Omsvep
Jag skulle kunna börja den här texten med att skriva: "Jag har valt att kalla förordet till denna bok för Omsvep med härledning till det mer lämpade engelska 'Preface', alltså något som kommer utanför det egentliga objektets yta, jfr t ex engelskans 'Surface' av 'Surrounding' (omgivande) och 'Face' (Ansikte, Yta). Jag finner denna nyskapande terminologi mödan värd med anledning av bla bla bla..."
Allt sådant kallprat är bara en etikett man sätter på sina litterära verk för att tydligt visa för akademiska läsare att man tillhör den bildade världen, det vetenskapliga samhället. Jag har det tvivelaktiga nöjet att ännu vara relativt ung och oförstörd, och därför ser jag mig befriad från plikten att behöva tråka ut er stackars läsare med sådant dravel, trots att jag faktiskt kan konstruera riktigt knepiga resonemang när jag känner för det. Den akademiska formen är bara ett av de formspråk jag använder i den här boken.
Jag skall börja med att tala om vad det kostade mig att skapa den här boken: massor. Massor med tid, och i realiteten massor med pengar. Jag klagar inte. Jag har haft gott om både tid och pengar. En stor del av boken skrevs som en etapp av mina studier medan jag ännu studerade på folkhögskola, och är därför mer eller mindre finansierad med de skattemedel i form av studiebidrag som jag uppbar under denna studietid. I någon mån skulle man på så vis kunna påstå att denna bok tillhör samhället. Frågan är om samhället skulle vilja kännas vid den.
Jag har valt att ta konsekvensen av mina egna resonemang. Jag har i boken dömt ut copyright som ett urmodigt och dumt påhitt, mest avsett att fixera samhällets maktbalans i sitt nuvarande läge. Alltså saknar denna bok copyright. Det finns en del argument för att förse boken med copyright. Låt mig behandla dem ett och ett:
Du kan inte tjäna något på den här boken. Sant. Och falskt. Jag har redan tjänat en jäkla massa på den här boken. Andligt. I branchen kallar vi det intellektuellt kapital. Jag har fått en del nya vänner. I branchen kallar vi det humankapital. Åt helvete med detta jävla kapital, förresten. Jag har så att jag klarar mig ändå. Författande är inte mitt leverbröd. I varje fall inte än. Jag säger inte att det är fel att tjäna pengar på att skriva böcker, jag säger att det vore fel av mig att tjäna pengar på den här boken.
Du har ingen koll på hur boken sprids. Jag har ingen jävla önskan att kontrollera hur den här boken sprids. Det framgår av den del av undertiteln som jag lite provocerande har lånat från Nietzsche: en bok för ingen och för alla. Att sedan börja tala om copyright vore inkonsekvent. All information borde förresten vara fri.
Någon skulle kunna förvanska texten och påstå att hon/han själv skrivit den. Än sen. Var poet är en tjuv, var konstnär är en kannibal, som det så vackert heter. (Jag vet tyvärr inte vem som har sagt det.) En bra bok stjäl alla ifrån, bara så att det inte märks. Om någon stjäl något från denna bok så att det märks demonsterar han/hon bara sin uppenbart begränsade kreativitet. Om någon stjäl utan att det märks, märker inte jag det heller, och då lider jag knappast av det.
Någon skulle kunna förvanska texten och sprida den för att skada dig. En sådan människa bryr sig nog inte om copyright eller inte. Copyright skulle i detta fall bara tillföra en möjlighet att straffa en människa som gjorde något sådant. Jag skulle ändå inte orka driva några processer: det vore slöseri med tid. För övrigt måste vi försöka lita på varandra i det här samhället någon jäkla gång.
När du har läst så här långt inser du säkert att jag ger dig fria händer. Spridningen av denna bok är också ditt ansvar, och klangen av dess budskap ringer redan i ditt öra. Lägg den på disketter och ge till dina vänner. Lägg den på CD-ROM skivor och skicka med på omslaget till tidningar. Tryck ut den på papper om du känner för det. Tryck ut den, häfta in den, och använd den som kurslitteratur om informationssamhället. Tryck ut hundra exemplar på papper och ge bort till dina kompisar, men glöm inte bort att om du gör fler än 50 kopior för offentligt bruk måste du skicka 7 pliktexemplar till bland annat riksarkivet, ty så lyder lagen om pliktexemplar av offentliga dokument. (Själv skulle jag bli överlycklig om denna bok dök upp i forskningsarkiven.) Tryck upp den och sälj den om det roar dig. Lyckas du tjäna pengar på den gör du åtminstone mig förvånad. Allt i det här samhället går ändå ut på att utnyttja andra. En av de industrier som likt kannibaler utnyttjar människor, är dessvärre förlagsindustrin. Måtte detta vara en nagel i ögat på dem.
Till sist skall jag varna för att denna bok definitivt är färgad av mina egna åsikter och värderingar. Jag är en uttalad individualist, och har heller inget emot att bli kallad socialist. I skärningspunkten mellan dessa två värderingar finns en ideologi som inte är särkilt vida känd, men som kallas syndikalism eller (vänster-) anarkism. I princip anser jag att all privat egendom är stöld,1 men jag är inte så jävla dum att jag inte inser att ett samhälle utan privat egendom är en utopi. Mina åsikter om yttrande- och tryckfrihet är ungefär de samma som hyses av Sveriges mest nyliberala organisationer. Jag har inget emot små och medelstora företag, men enorma transkontinentala koncerner är för mig farligare maktfaktorer än folkvalda regeringar, och som sådana måste de underkastas samma granskning som den folkvalda makten.
Nu kan du läsa boken utan omsvep.
Fotnoter:
1Privat materiell egendom är stöld. "Intellektuell egendom" är något värre, möjligen väpnat rån. Censur är våldtäkt.