HACKARE!

HACKER... själva ordet har en magisk laddning, och associationerna kan vara minst sagt splittrade när det nämns. På svenska heter det hackare. För en del är det förknippat med databrott, intrång och spionage. Andra föreställer sig en mager, glasögonprydd samt finnig tonåring framför en bildskärm som tillbringar det mesta av sin tid i sällskap med datorn, och någon kommer säkert att tänka på datachefen på jobbet. Under de senaste åren har en del till och med gjort gällande att hackaren är en hjälte. Jag skulle själv kalla hackaren för sändebud -- han har sänts ut av mänskligheten för att utforska informationens världar. Detta uppdrag kan verka otydligt och självpåtaget, kanske rent av befängt, men kommer att bli alltmer uppenbart ju längre du läser i den här boken.

Ordet lär från början ha tillämpats på de personer som någon gång på femtiotalet kröp under tågbanan i Tech Model Railroad Clubs (TMRC) klubbrum på Massachusetts Institute of Technology (MIT) och drog fram sladdar mellan växlar och reläer, en av de första datorliknande konstruktionerna. Ett hack var från början detsamma som ett studentskämt, den typ av små spratt som olika fakulteter hittar på för att skoja med skolan (eller andra, rivaliserande skolor), som att klä in hela skoltaket med aluminumfolie. Ett bra hack skulle vara iögonenfallande och få iakttageren att fråga sig "hur fan har dom gjort det där??". Det blev sedan synonymt med en uppseendeväckande lösning på ett tekniskt problem, ett roligt program eller ett på något annat sätt snillrikt påfund. En hackare var alltså den som konstruerade sådana manicker.

En hackare är defintionsmässigt en person som ägnar sig åt datorn för dess egen skull och dessutom tycker det är roligt. En författare som jobbar hela dagarna med en ordbehandlare är inte någon hackare. Inte en layoutspecialist, lagerinventerare, systemerare eller datalärare heller. Deras profession innebär att de hela tiden använder datorn som ett verktyg för att förenkla någon annan syssla. En programmerare som älskar sitt jobb är däremot en hackare. En begeistrad datatekniker eller mikrodatorkonstruktör är också hackare. Och så finns det hobbyhackare och det är egentligen den största och mest förbisedda gruppen, eftersom de inte arbetar yrkesmässigt med datorn. Amatörerna har inga PR-chefer som talar för dem och inga bokförlag eller egna branchtidningar som trycker deras åsikter. En del medier riktar sig till datorentusiaster, men för sällan deras talan. Datamedier i allmänhet tenderar istället att vilja uppfostra amatörerna så att de blir likadana som proffsen.

Jag tänker i den följande texten försöka sammanfatta ett antal begrepp, idéer och namn, alla med anknytning till elektronisk kultur och speciellt till hackarkultur. Jag kommer också att göra något ganska vanskligt -- jag försöker placera in händelserna och idéerna i ett historiskt perspektiv, vilket är mycket vågat, dels för att det rör sig om en relativt kort tid, dels för att det är sådant man brukar få en väldig massa skit för. Men jag gör det ändå. Anledningen till att jag anser mig värdig denna uppgift är att jag själv vuxit upp med den här kulturen, och att jag påstår mig ha ett personligt förhållande till den. Jag skulle till och med vilja påstå att jag har något av min informationsgenerations anda i blodet. Dessutom känner jag att det måste göras.

Det är en knivig historia om framför allt ungdomar, på 60--, 70--, 80-- och 90--talen. Det är en historia om hängivet arbete, dataprogram, auktoriteter och snillrika vetenskapsmän. Det handlar om hippier, yippier, nyliberaler, anarkister och klassisk socialism i en salig röra, och den ideologi som genom ett gytter av subkulturer fötts ur denna röra. Vi kommer att kastas mellan ordning och kaos, från tysta datasalar där endast det mjuka ljudet av tangenter som trycks ned kan höras, till högoktaniga decibel på ett rave i en lagerlokal i Hammarbyhamnen.

Nu skall vi till att börja med förflytta oss till MIT, någon gång på sextiotalet, för det är där historien för vår del börjar...

Hackarkulturens Vagga

Det var ingen slump att det kom att bli just på MIT som hackarkulturen föddes. Här fanns de första större datanätverken, och fakulteten upptäckte att vissa av studenterna från järnvägsklubben jobbade så engagerat med datorerna att de släppte på tyglarna och lät eleverna arbeta i princip helt på egen hand. Bland de mer namnbekanta av dessa liberala lärare fanns Marvin Minsky, numera legendarisk forskare inom artificiell intelligens. Den första hackargruppen hade på så vis uppstått ur ett järngäng av intresserade studenter. Den arbetsdisciplin som utvecklades bland dessa hackare på MIT var ett mellanting av studier och idéellt föreningsliv.

Hackargruppen i sig var inte något nytt. Hackarna var som alla andra små studentföreningar - på ont och gott. Ju längre utvecklingen pågick, desto mer sekteristiska och hängivna blev de. Stämningen i gruppen började likna den i filmen Döda Poeters Sällskap och man försummade alltmer studierna för att istället ägna sig åt datorerna. Speciellt Digital Equipments dator PDP- visade sig vara otroligt vanebildande. Datorn skilde sig från de monstruösa IBM-maskinerna som sedan 1948 sålts till universiteten genom att man arbetade direkt med den. Man kunde se sitt program utföras, och man kunde rätta till småfel medan programmet kördes. I ett nafs uppfann hackarna en mängd nya programmeringsknep och utvecklade bland annat det första dataspelet, Spacewar, och den första joysticken. Hackarnas bedrifter blev så bryktade att de hjälpte till att utforma datorn PDP-, som blev en ännu större framgång för företaget. Digital tillverkade sedan stora monster som hette VAX eller DEC (plus en eller annan versionssiffra) och har till stor del hackarna på MIT att tacka för sina framgångar.

Hade nu hackarna blivit behandlade som andra högskoleelever hade de skickats iväg från skolan när det visade sig att de bara hackade dag och natt istället för att plugga på sina tentor, och därmed hade sagan varit all. Nu var det dock så att det amerikanska försvaret i form av ARPA (Advanced Research Projects Agency, byrån för avancerade forskningsprojekt) blev intresserade av MIT:s resurser och gav dem pengar att anställa utvecklare för ett projekt som kallades MAC. Denna förkortning stod för Multiple Access Computing, Machine Aided Cognition vilket innebar att flera användare skulle kunna dela på en dator, och att det skulle vara lätt för användarna att utnyttja datorns resurser.

På MIT utvecklade hackarna sedan nätverk, meddelandesystem (ett av världens första sk time-sharing system (sv: tidsdelningssystem) som innebar att flera användare kunde dela på en dator genom att låta datorn ägna sig åt dem en i taget) och framför allt artificiell intelligens, ett forskningsområde där man än idag är världsledande. Man klurade över intelligensens väsen och förstod inte vad det var som gjorde det så svårt att fånga ens den enklaste intelligenta operation i en dators kretsar. På slutet av 1970--talet gav en dataprofessor vid namn Douglas Hofstadter ut en bok med direkt religiösa undertoner som hette Gödel Escher Bach -- ett Evigt Gyllene Band, och som har fått stå modell för hackarnas världssyn. Boken är vida spridd bland hackare, och anses även bland litteraturvetare som ett mästerverk. Dessvärre är boken svår (men inte svårläst) och placerad under hyllsignum T bland böcker om matematik, vilket avskräcker många.

Från Hofstadter hämtade hackarna en filosofisk grund till sin kultur; det var tankar om självreferens i intelligenta system (det vi brukar kalla att lära av sina misstag) med härledningar till så skilda områden som olika paradoxer bland de antika filosoferna, Bachs matematiska lek med harmonier, Eschers matematiskt inspirerade etsningar och teckningar eller Benoit Mandelbrots teorier om ordning i kaos. (Något som vi ser illustrerat i bl.a datorgenererade kaosbilder, sk fraktaler.) Resonemanget i boken leder så småningom läsaren fram till insikt i Gödels teorem som bevisar att varje fullständigt matematiskt system till sin natur är ofullständigt, dvs måste innehålla sanningar som inte kan bevisas.

Hofstadters bok mynnar ut i ett resonemang kring självreferens och artificiell intelligens (kort AI) som är tänkt att visa hur det är möjligt att beskriva mänsklig och maskinell intelligens som bunden till matematiska system. MIT var som jag sade pionjärer på forskning kring artificiell intelligens och många av hackarna var tidigt övertygade (och är det än idag) om möjligheten att bygga intelligenta maskiner.

Nåväl, vi nöjer oss med att konstatera att denna första hackargeneration var mycket upptagen av just matematik, matematisk filosofi och andra klassiska naturvetenskaper. Den filosofi kring intelligenta system som föddes på MIT blev stöttepelare i denna första hackargeneration. Det blev viktigt för hackarna att visa att de hade en egen kulturell identitet. Enligt Sherry Turkle, sociolog och författare till boken Ditt Andra Jag, föredrar därför de hackare hon intervjuat att lyssna på just Bach, och skyr romantiska kompositörer i stil med Beethoven, pga bristen på ordning i kompositionerna.

Att hackarna bildade en hård kärna med egna estetiska och filosofiska värderingar berodde också på att de höll sig mycket för sig själva. Av alla högskolestuderande är teknologerna de som håller sig mest för sig själva. En övervägande majoritet är män. Bland teknologerna är datavetarna de mest isolerade, och i ännu högre grad män.¹ Är man redan från början utstött är det inte så konstigt att man omvärderar sin syn på samhället och sin omgivning i övrigt. Är man dessutom ett lumpargäng är det i det närmaste oundvikligt. Hackarna umgicks mest med varandra, eller ännu hellre: via datorn. De utgjorde rent av en statssanktionerad subkultur.

Hackarna på MIT, bland andra Alan Kotok, Stewart Nelson, Richard Greenblatt, Tom Knight och Bill Gosper gjorde sig kända för att arbeta oerhört koncentrerat i trettiotimmarspass för att sedan gå hem och kollapsa och sova i tolv timmar. De fann maskinerna så begeistrande att de glömde allt annat medan de satt och jobbade. Vid sidan av detta odlade de en ideologi om att all information borde vara fri, åt kinesisk mat och lärde sig att dyrka upp varenda lås i hela skolbyggnaden med motiveringen att de skulle kunna använda utrustningen bättre. Av många sågs detta som respektlöst, men hackarna själva menade att det var nödvändigt för arbetet.

Faktum var att hackarna utgjorde en homogen grupp som borde vara varje akademikers dröm: de var intresserade av vad de höll på med, ägnade sig åt problemen dygnet runt -- under skoltid såväl som på fritiden. Fakulteten lät dem hållas.

Sedan började nätverkens historia. Man kopplade ihop ett par datorer med en kabel. Sedan tre. Sedan ännu fler, och snart hade man ett helt nätverk. Att kommunicera via en dator tar bort en rad besvärligheter som man annars råkar ut för i det dagliga livet: Det är inte nödvändigt att vara välklädd när du knackar på ett tangentbord. Du kan vara fullkomligt anonym. Ingen ser om du rapar eller vänder gaffeln på fel håll när du äter, och ingen kan se vilken hudfärg du har. Bilden av dig skapas, med få undantag, helt och hållet genom ditt skriftspråk. Sociala tillhörighetsmarkeringar är nästan totalt utraderade, och dina åsikter är lika goda som någon annans. Ingen kan slå dig, avskeda dig eller degradera dig om du är uppkäftig och säger din ärliga mening. Människor som kommunicerar genom datorer är förvånansvärt ärliga och uppriktiga, eftersom diskussionen förs av alla, och mellan alla.

MIT, Stanford, Berkeley och de andra stora amerikanska högskolorna blev stöttepelare i försvarsprojektet ARPAnet vilket kom att bli kärnan till det som vi idag känner som Internet. Med detta nätverk kom hackarna på MIT i kontakt med hackare på andra högskolor, och de kunde därmed lägga grunden till en transnationell hackarkultur som senare kom att sprida sig till Europa och Sverige. Härifrån härrör sig t ex de ursprungliga slangord man kan finna i The Jargon File, ett fritt tillgängligt dokument med en lista över många av de slanguttryck som används av hackare världen över. Några av de äldsta uttrycken går ända tillbaka till järnvägsklubben TMRC. Förutom ordlistan innehåller denna fil även en del små anekdoter och betraktelser av hackarens natur som sammantaget utgör den ursprungliga hackarkulturens kanske viktigaste skriftliga dokument.

När hackarkulturen spred sig från MIT över ARPAnet nådde den först de andra stora amerikanska universiteten som sysslade med dataforskning -- främst som sagt Stanford och Berkeley i San Francisco på andra sidan den amerikanska kontinenten. Tack vare ARPAnet blev hackarna oberoende av geografiska avstånd och kunde samarbeta och utbyta tankar om allt möjligt över dessa vidder, en lyx som vanliga människor inte haft tillgång till förrän nu på 90--talet. I San Francisco kom hackarkulturen via ARPAnet att i slutet på 60-- och början på 70--talet blandas upp med den samtida hippiekulturen, vilket blev den första kopplingen mellan hackare och hippier.

Till Sverige kom denna kultur först 1973 när Linköpings tekniska högskola specialiserade sig på datorteknik och studenternas egen dataförening Lysator bildades. Lysator gör för övrigt anspråk på att vara Sveriges äldsta dataförening (vilket de är) och ursprunget till den sanna svenska hackartraditionen (vilket är mera tveksamt). Lysator kommer att dyka upp längre fram i den här boken.

Hackarkulturen är nu inte bara någonting som kommer från skolvärlden; dessa universitetsstuderande hackare är bara en liten del av den digitala kulturarenan. Någon gång då och då dyker det upp någon nisse som påstår att bara de här hackarna som går på högskola och häckar i datorlabben är riktiga hackare. Att påstå något sådant är både dumt och idiotiskt. Vad ett ord betyder definieras givetvis av dem som använder det. Alla som identifierar sig som hackare har rätt att göra det. Så om vi nu låter 60--talet gå över i 70--tal händer det fler saker parallellt i tiden: de högteknologiska amatörerna dyker upp -- lika mycket hackare som någonsin Bill Gosper och hans kompisar på MIT.

Fotnoter:

¹Man meddelar mig att detta börjar förändras nu.