vad de tycker om hackare. Stycket om hackare inleds med meningarna:

"Ursprungligen var ordet hacker en benämning på en person som inom den organisation han arbetade hade till uppgift att testa ett datasystem. Metoden för testen var att utsätta systemet för ett stort angrepp av olika slag och att därigenom upptäcka fel och brister i programvaran eller säkerhetssystemet."

Detta är för det första inte sant, eftersom de första hackarna var studenter som hade till uppgift att utveckla datasystem, och tyder på en grundsyn på hackare som innebär att de alltid är ute efter att testa eller forcera säkerhetssystem. Du som har läst den här boken från början vet att detta bara är en ganska liten del av hackarkulturen.

En annan möjlighet är att Wranghult medvetet gör denna förenkling för att motivera sina mannar. Polisen bygger sitt arbete på ett "vi mot dom"-tänkande, och om han börjat tala om att det finns såväl snälla som dumma hackare hade det kanske blivit lite väl suddiga gränser för vad lagen egentligen tycker om hackare.

Speciellt kritisk är han mot bilden av hackaren som hjälte, vilket ha tycker är ett ofog. Om han känt till hur journalister använt sig av hackare som när Chaos Computer Club hackade fram uppgifter om det Västtyska kärnenergiprogrammet eller när den anonyme hackaren tog sig in i BBS:en Ausgebombt i Vänersborg, hade han varit tvungen att nyansera sin svartmålning av hackarnas verksamhet.

Tydligen har polisen tänkt igenom det här en andra gång, för i juni 1995 gjorde man gällande att man mycket väl kunde tänka sig att ta hjälp av hackare för att komma till rätta med databrottsligheten. Hans Wranghults kunskaper anses numera för övrigt inte värdefulla, utan föråldrade (de var i själva verket aldrig särskilt bra), och han har numera tilldelats andra arbetsuppgifter av strategisk karaktär.

När det gäller SÄPOs intresse för hackare och annan datakultur är det inte mycket man får veta. Det är i och för sig inte så konstigt, eftersom det är så det fungerar. Bengt Angerfelt och Roland Frenzell arbetar som utredare i datasäkerhetsfrågor på SÄPO,⁵ och deras arbete består antagligen mest i att samla information och kunskaper om databrott så att det finns någon som kan vidta åtgärder om rikets säkerhet hotas. Förhoppningsvis vet de mer om datasäkerhet än någon annan i Sverige. Med tanke på fiaskot på krypteringsområdet borde man ha sett över sin expertis vid det här laget.

Även den militära underrättelsetjänsten intresserar sig givetvis för datasäkerhetsfrågor. Om detta vet jag ännu mindre, det enda jag säkert vet är det som är välkänt bland hackare: Den militära underrättelsetjänsten samlar på alla upplysningar den kan få om system- och datasäkerhet. Dessa uppgifter använder de sedan till att förbättra sin egen säkerhet. Ingen militär skulle någonsin få för sig att föra ut kunskaperna till stat och näringsliv. Det finns uppenbara skäl till detta:

Näringslivet, och främst dataföretagen, är angelägna om att utrustningen är säker. Om t ex det amerikanska NSA (National Security Agency) talade om för ett företag som tillverkade ett visst operativsystem var säkerhetsbristerna fanns skulle detta genast åtgärdas. Varför ligger detta inte i de militära underrättelsetjänsternas intressen? Mycket enkelt, faktiskt: Eftersom datasystemen exporteras kan militären använda säkerhetsluckorna för att angripa utländska datasystem i händelse av krig. Militären (åtminstone den amerikanska) har ju sina egna hackare och virustillverkare. Jag menar, varför inte? Det är knappast några kontroversiella vapen, och de begränsas inte av internationella överenskommelser. Klart att de har beväpnat sig till tänderna med verktyg för elektronisk krigföring. Genom att känna till bristerna kan man skydda sig själv och angripa andra. Av samma anledning skulle svensk underrättelsetjänst aldrig tipsa Ericsson om säkerhetsbrister i AXE-systemen.

Ett antal av Sveriges skickligaste hackare har anställts som säkerhetsexperter av såväl SÄPO som militär underrättelsetjänst och kontraspionage.⁶ Förmodligen använder man sig av denna kompetens för att möjliggöra "avlyssning" av elektronisk kommunikation. (Vilket inte är förbjudet, till skillnad från telefonavlyssning.)

Den enskilt mest betydelsefulla elektroniska krigsföringen rör sig i dag om industrispionage. Genom att det fysiska kriget s a s har avvecklats, krigas det numera ekonomiskt om marknadsandelar på en världsmarknad, och det är i detta perspektiv de olika ryktena om USA:s sk echelon-projekt skall ses. Det primära syftet med detta är förmodligen inte att bekämpa terrorism, maffia eller liknande. Det primära syftet är riktad avlyssning i syfte att genomföra riktat industrispionage mot Europa och Japan. Att kunna manövrera marknader är idag viktigare än att kunna manövrera krigsfartyg, och detta är också den primära orsaken till att (stor-)företagen nu är så intresserade av kryptering. (Se för övrigt föregående kapitel rörande kryptering.)

Storebror Vill Se Dig

Men spridande av "samhällsfarlig" information då? Det är inte lika självklart att påstå att information som t ex Terroristens handbok, narkotikarecept, bombritningar eller kanske tekniska beskrivningar av televerkets telefonkort skulle vara olaglig. Ett populärt begrepp är att kalla detta något så lustigt som sociopatisk information. Att vara sociopat innebär att man är socialt missanpassad och tillhör en grupp som inte accepterar den i samhället rådande normen för normal människa⁷ .

Alla hackare, ravare, anarkister, nazister, frimurare och liknande små grupperingar är därför att betrakta såsom sociopater. Så även Rotary. Sociopatisk information är följaktligen information som är skriven av socialt missanpassade människor, eller möjligen information som beskriver hur man skall bete sig för att bli en socialt missanpassad människa. Att exempelvis sprida liberala idéer i ett totalitärt kommunistiskt land måste betraktas som synnerligen sociopatiskt.

Det är inte förbjudet att vara socialt missanpassad. Det är inte ens förbjudet att sprida sociopatisk information. Men det finns en del auktoritära element inom vårt samhälle som gärna skulle se att det var det. Under mitt arbete med denna bok har jag lyckligtvis bara hittat ett enda genuint exempel på denna storebrorattityd:

I en liten skojig rapport från Institutet för Rättsinformatik i Stockholm som heter Kriminella Teknikzonen har en jurist som heter Anders Wallin skrivit mycket om hur han tycker att lagen ser på sociopatisk information. I en rapport på över 50 sidor lyckas han med konststycket att upprepade gånger fördöma denna s k sociopatiska information, utan att en enda gång nämna att den faktiskt inte är förbjuden. Istället lutar han sig tillbaka på ett juridiskt paradigm (tankemönster) som innebär att allt som hotar samhället så som det ser ut i dag per definition är farligt. Överfört till ideologi skulle detta kallas konservatism.

Han nämner bland annat att han inte kunnat hitta den sociopatiska boken The Anarchists Cookbook på något svenskt bibliotek, och fortsätter med att ondgöra sig över att liknande information finns tillgänglig i flertalet svenska databaser. Han nämner dock inte att denna bok varit uppe till granskning -- och blivit friad. Vill man läsa en riktigt sociopatisk bok kan man leta redan på Jerry Rubins Snacka inte bara som finns på flera svenska bibliotek. Den är dessutom utgiven på det respektabla förlaget Pan/Nordstedts. Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är ett annat exempel på "tvivelaktig" litteratur, Torbjörn Säfwe är en sociopatisk författare osv, listan kan göras lång.

Med sociopatisk information menas tydligen böcker som inte vanliga människor skall läsa, för då blir de förstörda. Eller: böcker som inte ungdomar bör läsa, för då blir de förstörda. Eller: böcker som vissa skall få läsa men inte alla, för man kan inte lita på deras omdöme. (Själv är jag ganska barnsligt förtjust i tryckfrihet.)

Samtidigt måste jag poängtera att jag inte tycker att allt i Wallins rapport är dumt. Det jag tycker är dumt är det underförstådda rop på censur som ligger mellan raderna på en hel del ställen i den här rapporten. Wallin tycker att det är hemskt att unga pojkar skall få läsa sådana här hackarböcker och terrormanualer. Och visst förstår jag honom -- det finns de som har lyckats ställa till ordentliga problem med de kunskaper de skaffat sig genom att läsa sådana. Det var visst någon i USA som lyckades spränga sin lillasyster. Det blundar jag inte för. Men han har tydligen läst dem själv...

Sådant retar såklart gallfeber på cyberpunkare, och betraktas med rätta som överförmynderi. Ytterst ansvariga för att ungdomar inte bygger bomber hemma torde deras föräldrar vara. Och är de så gamla att de flyttat hemifrån, så anser jag faktiskt att man kan lita på dem. Faktiskt tror jag till och med att de klarar av att läsa sådana här böcker, om det roar dem. Jag råkar anse att en människa som tillverkar en bomb hemma i garaget helt klart måste ha mer än en skruv lös, och för den skull skall inte vanliga, hederliga människors yttrande- och tryckfrihet åsidosättas.

Jag skall erkänna en sak: jag äger massor med sociopatisk information. Jo, det är faktiskt sant. Jag har bland annat använt den som underlag för den här boken. Nästan all sådan information jag har är digital, och eftersom det roar mig kopierar jag den gärna till var och en som är intresserad, vilket jag inte ser som ett dugg ansvarslöst.

Förbjuda Datavirus??

Att förbjuda virustillverkning är också mycket tveksamt. Särskilt som man inte har några planer på att förbjuda innehav av datavirus, bara nyproduktionen. Får jag inte framställa ett datavirus och infektera min egen dator med det om jag känner för det? Det verkar konstigt, tycker jag. Till saken hör att man kan skapa ett datavirus på papper med hjälp av en vanlig blyertspenna om man vill. Det är först när man matar in viruset i en dator och sprider det, som det kan göra skada.⁸

Storebror: Vad skall du göra virus för? Det kommer inget gott ur det. Låt bli det. Låt bli det säger jag. Varför skall du skriva dikter? Vad skall det vara bra för? Låt bli. Gå till fabriken och jobba istället. Gör nytta säger jag.

Däremot kan jag hålla med om att avsiktligt spridande av datavirus kanske bör kriminaliseras. Debatten har varit uppe i USA, där bland annat den namnbekante virusbekämparen Alan Solomon (känd som Dr Solomon) klart och tydligt deklarerade att han ansåg att ett förbud mot virustillverkning hotade individens fri- och rättigheter. Vidare kan ett virus inte riktigt jämföras med en bomb, eftersom en isolerad dator med ett virus på inte kan sägas utgöra någon allmän fara. I synnerhet gäller detta inte om användaren vet vad han/hon håller på med, vilket man får anta att en virustillverkare gör. Dessutom består ett virus inte av något påtagligt som kemikalier eller metall, utan av ren information. Ett datavirus kan konstrueras som en serie nedskrivna kommandon på papper, det är bara olika former av samma information. Ett virus på papper skulle alltså vara lagligt eftersom det råder tryckfrihet här i landet, medan ett körbart virus skulle vara förbjudet eftersom det inte råder informationsfrihet? Är inte det samma sak?

Vår moderna trojanska häst i form av datavirus drabbas sannolikt av samma öde som Karl Gerhards revy Den ökända hästen från Troja, som snabbt och effektivt förbjöds eftersom den kritiserade nazisternas infiltration av Sverige under 1940-talet. Oönskad konst bör icke framföras (i nationens intresse) och du vet inte alls bäst själv vad du vill göra med din dator.⁹

Datainspektionen och Integriteten

Den yttersta fronten mot datorbrottslighet i Sverige utgörs av Datainspektionen. Denna myndighet skall framför allt kontrollera att statliga myndigheter och företag följer Datalagen, som upprättats speciellt för att skydda individen mot ett totalitärt datasamhälle. Både Datalagen och Datainspektionen tillkom 1973 som en produkt av en allmän internationell debatt med ursprunget i San Francisco. Det var i samband med folk- och bostadsräkningen 1970 då samtliga uppgifter för första gången registrerades med hjälp av datorer som många började dra paralleller till George Orwells 1984 och väckte en debatt om integritetsfrågorna. Man menade att myndigheterna till viss del samlade på sig uppgifter man inte hade någon som helst nytta av, och som skulle kunna användas att kontrollera medborgaren i minsta detalj.¹⁰

En tongivande filosof som ännu tycks ha stort inflytande över datainspektionen är förre chefen Jan Freese. I praktiken verkar det som om mycket av vad Jan säger eller skriver anammas av Datainspektionen utan vidare diskussion. Det gör dock inte så mycket eftersom karln är ganska vettig. Han har lagt fram flera kloka förslag på nya datalagar och avsevärt förberett det svenska samhället på informationsrevolutionen. Speciellt vettigt är förslaget om en generell integritetslag som skall gälla personregister och intrång i privatlivet oavsett om datorer och elektronik är inblandade eller inte. Lagen borde enligt Freese reglera (citat ur Datateknik Nr 8/1995):

Tillträde till och genomsökande av privata lokaler
Kroppsundersökning, medicinska undersökningar och psykologiska test
Skuggning / Spionage
Olovlig fotografering / Inspelning
Elektronisk avlyssning
Spridande av förtroliga uppgifter
Avslöjande av annans privata förhållanden
Utnyttjande av annans namn, bild o dyl
Missbruk av annans ord och meddelanden

Och det är väl ungefär den här sortens registrering som EFF, Cypherpunkare m fl motarbetar. Skillnaden i cypherpunkarnas fall är att de menar att regimen (i USA alltså) fullständigt misslyckats med att upprätthålla individens integritet. Ja, de menar rent av att regimen inte kan hantera dessa möjligheter utan att bli maktgalen och vilja kontrollera allt. Därför bör individen skydda sig själv med kryptografi, anonymitetsbarriärer etc. Man ser här tydligt det libertarianska arvet från de amerikanska nybyggarna som var tvungna att skydda sina hus och gårdar med egna vapen då rättvisan ännu inte fungerade. Den tiden ligger så långt tillbaka i den svenska historien att den nästan blir främmande för oss. Vi är vana att lita på att myndigheterna fixar allt.

Att alltfler människor beväpnar sig med kryptering beror till stor del på att den elektoniska parallellvärlden, telerymden, är barbarisk och ociviliserad, och att även myndighetspersoner tycks handla instinktivt och nyckfullt i stället för lagenligt när de kommer i kontakt med datorer. Hade en integritetsskyddslag som den Freese föreslår funnits tidigare hade problemet varit ur världen.

Men notera följande: datainspektionen lyder under regeringen. Om regeringen får för sig att registrera alla oliktänkande kan inte datainspektionen göra ett smack åt det, även om det står i datalagen att regeringen bör inhämta synpunkter från datainspektionen innan den upprättar något register på eget bevåg. Datainspektionen är inte på något vis ett skydd mot ett totalitärt kontrollsamhälle! Bara den som blint litar på myndigheter och regeringar skulle våga luta sig tillbaka på datainspektionen.

Från Hackande till Databrott

Kan då hackande leda till grövre brottslighet? Svaret är utan tvekan JA. Hackargängen har även de sin dos av psykopater och hugade följeslagare. Redan social ingenjörskonst måste betraktas som ett grovt avsteg från samhällets normer. Det är oärligt att lura människor, och att betrakta människan i andra änden av telefonlinjen som ett objekt snarare än en människa av kött och blod är skrämmande känslokallt. En del phreakare som konstruerat blå lådor har slagit mynt av verksamheten och sålt apparaterna för uppemot 1500 dollar, och det har sannerligen inga ideologiska orsaker.

Phreakare försvarar sina brott på klassiskt vis: för det första drabbas i första hand stora företag. Kontokortssvindlerier mot privatpersoner brukar i regel täckas upp av företagen som upplåter korten. Samtidigt bortser man glatt från det faktum att man ställer till ett helvetes elände för de privatpersoner som måste bevisa för kontokortsföretagen att de inte själva utnyttjat korten. Elittänkandet är här allt som oftast förvrängt en ursäkt att göra vad som helst. Samtidigt skall det påpekas att såväl kontokortsföretag som media överdriver de följder som drabbar innehavarna av missbrukade kontokort. Även utredare på kontokortsföretag kan tänka och begriper i allmänhet att en välutbildad tvåbarnspappa inte ringer upprepade konferenssamtal över halva jordklotet för skojs skull. Många utredningar avskrivs på ett tidigt stadium.

För det andra påpekar man gärna det faktum att man inte tjänar någonting på att hacka. Hackare har gjort sig kända för att göra inbrott på telefonbolag och enbart stjäla manualer. Man låter bli pengar och maskiner, eftersom man bara är ute efter information. Sådant sätter givetvis myror i huvudet på åklagare. En hackare stämmer inte in på vår stereotypa bild av en brottsling som tillskansar sig andra människors egendom för egen ekonomisk vinning. För en informationslysten hackare är det själva brottet i sig som utgör vinningen, vilket kan tyckas lite egendomligt.

Att tillverka ett datavirus, eller att spraya graffitti på en cementvägg -- det tjänar man inget på. Möjligen är det sabotage eller vandalism, men någon ligabrottslighet är det inte frågan om. Kanske är virustillverkning rent av, likt graffitti, att betrakta som en oönskad konstform; en produkt av vår tid där allt konstnärligt skall vara sanktionerat och planerat och spontaniteten så gott som fullständigt utplånats.

Att hacka ett nätverk handlar mer om att utforska systemet än att stjäla systemtid. I vissa länder, som Kanada, är det tillåtet att gå in i en annan människas hus, se sig omkring, och sedan gå därifrån, så länge man inte skadar något. Ur etisk synvinkel är det här ett knivigt problem. I Holland var det fram till 1987 fullständigt lagligt att ta sig in i en dator så länge man inte förstörde eller ändrade någonting.¹¹

För det tredje försvarar man sina handlingar ideologiskt -- man beskriver då gärna samhället som allmänt ruttet och menar att de riktiga bovarna är de stora företagen och valutahandlarna som med sina spekulationer manipulerar hela mänskligheten att springa deras ärenden. Parallellen till cyberpunkideologin är uppenbar. Dessa påståenden är utan tvekan till viss del sanna. Motpolen är det etablerade samhällets skönhet så som Oscar Wilde en gång uttryckte den:

Det är bättre att leva orätt än att leva utan rättvisa.

Det går alltså bra att tala och teoretisera om att göra samhället rättvist, medan de direkta aktionerna bör betraktas som olagliga i samhällets mening. Det är samma princip som gäller alla andra utomparlamentariska aktioner - sedan må det röra sig om hackare, trädkramare eller plogbillar. Bryter man mot lagen begår man brott. Punkt.

Själv tycker jag att det följer rent logiskt att både hackare och cyberpunkare som bryter mot lagen, såväl som trädkramare, plogbillar eller abortmotståndare som slår sönder abortkliniker, som ju alla har ideologiska skäl till sina handlingar, skall dömas och sättas i fängelse också, om samhället anser att det är nödvändigt. Det är inte samhällets uppgift att avgöra vilka värderingar som gör en utomparlamentarisk aktion befogad eller inte. (Ur samhällets synvinkel.) Med anarkistiska värderingar blir slutsatsen snarast att det inte borde finnas några lagar alls, och handlingen föder ett martyrskap. Det hela är en fråga om värderingar, och i vårt samhälle av idag betraktas utomparlamentariska aktioner som brottsliga. Drabbar de privatpersoner är de uppenbart felriktade; det var väl samhället och inte individerna som skulle förändras?¹²

Det har spekulerats om att hackare skulle kunna bilda hela underjordiska syndikat och samarbeta med maffian. Detta är än så länge bara spekulationer. Får jag säga något själv skulle jag vilja påstå att den generella hackarens mentalitet inte fungerar i organiserad brottslighet. Hackaren drar sig genast tillbaka när han/hon känner sig fysiskt hotad och skiljs från den skyddade tillvaron bakom skärmen. Detta beror inte på att hon eller han skulle vara feg utan på att det hela bara är "på kul".

Många hackare får underliga erbjudanden som "du som är så teknisk, skulle inte du kunna bygga en piratdekoder...", "kan du inte.. (ditt och datt)". Faktum är, att även om hackarna definitivt kan göra detta, är det ytterst sällan de gör det. Hackare är nämligen antiauktoritära och avskyr att kommenderas. "Lär dig själv!" brukar vara det vanligaste svaret. Hackare vill inte ha någon underordnad roll som tekniksnille i någon brottslig organisation. Varför skulle han? Han kan tjäna betydligt mer pengar på ett lågavlönat datajobb än någon brottslig organisation kan erbjuda, möjligen med undantag av maffian och främmande underrättelsetjänster. Råd, tips och idéer står de däremot gärna till tjänst med: "Har du kört fast?", "Hur gjorde du det där?", "Har du hittat något intressant?", men uppdrag av ekonomiska skäl och inte av vanlig upptäckarlusta? Glöm det.

Till och med tycker jag att vi skall vara tacksamma att det var de små ettriga hackarna som upptäckte säkerhetsbristerna i datorsystemen istället för de stora hajarna. I phreakarnas guldålder på 70-talet fanns det en del stora spelsyndikat som utnyttjade de blå lådorna som ibland tillverkades nästan industriellt och såldes för hutlösa priser. Om detta må man sedan ha vilken åsikt som helst, men ingen kan förneka att det hackarna gjort har varit viktigt för industrin, även om det inte alltid varit bra. (Annars skulle det nog inte vara så populärt att prata om dem.)

När Marvin i Uppsala tillverkar egna telefonkort och säljer dem för mellan 100 och 800 kronor är det knappast att betrakta som industriell framställning eller ens som verksamhet för egen vinning. Med tanke på den enkla utrustning som användes och den tid som lades ned på konstruktion liknar det närmast brakförlust. Det tycks då snarare vara något ideologiskt som ligger bakom konstruktionen av telefonkorten. Frihet åt informationen? Anarki?

Personligen måste jag säga att de "hårdvaru-virus" i form av en liten elektronisk mackapär som kallas Big Red och som hittats i en del amerikanska och australiensiska bankdatorer är mycket mer skrämmande än någonting någon hackare någonsin åstadkommit. Detta föremål kopierar, krypterar och gömmer viktig information på en dators hårddisk så att den som vet hur man skall gå till väga lätt kan komma åt den. Big Red kan mycket väl vara konstruerat av maffian eller någon internationell underrättelsetjänst. Dessa måste ha monterats målmedvetet från insidan av ett företag, till skillnad från hackarens utforskande som sker utifrån och av ren nyfikenhet.

Fortfarande i juli 1995 huserade en ovanligt sofistikerad datorliga i Sverige. De gick in i kontor och stal enbart datorer, inte skärmar och tangentbord (dessa klipptes loss), utan bara datorer. På en del äldre modeller tog man enbart minneskretsar och hårddiskar. För att kunna arbeta ostört hade man klippt av televerkets larmkablar genom att öppna luckor i gatan på samma manér som hackarna i filmen Sneakers. Man kommunicerade internt via komradio, och polisen lyckades till och med banda tjuvarnas kommunikation. Ändå lyckades man inte ta dem.

Det är ingen tvekan om varifrån dessa tjuvar kommer. En del av dem är definitivt hackare av något slag, andra mer härdade tekniska brottslingar. Likheten med Gibsons romanfigurer är slående: man tar bara verktyg för informationshantering, minnen är guld värda och den tekniska skickligheten hos tjuvarna är fantastisk. Jag tänker inte för en sekund förneka att dessa tjuvar lärt sig mycket av den teknik de använder vid sina stölder från olika hackartidskrifter: Rolig Teknik, Phrack, alla möjliga böcker från små obskyra bokförlag. (Plus vanlig studentlitteratur, helt säkert.) Men det är faktiskt inte det som är problemet.

Problemet är vi. Problemet är att vi tittar på filmer som Sneakers, Jönssonligan, Enkelstöten osv, där vi får chansen att mysa åt bilden av den romantiske eller rolige brottslingen, trots att det är denna vi fördömer som samhällets fiende och allt ont förtjänande avskum. Brottslingen, eller i det här fallet den tekniskt avancerade brottslingen, behöver vi för att veta att det fortfarande går att gå runt alla elektroniska säkerhetssystem. För kan vi inte komma undan den tekniska bevakningen, ja då kan vi inte vara ohederliga, och då är det inte längre något fritt val att vara hederlig. Det finns ingen antikarriär som vi kan se ned på i vår strävan att ständigt dundra upp i den sociala hierarkin. Det finns ingen heder som vi kan bevara, för om ingen någonsin är ohederlig vet man inte vad det innebär att vara hederlig. Brottsligheten finns som en motor som driver oss att vara skötsamma, varnar oss om vi kommer i närheten av kanten, och får oss att känna oss nöja med våra lyckade liv. Vi springer ju trots allt inte omkring och klipper av larmkablar och snor datorer om nätterna, eller hur? Vi jobbar ju på dagarna och sover på nätterna. Var natt behöver sin dag. Var samhälles ljusa laglydiga sida behöver sin ljusskygga underjordiska rörelse.

Vi ger våra genier två karriärer. Antingen skall de genom en nioårig skola, ett treårigt gymnasium och en högskolekarriär för att kunna bli civilingenjörer och ständigt fortsätta sina karriärer uppåt eller åt sidan i jakten på mer status, mer pengar, och mer spännande arbetsuppgifter. (Tänk, en dag kan man ju bli chef... Jag måste läsa lite ekonomi också... Umgås i rätt kretsar, dryfta rätt åsikter...)

Men om man inte tycker om skolan? Om den hiskeligt långa utbildningen tråkar ut dig, men ditt intresse fortfarande glöder för elektroniska mackapärer och datorer? Inget problem. Samhället har något för dig också: tvåårigt gymnasium, ingen status, inga pengar, och inga spännande arbetsuppgifter som PLEX-programmering eller styrsystemskonstruktion. Du får aldrig gå i de rätta skolorna, lära känna rätt människor eller läsa de rätta böckerna. Du får inte det rätta sociala arvet. Detta trots att du kanske i själva verket är händig och lättlärd och passar bättre på Ericssons utvecklingsavdelning än någon annan! Anställningsförfarandet på högteknologiföretagen är smakfullt anpassat att förpassa personer med tvåårig utbildning ner i kryptan igen.

Återstår: antikarriär. Utnyttja dina kunskaper till att bryta ned samhällets säkerhetssystem så att de stackars medborgarna ser att det inte är bombsäkert. Ge dem något att kämpa och leva för. Ge dem ett yttre hot så att de slipper vända blicken inåt. Var laglös för att sätta ramarna för de laglydiga. Tro inte att brott inte lönar sig -- det gör de ibland. Bara några stycken då och då åker fast så att de goda männsikorna får något ont att bespotta.

Kära läsare -- era brottslingar är de djävlar ni speglar er i för att se ängeln inom er själva. Ta mig fan om de är ett dugg sämre än er!¹³

Det Stora Företagets Säkerhetsstyrkor

Ett av de mest otrevliga databrott jag har hört talas om begicks (och begås kanske fortfarande) av Telia. I april 1995 avslöjade den elektroniska tidningen Z central, en underavdelning till Z-mag@zine att Telia hade en egen enhet för nätövervakning som systematiskt samlade in information om abonnenter som de misstänkte vara phreakare eller hackare. Genom att använda telefonväxlarnas datorer kunde man lätt katalogisera vilka som ringde vilka samtal och vart. Det verkar rent av som om Telia systematiskt spårade och iakttog vissa hackare, något som egentligen bara Polisen har rätt att göra. De förde sedan dessa uppgifter vidare till andra företag som de misstänkte blev utnyttjade av dessa hackare.

Detta är förbjudet enligt 4:e paragrafen i datalagen som innebär att man inte får registrera uppgifter om brottsmisstankar mm utan datainspektionens tillstånd. Sådana tillstånd ges i princip aldrig -- detta för att undvika totalitära samhällsmaskinerier.

Det skall tilläggas att denna debatt om Telias trafikavläsningar inte är någon nyhet. Redan 1981 skaffade man sig en elektronisk trafikavläsare med namnet TAL-T M80 som kunde registrera all trafik på en viss linje, varefter informationen sändes till en central dator där den lagrades. Sedan dess har Telia infört denna övervakning på så gott som varenda telefon i hela Sverige, eftersom funktionen för trafikövervakning finns inbyggd i varje AXE-växel. I själva verket registreras allt någon gör på sin telefon av AXE-växeln. Om du lyfter luren, trycker en siffra och lägger på igen, registreras detta med klockslag och tryckt siffra i en dator. Telia kan sedan ta fram en komplett lista på alla telefonsamtal och icke-telefonsamtal som gjorts - allt som hänt på linjen. Uppgifterna skall enligt Telia användas för utvärdering och förbättring av befintliga system, för att lösa tvister med abonnenter osv. Uppgifterna om lyckade uppkopplingar lagras på CD-skivor i all evighet.¹⁴

Att Telia inte kan låta bli att registrera och analysera sin verksamhet förstår var och en som jobbat inom ett större företag. Men att föra uppgifter om detta vidare är förbjudet enligt såväl tele- som datalagen. Telia hade i och för sig gott uppsåt i att "hjälpa" de drabbade företagen, men det ursäktar inte att man gör något sådant här. Jag har även sett indikationer på att Telia använder sina datalistor till både det ena och det andra inom bolaget. När de själva drabbas av hackare av något slag utnyttjas informationen hänsynslöst av Telias säkerhetsavdelningar för att pressa hackare på uppgifter om hur intrången begåtts. (Telias egna datorer lider i många fall av undermålig säkerhet.¹⁵) Detta trots att dessa uppgifter inte ens får lämnas ut till Polisen...

För att göra bekämpandet av telebrottslighet än mer effektivt har man börjat undersöka möjligheterna att konstruera ett sk expertsystem, en artificiellt intelligent agent som skall analysera de databand där alla svenska telefonsamtal registreras i jakten på beteendemönster som verkar suspekta; exempelvis personer som ringer många och långa samtal utan mellanrum, ringer många 020-nummer osv osv, så att man kan bygga upp en databas med "misstänkta" abbonenter. Man får hoppas att Telia i så fall inte tänker använda systemet eftersom detta innebär fullständigt olaglig hantering av dataregister. Men vad gör man inte för att upprätthålla säkerheten...

Telia får stå som exempel på hur storföretagen ser på databrott. Av de angrepp som sker mot Telias tekniska anläggningar utgörs 87% av stöld och skadegörelse, medan manipulation av tekniska system och intrång utgör drygt 10%. I den sistnämnda kategorin ingår phreakare och hackare, men även en stor del andra som inte har något som helst med denna underjordiska rörelse att göra. (Men, eftersom hackarna har en gemensam kultur och etik är de såklart alltid lättast att sätta fingret på och fördöma.)

Telia är dessutom ett företag som lider av en närmast paranoid rädsla för att någon skall förstå sig på deras system. Det gör alla telebolag. Eftersom det tekniska skyddet på Telias växlar inte är tillräckligt lutar man sig tillbaka på ett psykologiskt skydd, som helt enkelt innebär att man håller inne med information så att en tänkt angripare inte kan veta något om hur systemen fungerar. På samma sätt skyddar man sin egen organisation, sina egna interna telefonnummer etc. Till och med inom organisationen skyddar man sig. Man ser noga till att inte sprida onödigt mycket kunskap bland operatörer som inte behöver den för att sköta sitt arbete. Någon helhetssyn på systemen finns inte annat än hos chefer och mycket högt uppsatta ingenjörer och systemutvecklare. Enda vägen dit är via internutbildning. Kunskap om Telias system skall alltså bara finnas på insidan av organisationen, ingen utanför Telia skall få veta något om hur kopplingarna verkligen fungerar. Bort med tassarna, till skillnad från "hands-on" alltså. Du skall bara använda systemet. Försök inte ta reda på hur det fungerar, inte ens om du är intresserad. Granska inte, rota inte bland kablarna, bara ring, betala och var nöjd!

Den direkta orsaken till att Telia skaffat sig en egen säkerhetsorganisation är att Polisen varken har tid eller råd att reda ut Telias problem. (Som jag nämnde tidigare rotar man ogärna i bedrägerier för mindre än 50.000 kr.) Telia har själva uppgett att bolaget har behov av c:a 30 säkerhetschefer plus ett 10-tal specialister inom områdena fysiskt säkerhet, systemteknisk säkerhet, ADB-säkerhet, sekretess och informationsskydd. Den sistnämnda kategorin är den som skall se till att bland andra jag inte får veta det som stod i föregående mening. (Dessa siffror härhör sig dock från tiden då Telia fortfarande hette Televerket och därmed var tvungna att lämna ut uppgifter till allmänheten tack vare offentlighetsprincipen.) Förmodligen har cheferna för informationsskydd numera en väl strukturerad organisation som ser till att information som betraktas som farlig inte lämnar företaget eller hamnar i offentliga arkiv.

En annan sak som man skall ha fullständigt klart för sig är att storföretag som Telia inte har råd med moral. När man väl har kartlagt de bedrägerier som drabbar företaget måste man först avgöra om det lönar sig att jaga bedragare och förbättra säkerhetsrutinerna innan man verkligen gör det. Om man förlorar kunder på att förbättra säkerheten så att rutinerna blir för krångliga för de legitima användarna, låter man hellre hackarna hållas. Detta har fått en del hackare att höja på ögonbrynen och undra om teleföretagen är snälla, dumma eller bara korkade. I själva verket tänker de bara på pengar. Det är därför det fortfarande är så lätt att ringa på falska kontokortsnummer -- det kostar helt enkelt för mycket att åtgärda problemet.

Låt mig nu dra en liten parallell. När jag pratade om cyberpunk nämnde jag att William Gibson med flera skildrar en framtid där all ekonomi och utveckling sköts av storföretag med benhård hierarkisk organisation och en vanvettigt hög arbetsmoral. I utvecklingslaboratorierna spottas nya tekniska innovationer fram av uttråkade ingenjörer med ett finger konstant på snabbspolningsknappen. Allt i dessa företags organisation syftar till att få alla människor som ingår i hierarkin att känna sig så viktiga som möjligt, så att de jobbar så effektivt som möjligt och tvingar de som finns under dem att jobba än hårdare. Resultatet blir en fruktansvärt effektiv, men samtidigt vanvettigt psykopatisk organisation som kan driva samhällsutvecklingen över vilka gränser som helst.

De hackare som tvingats till Telias regionskontor som informatörer har med skräckblandad förtjusning beskrivit den rigorösa säkerheten. De har passerat flera dörrar, alla med blinkande lysdioder och med krav passerkort för att hindra fel människa att vara på fel plats vid fel tillfälle. Längst upp i byggnaden sitter de högsta cheferna, bakom sammanlagt kanske fem dörrar som alla fordrar passerkoder. Hierarkierna fordrar att kontorsrummen blir allt större ju högre upp man kommer. På översta våningen är de rejält vräkiga. Det är hit upp alla i huset strävar att komma. De som finns på nedersta våningen i detta babels torn kan inte ens komma igenom hälften av dörrarna till översta våningen. På det viset upprätthålls viljan att ständigt klättra uppåt mot toppen.

Hit kallas hackaren. Mannen på andra sidan bordet är inte elak. Han är inte omänsklig, psykopatisk eller enbart grym. Han är nitiskt. Han tror på de tio våningar betong som hackaren just slussats upp igenom. Han har i hela sitt liv, ända sedan han kom ut från universitetet, varit en del av denna hierarki. Eftersom han är chef har han varit bland dem som visat störst lojalitet, trohet mot bolaget och hela det samhällssystem det är en produkt av. Han kan inte för sitt liv föreställa sig att något av detta skulle kunna bygga på ett felaktigt antagande. Att det skulle vara något fel på det marknadsekonomiska system vari han själv bara är ett litet, litet kugghjul. Någonstans inom sig upprätthåller han en liten illusion om frihet och oberoende som han vårdar ömt.

Han har all respekt för hackaren. 20-åringen på andra sidan bordet lyckades ju ta sig igenom allt han byggt upp. Och han gjorde det inte med våld -- han gjorde det med sin intelligens. Han manipulerade Telias datorer. Han tänke ett steg längre än Telias egen säkerhetspersonal. Chefen är imponerad. Men samtidigt vet han, med grund i sina värderingar av det vackra samhälle där han kan leva i en flådig enplansvilla med hemmafru, två barn och två bilar, att den där grabben har fel. Grabben är en brottsling och skall behandlas som en brottsling. Han vet att han har att göra med en farlig person. Hackarmyten om den kallblodiga, anarkistiska antagonisten har han svalt med hull och hår. Det är han, säkerhetschefen, som har rätt. Betongen, skrivbordet, villan, marknaden, skolan... Allt detta har han i ryggen. Det är klart att han har rätt. Hur skulle saker och ting annars fungera?

Givetvis måste han få veta hur det gick till. Eftersom han vet att han har rätt kan han ta till alla medel som står till buds. I betongsalarna i Göteborg, Farsta och Kalmar står hans trogna tjänare -- IBM 3081 D, AS/9000, Sperry 1100/92 - datorer som lyder hans minsta vink. Redan innan hackaren kallades till kontoret lät han dra ut listor på alla de samtal denne gjort under det senaste halvåret. Exakt, med tidsangivelser på sekunder. Så han ringde sin flickvän mitt i natten direkt efter ett tvåtimmars samtal på ett 020-nummer i USA? Varför då? Är hon också inblandad? Det kommer att bli ett långt förhör. Hackaren på andra sidan bordet vet inte att listan som Telias säkerhetschef snart skall sticka under näsan på honom är fullständigt värdelös ur juridisk synvinkel. Ingenting är bevittnat eller undertecknat; bara 5 samtal har spårats. Dessa 5 samtal utgör den enda bindande bevisningen.

Hackaren med sin tråkiga medelklassbakgrund tittar rakt över bordet och in i den imponerade chefens ögon. Han skådar Gibsons psykopatiska Tessier-Ashpool koncern i vitögat. Han ser det enorma företagets pulserande hjärna sitta där i Lacoste-tröja och vit skjorta. Frågan är om han förstår det.

BBS:en som Försvann

Vi tänker oss att en grupp cyberpunkare i en nära framtid sätter upp en BBS med namnet Pheliks för informationsspridning på en större persondator med ett flertal ingående telefonlinjer. På denna BBS finns piratkopierad programvara, narkotikarecept, anarkistiska elektroniska pamfletter, ingående beskrivningar av Telias AXE-växlar, dokumentation på smarta kreditkort och lite annat smått och gott. Programvaruindustrin med Microsoft i spetsen är förbannade. Kreditinstituten med Visa och Eurocard är förbannade. Polisen som vill upprätthålla ordningen ser att detta bryter mot lagen och måste göra något.

Cyberpunkarna är dessvärre medvetna om polisens och myndigheternas tänkbara motåtgärder och har därför vidtagit kontraåtgärder. När myndigheter ringer upp BBS:en möts de av meddelandet:

Pheliks BBS öppen dygnet runt på 28.800 bps.

OBSERVERA: Pheliks BBS är öppen för amatörer. Poliser, journalister, forskare och andra myndighetspersoner, såväl som företagare eller företrädare för idéella organisationer som ringer i tjänsten är INTE VÄLKOMMNA. Om du tillhör någon av dessa kategorier ber vi dig vänligt men bestämt att omedelbart avsluta förbindelsen med Pheliks BBS. Tryck ENTER för att bekräfta att du inte tillhör någon av ovanstående kategorier. Tryck +++ath0 för att avsluta förbindelsen.

Genom detta meddelande aktiveras 21 paragrafen i datalagen med resultat att den som inte följer uppmaningen gör sig skyldig till databrott. På detta vis omöjliggörs varje form av elektronisk husrannsakan och BBS:en hotas inte av myndigheter eller forskningsinstitut som måste hålla sig inom lagens råmärken.

Journalisterna skulle i ett sådant fall kunna åberopa sin morliska rätt att som tredje statsmakt bryta mot datalagen i allmänhetens intresse. Mjukvaruföretagen i form av Business Software Alliance skulle dessutom med högsta sannolikhet ge höga fan i datalagen och trots detta meddelande gå vidare. Efter ett avslöjande i tidningar eller upprepade anonyma tips (läs: lobbying) indirekt från BSA, kombinerat med någon slags spaningsresultat som skulle kunna tolkas som att det även fanns t ex narkotika i den lokal BBS:en finns, skulle polisen trots allt kunna slå till mot denna BBS.

Cyberpunkarna har dock förutsett även detta scenario. När polisen kommer tillbaka till polisstationen med datorn märker de att den del av hårddisken som innehåller BBS-informationen krypterats med programmet Securedrive. Detta program använder 128-bitars DES-kryptering som är känd för att vara oknäckbar. Att kryptera sin hårddisk är inte förbjudet - företagare gör det också för att skydda hemlig information mot stöld, och till skillnad från vanliga lås kan DES inte forceras med våld. I samma ögonblick som polisen stängde av datorn blev den alltså i praktiken värdelös som bevismaterial. Av utredningstekniska skäl kan polisen i och för sig behålla datorn det närmaste århundradet och på så vis hejda att den misstänkta verksamheten fortsätter.

Datorer är dessvärre inte så dyra. Redan innan utredningen har startat på allvar har de välorganiserade cyberpunkarna hämtat en ny dator och återställt hela BBS:en med hjälp av de magnetband som förvarades på ett helt annat ställe än datorn. Samma metod används av företagen för att skydda värdefull information från brand, stöld eller maskinhaveri.

Polisen kan då, om det anses finnas skäl, installera övervakningsutrustning och avlyssna datatrafiken till och från BBS:en, videofilma cyberpunkarna medan de slår in passerkoderna osv, så att de sedan kan göra ett lyckat tillslag. Men detta är dyrt och det skall mycket till för sådana åtgärder. Det är också troligt att mjukvaruföretagen vidtar utomparlamentariska åtgärder. Kanske hyr de in en samurajhackare som likt datorcowboyen Case i Gibsons romaner på företagens uppdrag går in i BBS:en via telenätet och förstör den. Kanske lyckas något företag övertyga Telia om att stänga av telefonlinjerna till BBS:en. På det viset kan det etablerade samhället försvara sig mot cyberpunkarna och upprätthålla de ideal som hotats.

Det verkliga faran börjar när alltför många sådana cyberpunkgrupper uppstår, när de gömmer sig för myndigheterna och företagen eller bildar en bred organiserad bas i hela landet. Det värsta som kan hända är om BBS:en flyttar till okänd adress på Internet, eventuellt i Taiwan eller Chile. Har man råd med datorhyran på andra sidan jordklotet (vilket förmodligen är billigare än att ha en egen dator) är det inga problem att upprätthålla en sådan verksamhet från Sverige. Det är då cyberpunkarna kan gå från informationssyndikat till bred, underjordisk politisk rörelse. Och det är det verkliga hotet mot det etablerade samhället. Om det är något hot mot samhället i bred historisk mening är mera tveksamt. Jag skall återkomma till detta.¹⁶

Fotnoter:

¹Vintern 1999, just nu är det svårt att säga hur framtiden ser ut på detta område pga diverse nazistiska terrorattentat.

²Tyska myndigheter försökte på detta vis stoppa den vänsterextremistiska tidningen Radikal, som påpassligt nog hade lagt sina dokument på en Holländsk dator. Försöket blev ett fiasko: ett trettiotal sympatisörer kopierade tidningens dokument till sina egna datorer, vilket resulterade i att Tyskland i princip skulle koppla bort hela världen för att bli av med Radikal.

³Exempelvis Japan har mycket liberal syn på material som vi svenskar säkert skulle kategorisera som barnpornografi. USA och Kanada har liberal syn på rasistisk och nazistisk propaganda.

⁴Jag är ingen vän av överstatliga organisationer annat än som diskussionsforum. Som sådana är de ypperliga. I fråga vad gäller internationella vedergällningar o dyl är jag kluven.

⁵1997

⁶Dvs databrott lönar sig ibland -- om man är värst. Uppgiften kommer från en maillista för journalister under SHA-ståhejet och CIA-härvan.

⁷ Margot Bengtsson skriver om att detta begrepp vållade debatt runt 1967 i artikelsamlingen Det Röda Lund (1998): "(...)psykiatrin ville införa en ny diagnos för mental ohälsa, som benämndes 'sociopati'. Så som sociopatbegreppet beskrevs fick många intrycket av att det i själva verket var ett försök att sjukförklara vissa kritiska samhällsvärderingar och därmed oskadliggöra eller kanske t o m internera samhällskritiska personer. (...) Den omfattande debatten kring sociopatibegreppet gjorde att det aldrig infördes." Sålunda använder Wallin ett kontroversiellt och kliniskt icke vedertaget begrepp.

⁸Någon kanske reagerar på att jag talar i termer av egna åsikter. Detta beror på att det inte finns några lagar att diskutera runt.

⁹ Sarkasm.

¹⁰Jag är Anders R Olsson stort tack skyldig för många av detaljerna kring datalagen och datainspektionens tillkomst.

¹¹Detta är förmodligen orsaken till att europas största hackartidskrift Hacktic, kommer från just Holland. Hackarna bakom Hacktic startade sedan ett Internetföretag som heter XS4ALL, en av Hollands största och mest kontroversiella internetleverantörer. De arrangerar exempelvis med ojämna mellanrum hackarcamping, senast 1997 under namnet HIP - Hacking In Progress.

¹²Detta stycke har väsentligt radikaliserats sedan föregående versioner av boken. Jag har, som man säger, ändrat åsikt. Jag tror numera allt mindre på parlamentarismens möjligheter i vår tid. Detta är en smärtsam insikt, men absolut nödvändig för att överleva.

¹³Om någon undrade: ja, jag har bland annat studerat socialpsykologi.

¹⁴Efter mycket bråk med Telia, som bland annat innebar att jag blev tvungen att "skicka Datainspektionen på dem" fick jag en kopia på min egen samtalslogg. Detta ledde också till förändringar i sättet Telia redovisar uppgifterna: numera finns det en rad på varje teleräkning som jag lite fantasilöst kallar "Linus Walleij-raden" som ser ut såhär: Anm) För de flesta samtalstyper kan specifikation begäras för kommande period. Telia har gjort gemensam sak med Polisen, som också vill spara dessa uppgifter (bl a för att i efterhand kunna utreda brott), gentemot datainspektionen som anser att de bör förstöras.

¹⁵Anonym hackare i Oktober 1996: "Jag är innanför Telias brandvägg igen... De satte in en ny som var mycket bättre, men jag kom runt den..."

¹⁶Alla "tänkta" händelser i episoden har inträffat i verkligheten.