HACKARKULTURENS GRÄSRÖTTER

Hackarkulturens gräsrötter bestod av alla de radioamatörer och elektronikhobbyister som byggde sina egna mikrodatorer med de första hemmabyggsatserna. Radioamatörerna uppstod redan runt 1915 och florerar i olika läger, där de mest puritanska fortfarande anser att telegrafnyckeln och morsealfabetet är det yppersta verktyget för internationell kommunikation. Andra anser att radiotelefoni, dvs komradio, är att föredra. Andra åter, har slagit sig på amatör-TV och andra fuskar med datakommunikation via radio. Radioamatörer finns i varje svensk stad och by värd namnet och många av dessa har idag gått över till datakommunikation via Internet, där de utforskar ännu ett område för kommunikation. Radioamatörerna var på sätt och vis de första hackarna. Tidigare till och med, än hackarna på MIT.

Radioamatörerna har till skillnad från hackarna mycket sällan attraherat ungdomar i någon större utsträckning. Detta beror dels på att det (i Sverige) fordras att man är 16 år och har tagit ett radiocertifikat (såkallat C-certifikat) för att få syssla med radio. En normal ungdom i Sverige idag har inte råd med de kurser och prov som krävs för att få sända radio. En del gör det ändå, och kallas då radiopirater. Om man sänder amatörradio utan certifikat är det inte många som bryr sig, bara man inte ställer till problem för andra.¹ Men det gäller att hålla sig till rätt frekvenser. Om man börjar sända ut radio på frekvenser som reserverats för andra ändamål, exempelvis militärer och brandkår, kan man bli spårad och dömd till böter för detta.

För att kunna hålla rätt på vilka frekvenser man skulle utnyttja för att inte ställa till problem för sig själva och för andra, fordrades tidigt ett internationellt samarbete mellan radioamatörer. Man hade också för vana att skicka varandra bekräftelser på etablerad kontakt i form av speciella kort. På så vis grundlades något som kan kallas det första virtuella samhället, en kultur oberoende av nationsgränser, men begränsat av apparaturen.

Radioamatörerna förkroppsligar mycket av den kultur som senare har överförts till hackarkulturen: en faschination för dels teknologi (maskiner) och dels för kommunikation med andra människor. Några vill alltid hitta nya, häftiga mackapärer (teknikdårar), andra vill bara kommunicera med andra människor så smidigt som möjligt och försöker ständigt förbättra dessa system (evolutionister), och en del känner att de har funnit en teknisk nisch de behärskar, och stannar där (de kallas ibland stockkonservativa). Och sedan finns det de som de andra inte vill kännas vid: de som tycker att det häftigaste i världen är att sända piratradio. De som vill använda tekniken som ett medel att utmana samhället.

De första elektronikhobbyister som slog sig på datorer samlades till en början speciellt kring den absolut första hemdatorn Altair 8800 som började säljas som byggsats i USA i början av 1975. Datorn hade fått sitt namn från en planet i ett avsnitt av TV-serien Star Trek och såldes i så stor mängd att några av entusiasterna skapade sina egna användargrupper. De var genomgående elektronikamatörer, och inte sällan ingenjörer till yrket. Få eller inga var ungdomar. Hos dessa, såväl som hos högskolefolket, uppstod samma sorts tekniska begeistring och förhäxning vid programmeringsarbetet som kunde hålla hackarna vakna hela nätter och få dem att glömma allt utom maskinen.

Användargruppen i Silicon Valley, San Francisco var den mest aktiva. Den hette Homebrew Computer Club (Klubben för hembrända datorer), och bland medlemmarna fanns bl a Steve Wozniak, en hängiven hackare som senare skulle bygga datorn Apple II som hans kamrat Steve Jobs 1977 lyckades marknadsföra som den första riktigt stora hemdatorn. Långt senare, en bit in på 80-talet, tillverkade de en professionell dator som hette MacIntosh, och som än idag är ståndaktig i den stenhårda konkurrensen.

I Sverige hette motsvarigheten till Homebrew Computer Club PD68 -- en klubb för glada ingenjörer och andra som tyckte att mikrodatorer var det roligaste som fanns. Man utgav bl a tidningen MPU-laren. Tyvärr vet jag inte så mycket mer om denna klubb.

Hemdatorer För Bred Publik

Åren 1977-78 byggde det svenska företaget Data Industrier AB (DIAB)² på uppdrag av Luxor och Scandia Metric en dator som hette ABC80. Medan DIAB gjorde själva datorn konstruerade Luxor lådan till datorn, monitorn och tangentbordet. Förutom att den hade svartvit skärm och som sagt krävde en speciell monitor för att kunna användas, var det inget fel på denna dator. Precis som när det gällt de samtida datorerna Apple II och Tandy Radio Schack TRS-(som med tanke på namnet tydligen var en förbild) i USA trodde den etablerade databranchen att dessa datorer var i det närmaste oanvändbara. IBM var fullständigt ointresserade. Steve Wozniak erbjöd sin uppfinning Apple I-datorn till sin arbetsgivare Hewlett-Packard (HP) men de var lika ointresserade. Trenden var att utveckla minidatorer som Digital Equipments DEC-monster och liknande maskiner. Branchens giganter med IBM och Digital i spetsen förutspådde att det runt år 2000 skulle finnas c:a 50 stora datorer i hela världen som användarna anslöt sig till via nätverk.

Lars Karlsson på DIAB hade sett framgångarna PET³ och Apple II hade haft i USA, och insåg att om man inte fick ut datorn under 1978 så skulle det vara försent. Då skulle amerikanerna ta över den svenska marknaden. ABC80 tog åtta månader att utveckla. Han slöt avtal med Scandia-Metric om att leverera 2500 datorer och gick sedan till Luxor och sade att det var dags att börja tillverka datorer. Scandia-Metric hade ursprungligen tänkt sig att köpa in utländska datorer, men trodde på ABC80. Detta var hemdatorns barndom så allt var möjligt. DIAB fortsatte att sälja datorkonstruktioner på licens: ABC800, Esselte-datorn, Monroe Systems, och ett antal Unix-datorer under eget namn tills företaget köptes av Televerket.

ABC80 fann stor kärlek bland Sveriges allra första hemdatorentusiaster som länge väntat på en dator värd namnet. (Allt som ditills erbjudits hade kostat skjortan och importerats från USA.) Nu fick man en -- och till råga på allt en svensk sådan. 1981 efterföljdes den av ABC800.

1980 bildades så ABC-klubben av elektronikentusiaster, ingenjörer och annat datorintresserat folk under ledning av hemdatorlegenden Gunnar Tidner. Redan från början var ABC-klubben intresserade av datakommunikation, och mot slutet av året kunde man slå upp vad som antagligen var Sveriges första idéella BBS: Monitorn, som fungerade tack vare ett program skrivet av Gunnar Tidner själv. Under 80--talet hette sedan nästan alla svenska BBS:er X-monitorn (Örebro-monitorn, Eskilstuna-monitorn etc) som en hyllning till Tidners genombrott. Klubben har fortfarande en monitor som används som intern växelstation för allt möjligt.

ABC-klubben växte explosionsartat; hemdatorintresset i Sverige var i princip lika enormt som i USA. Klubben blev centrum för alla debatter om datateknik runt ABC-datorerna och datakommunikation i största allmänhet. I början av 1985 fick ABC-klubben genom avtal tillgång till en DEC-dator på datacentralen QZ i Stockholm. På denna startade man en central BBS, eller vad vi kan kalla en riktig konferens, med olika diskussionsgrupper. Denna BBS kördes på QZ:as KOM-system och fick namnet Q-Zentralen. Zentralen liknade datanät som fanns (och fortfarande finns) runt om i världen, t ex Compunet i England eller Usenet och Prodigy i USA.

I diskussionsgrupperna på Q-Zentralen figurerade många av de personer som senare skulle bli viktiga nyckelpersoner i det kommande elektroniska Sverige: Sven Wickberg, Anders Franzén, Henrik Schyffert och Jan-Inge Flücht.

Det var först i och med dessa hemdatorer i början på åttiotalet som någonting verkligen hände. Nu var det inte längre nödvändigt att kunna tillverka sin utrustning själv, och därmed kunde var och en som hade råd få tillgång till en egen dator, om än inte alltför avancerad. En hel uppsjö hemdatorer dök upp över en natt, i USA såväl som i Europa: Sord, Atari 800, Sol, Texas TI-, Vic- Spectravideo m fl. De flesta var dagsländor som bara fanns på marknaden några år innan tillverkningen lades ned eller företagen som stod bakom maskinerna gick i konkurs.

De hemdatorer som överlevde konkurrensen var egentligen (i Sverige) bara tre: Sinclair ZX- (tack vare sitt låga pris), ABC80 (tack vare sina industriella tillämpningar och starka support från ABC-klubben), och Commodore 64 (hädanefter kallad C64), som överlevde helt enkelt därför att den var den mest tekniskt avancerade hemdatorn vid den tiden.⁴ Även de första PC-maskinerna dök upp i början av 1981, men betingade sådana hutlösa priser att ingen normal människa skulle betrakta dem som hemdatorer. I Amerika var överlevde Apple II, Atari 800, Commodore PET och Commodore 64. Apple II var för Amerika vad ABC80 var för Sverige. Än idag finns det ihärdiga Apple II-fanatiker som fortfarande använder sina datorer från slutet av 70--talet, liksom vi i Sverige ännu har ihärdiga ABC80 användare, varav några ännu utgör den hårda kärnan i ABC-klubben.

Till en början var de flesta europeiska hackare av samma typ som de amerikanska; gamla radioamatörer, ingenjörer och elektronikenstusiaster som drömde om att få använda en riktig minidator som VAX eller IBM (dessa härliga, stora grå, kylskåpsliknande saker), och inte bara hålla på med hemdatorer. Hackarkulturen från 60--talets MIT och den elektroniska förlängningen av radioamatörerna sågs som ett ideal; en riktig hackare var en person som skrev program som gjorde något nyttigt (eller något som såg ut att vara nyttigt) eller en som behärskade elektronik och kunde bygga om sin egen dator och på så vis imponera på sina kompisar. De lyckligaste datorklubbarna hade kunnat köpa in (eller fått) en begagnad minidator från något företag och startat egna BBS:er kring dessa. Sådana hackare som börjat med ABC80, minidatorer och elektronik blev i regel chockade och närmast äcklade av den kultur som uppstod kring mitten på 80--talet i och med Commodore 64-invasionen (som jag behandlar i stycket Subkulturernas Subkultur lite längre fram). Många av dessa hackare har idag skaffat sig en PC och anser det vara en ädel konst att skriva sharewareprogram, delta i Open-Source projekt och liknande riktiga sk hack.

Det var också hackare av den här typen som startade det alternativa datanätverket Fidonet. Det var amatörerna Tom Jennings och John Madill i San Francisco som utarbetade ett system där olika BBS:er ringde upp varandra efter ett visst mönster och som genom skicklig samordning lyckades uppbringa lika god täckning som Internet, med den skillnaden att posten gick lite långsammare i och med att man saknade permanent uppkopplade förbindelser. Istället förmedlades posten genom olika mellanstationer som i ett gammalt hederligt postsystem. På detta vis kunde man också starta diskussionsgrupper som omfattade hela världen. I början av 1985 startades det svenska fidonätet av Conny Johnsson i Karlstad. I och med att Internet blivit billigare är det många som tycker att Fidonet spelat ut sin roll. Långt ifrån alla håller med -- Fidonet är en genuin amatörskapelse medan Internet från början till slut är skapat av akademiker. Sedan länge finns dock bryggor mellan de båda nätverken så att användarna av båda näten kan skicka post till varandra.

Hemdatorägarna blev ett begrepp, och många tonåringar fick sin första dator i mitten på åttiotalet. De flesta futuristiska föräldrar som köpte sig en hemdator hade nog inte tänkt sig att deras söner (och ibland döttrar) skulle använda datorn så mycket som de gjorde, men genom en miss i marknadsföringen av hemdatorerna kom det att bli så. Man gick nämligen ut med parollen att hemdatorerna skulle användas till ekonomi, ordbehandling och dataregister, något som de för det mesta visade sig ganska värdelösa till. Det var uppenbarligen enklare att slå upp ett recept i en kokbok än att starta hemdatorn och leta reda på det i något dataregister som tog 15 minuter att ladda in. Det enda "nyttiga" maskinerna verkligen dög till var ordbehandling eller enklare kalkyler, något som få var vana vid eller förstod att uppskatta. De "nyttiga" programmen var dessutom svindyra och hade hög inlärningströskel.

De enda vuxna som använde sina hemdatorer ordentligt var nästan samtliga tekniker eller tekniskt intresserade som kunde sitta hela nätterna igenom och bråka med sin ABC80 för att få den att göra det ena eller det andra. Många var elektronikhobbyister som använde datorn för att bygga om den för sina egna ändamål. (Jag tillhör själv den våg av ungdomar som blev helt fångade av ABC-datorerna i 13--14 års åldern: dessa var för många en entrébiljett till den elektroniska världen.)

Det skulle dröja ända in på 90--talet innan hemdatorn slog igenom på allvar som verktyg i hemmen, men då med besked. Det är först nu IBM PC har blivit allmän egendom. Hade det inte varit för Altair 8800, Apple II, Atari 800, Commodore PET och ABC80 hade IBM för övrigt aldrig kommit på tanken att tillverka PC-maskiner. Tidens melodi var att tillverka stordatorer; enorma burkar som slukade flera tiotals kilowatt ström och alstrade mer värme än en ångpanna och inte kunde fungera utan ett separat kylsystem. Idén med en egen dator för varje användare är och förblir en hackaridé som går ända tillbaks till MIT, där man jobbade ensam med sin PDP-många sena nätter.

Hade inte dessa mikrodatorer uppstått hade industrin säkerligen fortfarande arbetat på sina 50 datorer som skulle klara av att försörja hela världen med datorkraft. Utan mikrodatorerna hade moderna system för datoranvändning som den populära Client-Server modellen där stora och små datorer samsas och delar på arbetet i ett nätverk, aldrig blivit påtänkta.

Fotnoter:

¹En radioamatör berättade för mig hur man "straffat" en piratsändare genom att pejla in honom och sedan störa ut hans trafik med hjälp av en riktad störsändare.

²Data Industrier AB grundades av Lars Karlsson i Skellefteå 1970 och tillverkade ursprungligen styrdatorer för sågverk.

³PET, den första hemdatorn som tillverkades av Commodore Inc.

⁴Jag har debatterat detta vid ett tillfälle, då en person på CTRL-C hävdade att Spectravideo var en betydligt mer tekniskt avancerad dator. Det handlade mest om grafiken, men jag menade att ljudet var minst lika viktigt. C64:ans ljudkrets 6581 används fortfarande av elektronmusiker i form av emulatorer och den specialbyggda synthesizern SIDstation som tillverkats under 1998 av Elektron AB i Göteborg. (Elektron består bl a av medlemmar från datorgruppen Zone 45 och Nordic Beats.)