SKETCHES for My Sweetheart the drunk

[album reviews]

¤ means that the review is transcribed
* means that I have the review - coming soon
please, if you have these articles not marked with '¤' or '*' or other articles,
could you please send me them to me, I can't buy all the mags (though I try)
I'll also do a similar page for Grace, but I need lots of reviews there!


American reviews:

*Rolling Stone. Issue 787; May 28, 98. (p. 189)
New Jersey Beat. 1998
Billboard.
*Village Voice.
Los Angeles Times.
The Hollywood Reporter.
Chicago Sun Times.
¤RAYGUN. Number 56; May 1998. (p. 57)


English reviews:

*MOJO. Issue 55; June 1998. (p. )
¤Q. Issue 141; June 1998. (p. 108-109)
¤SELECT. June 1998. (p. 85)
¤UNCUT. Take 12; May 1998. (p. 77-78)
¤VOX. Issue 92; June 1998. (p. 84)
MM (Melody Maker). May 1998. (p. )
*NME (New Musical Express). 9 May 1998. (p. 45)
The Daily Telegraph
Finacial Times

French reviews:

¤les Inrockuptibles. No 150; Du 6 au 12 mai 98. (p. 21)
Rock&Folk
Rock sound
Télérama
L'INDIC

Australian reviews:

Sydney Morning Herald
Australian Rhythms 58
On The Street
In-Press

Japanese reviews:

Music
Music Magazine

Scandinavian reviews:

¤pop. vol. 2:5; Juni 1998 (p. 0510) (S)
¤Expressen - fredag. 8 maj 1998. (p. 16) (S)
*Dagens Nyheter - på stan. 8 maj 1998. (p. 22-26) (S)
¤Aftonbladet - puls. 8 maj 1998. (p. 10) (S)
¤Nöjesguiden - II. Nr 5; Maj 1998. (p. 24) (S)
¤Sydsvenskan - B. 18 maj 1998. (p. 7) (S)
¤Helsingborgs Dagblad. 16 maj 1998. (p. ) (S)
¤SLITZ. Maj 1998. (p. 34) (S)
*GT. 9 maj 1998. (p. ) (S)
*Upsala Nya Tidning - Fredag. 8 maj 1998. (p. ) (S)
metro. maj 1998. (p. ) (S)
Café. (p. ) (S)
Verdens Gang. 14 maj 1998. (p. ) (N)

Other european reviews:

Spex. (p. ) (D)
ROCK STAR. Maggio 1998. (p. ) (I)






Reviews from other countries:













American reviews


Rolling Stone. Issue 787; May 28, 98. (p. 189)

GRACE UNDER PRESSURE


SKETCHES (FOR MY SWEETHEART THE DRUNK)
Jeff Buckley
COLUMBIA

They run through this collection like a string of loosely buried land mines, images and aphorisms with the prescient sting of epitaph: "This way of life is so devised/To snuff out the mind that moves" ("The Sky Is A Landfill"); "I'm not with you/Not of you" ("I Know We Could Be So Happy Baby [If We Wanted To Be]"). But Jaff Buckley's death by drowning, a year ago this month in Memphis, was a tragic accident, and the few finished records that he left behind - the 1993 Live at Sin-é EP, the 1994 album Grace - were about finding a passage through darkness, into light. ...   - DAVID FRICKE


New Jersey Beat. 1998


Billboard.


Village Voice.


Los Angeles Times.


The Hollywood Reporter.


Chicago Sun Times.


RAYGUN. Number 56; May 1998. (p. 57)

JEFF BUCKLEY
Sketches (For My Sweetheart, The Drunk)
Columbia

There is a smog-covered wasteland of tract houses and strip malls in the Southern California desert known as the Inland Empire. It's an undistinguished, oppressive stretch of land that is anything but conductive to self-expression. Its habitants either fall into anonymous office jobs and spend the rest of their lives commuting back and forth to Los Angeles on congested freeways, or they wind up strung-out on speed and crack, bussing tables at the local Sizzler and living in a nearby trailer park.
This is where Jeff Buckley and I spent, and somehow survived, our formative years. During one of our conversations after the release of his debut album, Grace, we sat around and contemplated the incredible odds we had beat to break out of the cycle. In both cases music was our savior. It allowed us to rise above the morass of indifference and see a better way.
``From womb to tomb, it's thug country,'' Buckley lamented about those early environs. ``People grow up repressed from the spirit, day by day. It's misogyny, it's birth, death, work. It's misery.''
Then he confided, ``Music is the only thing I got. It's the only thing that's been really great to me all the time.''
In life and in his music, Buckley made it a habit to rail against the system. Rather than submitting to the drab orthodoxy of contemporary rock, he aspired to capture glittery dreams and black magic in his songs. His voice swooned and soared, his guitars vibrated delicately and rushed with rage. His music was truly like no other.
It's difficult to express the heartbreak I felt when Buckley drowned in the Mississippi River during a moonlight swim last May. Not only was he an extraordinary person, but I believe him to be one of the few genuine musical talents of my generation.
This sentiment is compounded by listening to his recorded remainders on the two-disc Sketches (For My Sweetheart, The Drunk). Buckley's songs - dark, brooding, full of bared emotion - have a power all their own. They creep into your life and are impossible to shake, for each one holds so much relevance and resonates so much truth.
Buckley was unrelenting in his pursuit to divulge the secrets of the heart. His songs are sprinkled with vibrant images of love, lust and, most hauntingly, death. Musically, he coalesced his fondness of soul, jazz and classic rock into a trembling, poetic noise. It's hard to dismiss the intensity of the gospel-tinged ``Everybody Here Wants You,'' the poignant ``Opened Once'' or the anxious ``Witches' Rave,'' on which he hopelessly sings, ``Am I blessed or am I cursed, I can't tell.''
Despite early claims to the contrary, these are fully-formed, living and breathing songs. On the four-track recordings that make up the second half of this collection, Buckley further reveals his ability to make music that is wholly engaging, even in a less-formed state.
``Haven't You Heard'' pairs furious electric guitars with a soaring verse. The desperate, frustrated ``Your Flesh Is So Nice'' reveals a punk streak. And the hushed blues-tinged lullaby that is ``Satisfied Mind'' closes the set with ghostly serenity, as Buckley sings, ``My life is over and my time has run out.''
It's impossible to not feel a choking swell of sadness while listening to these recordings. But the one thing Buckley learned during those years stuck in the middle of nowhere was that good music like this can make your problems disappear.   - Aidin Vaziri





Australian reviews


Sydney Morning Herald.


Australian Rhythms 58.


On The Street


In-Press





Japanese reviews


Music


Music Magazine





English reviews


MOJO. Issue 55; June 1998. (p. )


Q. Issue 141; June 1998. (p. 108-109)

Dead Good

Moral: always finish your album before going for a swim...

Jeff Buckley
Sketches (For My Sweetheart, The Drunk)
COLUMBIA 488661

 Standout Tracks
 Everybody Here Wants You
 Morning Theft
 You & I

 Fact File
 Recorded: Summer 1996-early winter '97, New York and winter-spring, 1997, Memphis
 Producers: Tom Verlaine, Andy Wallace, Jeff Buckley

Even in normal circumstances, Jeff Buckley's second album would be an event, given the impact of his 1994 debut Grace - an album fans were always apt to talk about in terms of love as much as admiration. Normal circumstances don't apply here, though, and when Buckley drowned in the Mississippi River last May, he was working towards an album he planned to call My Sweetheart, The Drunk. Hence, the addition of ''Sketches'' to the title: for what we're left with is a double-CD work-in-progress, or several sets of work-in-progress.
The first CD comprises 10 songs recorded between the summer of 1996 and early '97, with ex-Television guitarist Tom Verlaine producing. These songs might have made up, more or less, the second album. Might have, that is, if Buckley had been happy with the sessions. He wasn't, and Grace was proving a tricky act to follow: ''I'm in the middle of some wild shit now, please be patient,'' he posted on his Web site in December 1996. And although he remained friendly with Verlaine, he wanted to try something new, and promptly left New York for Memphis.
Buckley had planned to join Andy Wallace, producer and engineer on Grace, in the studio, where perhaps they would have taken their cue from Buckley's four-track recordings included on the second disc. We'll never know, as he died before band sessions began, so it's a guessing game, but Mary Guibert, Buckley's mother, under whose guidance the record was made, has done her best to make the guesses educated ones. She enlisted the help of Wallace, Buckley's band members, and his friends, Michael Clouse and Soundgarden's Chris Cornell, a bunch of people as qualified as any to reflect her son's tastes.

AS THE OPENING track, The Sky Is A Landfill, begins to tick off familiar Buckley tricks, the style is immediately recognisable - the vocals shift from near-conversation to scream, say, or the swift change in mood as gentle accompaniment develops into rock-out. Buckley had managed to fashion his own signature out of quite conventional sources. The easy comparison with Van Morrison, one suggested by Buckley himself on his first release - 1993's Live At Sin-e EP, on which he covered Morrison's The Way Young Lovers Do. Rock, folk and jazz seemed near-equal touchstones, while Grace's raw version of Benjamin Britten's Corpus Christi Carol offered further evidence of his voice's versatility.
Understatement was seldom a problem. Buckley never played cool, which partly explains his impact - his disarming candour a novelty on media channels saturated with irony. It was as if the intensity of his performance, live and on record inspired the same in fans.
This commitment comes with a downside - a tendency to bombast and a weekness for sophomore poetry which never reveals exactly why the sky may be a landfill. Other lyrics speak of ''the moon'' and ''meteors'' and ''witches'', underlining how a Buckley song often likes to paint events on a large scale, calling on the elements and the supernatural, no less. It's often a question of taking the good with the bad: Buckley's virtues brushing against his vices, so that his invigorating lack of restraint can also become cloying or mawkish.
Then there are gorgeous moments of clarity. On the second track, Everybody Here Wants You, the music quietens and Buckley, wistful, sings, ''we all look good from a distance''. The song is a tender soul ballad, something Al Green might sing: part prayer, part love letter. Everybody Here Wants You and the later track, Morning Theft, are as moving as anything on Grace. The latter also suggests that sketches might not be too bad a way to appreciate Buckley.
Think of Grace, and often it is a part of a song, not the whole thing, which comes to mind - a Buckley vocal swoop, perhaps or the first hummed notes of Mojo Pin. So it is with Morning Theft, which sets off as by-numbers Buckley - the strumming guitar, hint of longing in the lyrics - until it hits one of those moments when everything stops, and Buckley sings, ''there's no relief in this''. The relief that follows, via the track New Year's Prayer, seems to echo - and here's an unanticipated influence - Donna Summer. It could be I Need Love with an added eastern twist and a mantra: ''feel no shame for what you are''.
The temptation, of course, is to scour the lyrics for clues to Buckley's state of mind, or to find a retrospective poignancy, most marked on Vancouver, where he sings ''stay with me under these waves tonight''. As on Grace, yearning and regret serve as a thread, coating the songs with wishful thinking, missed opportunities, and if onlys. At its best, Buckley's music is a perfect fit for these themes, inflected by unease and dissatisfaction. When this tension is missing, he can sound dissapointingly workaday: Witches Rave and Yard Of Blonde Girls could be the sound of any bunch of competent rockers at work, although admittedly a bunch boasting a highly gifted vocalist.
The voice is the thing on You & I, which closes the first disc. What sounds like a swirling wind provides the accopaniment, as Buckley re-affirms that few pop instruments are expressive as his voice. It closes an impressive collection. A generous reckoning might conclude that Buckley would have edited out its lesser moments.
The second CD continues with later versions of Nightmares By The Sea and New Year's Prayer from the Verlaine sessions. Musicologists might find the amendment interesting, evidence to help piece together Buckley's changing musical direction. But the former is not among the stronger New York songs, and the latter hardly benefits from the reprise. Haven't You Heard follows - Buckley on paranoia, with wilfully discordant results, which at least suit the theme - before Buckley's final compositions, the four-track, kick in.
I Know We Could Be So Happy, Baby (If We Wanted To Be) is model Buckley, with longing shot through both sound and lyric. If another musician wanted to pay tribute with pastiche, this might have been the result, and fine enough is it too. Murder Suicide Meteor Slave and Demon John, however, are spooky affairs. Buckley's mother has said her son was impressed with the sound Sonic Youth drew from Easley, the Memphis studio, and these two songs are awash with a Sonic Youthy mix of the noisy, the melodic and the odd.

SEPARATING THESE tracks is Back In New York City, a cover of Gabriel-period Genesis's Back In N.Y.C., and while it's a pleasure to hear the overblown The Lamb Lies Down On Broadway tune reduced to a four-track, little is gained from the excercise. Your Flesh Is So Nice follows, and while most things recorded in such modest circumstances risk sounding like 1977, even on 24-track this might have turned out new wave. Jewel Box, with its seductive melody, works in contrast, as if Buckley, in his last work, was torn between the rough and the smooth. Perhaps he felt imprisoned by Grace, found its lyrical ease all too simple, and fancied messing his sound up a bit.
That he was restless seems beyond dispute, and helps make sense of the final track. Selecting a radio recording from 1992 might appear perverse, but Satisfied Mind, a C&W number, is apt. A satisfied mind, runs the song's moral, is the hardest thing to find. Buckley's mother obviously thought it a fitting finale.

Robert Yates


SELECT. June 1998. (p. 85)

JEFF BUCKLEY
Sketches (For My Sweetheart, The Drunk)

COLUMBIA

Death for a pop star is never the end - it just marks the creation of a new set of myths. After Jeff Buckley's tragic drowning, it was easy to see him as the archetypal doomed artist who, like Nick Drake, was almost too good for this world. It helped that you could also fit his father, Tim Buckley, and death from an overdose into this category.
Buckley Jr may well be drifting toward sainthood, but this collection is going to make it difficult for even his most romantically inclined acolytes to sustain his image. What's apparent behind even the most bizarre moments here is a sense of carnality that was hidden on the carefully textured spirituality of his sole full album, 'Grace'. Prince is the closest comparison, and not just in terms of musical eclecticism - Buckley seems to share the horny one's belief that sex is the only real subject.
The studio material is the more listenable by far, even though it's also the most contentious. His family claim that Buckley was pleased with the sessions. Some of his friends say he was planning to hold a ''burning party'' rather than release them.
It's hard to believe these songs were headed for the flames, however. 'The Sky Is A Landfill' shows Bucley outhollering Black Francis, while 'Everybody Here Wants You' is a delightful take on '60s Motown. The twisting musical journey continues with 'Witches' Rave', an unashamedly exuberant glam-stomper.
The album clearly has its moments of glory, yet too often it leaves you wondering what might have been. 'Vancouver' nods towards such well-loved show-stoppers as 'Last Goodbye', but it fizzles out before really taking flight. You can even sense Buckley over-stretching himself on 'Nightmares By The Sea', a song that sounds improbably like the goth pop of The Cure.
Buckley's four-track efforts turn up even bigger surprises. As well as displaying an unsuspected love of prog-rock with a cover of early Genesis ('Back In New York City'), he also treats us to single entendres like ''I know you're a woman by the way you burp below.'' But among the doodles you can still hear embryonic gems: 'I Know We Could Be So Happy Baby (If We Wanted To Be)' is an eerily beautiful ballad with a poignant resonance: ''I'm the ghost who comes and goes.''
The main argument against this record has to be that Buckley would never have sanctioned the release of much of this stuff - only someone who'd seriously lost the plot would've put out the Devo-esque horror of 'Murder Suicide Meteor Slave'. But this frustrating inconsistensy was presumably the point his mum was making with the title. We've only been left with the sketches. The masterpiece has been lost forever.

JOHN MULLEN


UNCUT. Take 12; May 1998. (p. 77-78)


Album of the month:
Sketches of pain

JEFF BUCKLEY
SKETCHES (FOR MY SWEETHEART THE DRUNK)
Columbia

Posthumous double-LP of demos, plus live and studio recordings
THIS is not the follow-up that Jeff Buckley had intended to Grace, the astonishing 1994 album which was the first introduction most of us had to his yearning, soaring, fragile genius. Although he made several false starts, sadly the album Buckley planned was never completed. He was on his way to a rehearsal studio in Memphis to meet his band and commence work on a brand new set of recordings when he stopped by the river bank at the Mud Island marina and went for that fateful swim.
Buckley's record company had started pressuring him for a new album in 1995, but the singer was in no rush. In October, 1996, he told fans via his web-site that a new album called My Sweetheart The Drunk would be released in spring, 1997. He looked set to meet the deadline, recording in New York with Tom Verlaine as co-producer and trying out the new material with his band at a number of live shows under a series of improbable pseudonyms.
At the suggestion of his friends in The Grifters, Buckley transferred to Memphis early in 1997, and cut some more tracks with Verlaine. But he was dissatisfied with the results and, according to some sources, even talked of burning the tapes. He decided to start again, this time using Andy Wallace, who had produced, engineered and mixed the first album.
The band was dispatched back to New York while Buckley set about making four-track home recordings of new songs and reworking several others from the abandoned project with Verlaine. He also gave the new songs a run-out playing solo on Monday nights at a Memphis club called Barristers. Finally he felt ready, studio time was booked to begin recording on June 30, and Buckley recalled the band to commence rehearsals. Ha was to die before they ever began.
No one knows what Buckley would have finally emerged with. What we have here across two CDs is as authentic a representation of his remarkable musical vision as is available, compiled by his mother, Mary Guibert, and Chris Cornell, a close friend of Buckley's, and engineered, as he intended, by Wallace.
The 10 songs on the first disc in effect constitute the scrapped Verlaine-produced, proving to be a staggering piece of work which builds and expands upon the territory mapped out by Grace. If Verlaine knows why Buckley didn't want these songs released, he isn't saying.
Perhaps he is just as perplexed as the rest of us, for it is no exaggeration to say that several of these recordings are touched with genius. ''Opened Once'' is one of those almost unbearably tender falsetto numbers, a thing of rare, fragile beauty with a heavenly melody that slips out of reach every time you try to grasp it. ''Morning Theft'' has a similarly dreamy quality, while ''Vancouver'' is edgy and razor sharp. ''New Year's Prayer'' is an epic, with an Arabic feel reminiscent of Zeppelin's ''Kashmir'', but ''You And I'' is the tour de force, mysterious and ethereal, featuring just Buckley's voice and an eerie, droning echo in the background, reminiscent of some of his father's wilder experiments on Starsailor. It may just be the best vocal performance he ever recorded.
Elsewhere, he explores a much fuller band sound with a tough brittle edge. ''The Sky Is A Landfill'' has a touch of Robert Plant about the vocals, while ''Yard Of Blonde Girls'' is a slow, guitar-laden,grunge-textured number. ''Nightmares By The Sea'' has a magnificently insistent driving riff and a pop chorus that could have been written by Marc Bolan. The gorgeous ''Everybody Here Wants You'' is the sort of white soul performance Mick Hucknall must dream about, and ''Witches' Rave'' is almost Beatlesque with Buckley asking, ''Am I cursed or I am blessed?''
Had he lived to burn these tapes this would have ranked as one of the great lost albums of all time, however good its eventual replacement.
The second disc consists of work in progress at the time of his death - six new songs recorded at home on a four-track, two reworkings of tracks from the Verlaine sessions, a version of Peter Gabriel's ''Back In New York City'' from The Lamb Lies Down On Broadway, and a wondrous 1992 live recording of ''Satisfied Mind'', the country standard once recorded by The Byrds. It's a fascinating series of glimpses into the mind of a restlessly creative spirit, constantly experimenting and pushing at the boundaries.
Listening to the melodic inventiveness of demos such as ''I Know We Could Be So Happy, Baby'' and the experimental weirdness of ''Demon John'', you can only wonder what he would have achieved, and to what further shores he might have taken that extraordinary voice.

Nigel Williamson


VOX. Issue 92; June 1998. (p. 84)

THE LAST GOODBYE

JEFF BUCKLEY
Sketches (For My Sweetheart, The Drunk) (Columbia)

The final few songs...

JEFF BUCKLEY was, perhaps, not best suited to life as a musician. Not for lack of ability or talent - anything but - but because everything about his finest music was at odds with the demands of the music industry. It was wilful, spontaneous, awkward, impossible to package or label. And it was easily damaged.
'Grace', one of the finest debuts ever, emerged in September 1994 to (muted) fanfares. Warm, complex and human, it lacked only a little grit and sweat, some rough surfaces to highlight the sheer beauty surrounding them. Immediately he began an unbroken year touring clubs and theatres in every town that would have him throughout the developed world - providing him with an awestruck and loving fanbase, and leaving us, in August 1995, with a somewhat broken Jeff. He would never tour again or finish another record.
Before the year's end, rumours were already circulating that Jeff, exhausted from touring and disillusioned by the machinations of the music industry, would not release a second LP. By mid-1996, however, he felt he had sufficient raw material to give it a bash, and began work with 'like-minded' producer Tom Verlaine. Sporadic recordings continued throughout the year, but Jeff was losing heart. Something - he didn't know quite what - wasn't right. The music was too clean and clear, the songs too simple. Where 'Grace' had developed over time, and in front of audiences, these songs weren't progressing from their original four-tracks.
He put the recordings on hold in December - he was to abandon them altogether in February - rented a car and played a series of solo club dates in America under an assumed name. He wanted, as he described it, ''that precious and irreplaceable luxury of failure'', but he was also looking to combat self-doubt. He could no longer remember quite how he'd come to write and record an album such as 'Grace'. His verse-chorus-verse pop-rock with Verlaine, though powerful stuff, was the model of restraint by comparison.
The tour confirmed his darkest suspicions - the year had been wasted. He needed to explore the few new songs he still liked, to improvise others into being, to work away from marketing schedules and profit projections; above all, to work hard. Having decamped from the busy studios of New York to relaxed atmospheric Memphis, he sent the band home, and began recording new demos alone.
Barely three months later, while swimming in the Mississipppi, he was caught by the undertow and drowned.
'Sketches' splits his last year's material in two - 13 of the bare-boned Verlaine tracks followed by six of the demos. The studio material, for all his misgivings, is astonishing - powerful and intense with barely a wasted note. The four-tracks veer between fully realised new songs - at least equal to the studio work - and scrappy, noisy, messy jams and indulgences. And at just 90 minutes in total, perhaps rumours of 'a wealth of unfinished material' were somewhat exaggerated.
Though much of 'Sketches' is extraordinary, it is emphatically not the album Jeff would have wished to see released. But it's pointless to bemoan the fact that he did not finish this album. He should have had a lifetime.

David Kelly


MM (Melody Maker). May 1998. (p. )


NME (New Musical Express). 9 May 1998. (p. 45)


The Daily Telegraph.


Finacial Times.





French reviews


Les Inrockuptibles. No 150; Du 6 au 12 mai 98. (p. 21)

la belle et l'abrupt

Sketches (for my sweetheart the drunk) aurait pu racler de tristes fonds de tiroir. Mais ce recueil de sessions et de demos, vestiges d'un deuxième album inachevé, révèle un Jeff Buckley confronté à ses ébauches. Et confirme que même dans le brouillon ou l'inachèvement, cet homme savait ne pas perdre les clés de la liberté.
Par Richard Robert

Trouver n'est rien. Le difficile est de s'ajouter ce qu'on trouve.'' (Paul Valéry, Monsieur Teste). Il faudrait d'abord dire que, pour ceux qui restent, la mort - brutale ou pas - chagrine, désarme, mais ne pousse pas forcément à entrer en dévotion, à s'installer dans le fétichisme commémoratif. On a toujours pensé que la compagnie des grands vivants était une expérience plus gaiement perturbante que certains rassurants commerces avec les fantômes. On savait donc que même paré d'un prévisible halo de légende, le Jeff Buckley d'outre-tombe n'arriverait jamais à la cheville du Jeff Buckley vivant, vibrant. Qu'à nos oreilles, ce dernier resterait d'une dérangeante liberté, ni effacé ni mythifié, ni pâli ni maquillé par l'action mensongère du souvenir. A peine figé, gravé sous les traits d'une jeunesse qui, de toute façon, lui va bien, une jeunesse qui aura su repousser les spectres de l'habitude - ce rhumatisme du coeur. Qu'on en tienne pour preuve les violentes beautés d'un Grace toujours pas revenu de sa promenade sur les cimes - pierre précieuse dont le temps ne saurait éroder les angles aigus, ternir les éclats et les excès, domestiquer les reflets d'ombre et de lumière.
A vrai dire, on ne demandait donc rien de plus. Tout en sachant que cette époque, avec ses récurrentes peurs de vide, de l'absence et du secret, refuserait que les choses s'inachèvent ainsi: il nous serait donc forcément proposé d'en voir un peu plus, d'en entendre davantage, de prolonger coûte que coûte. C'est l'objet de ce double CD, composé de sessions et de demos initialement destinées à un deuxième album tué dans l'oeuf. Passé les inévitables questions sur la purété d'intension de l'entreprise, on peut pourtant se réjouir. D'abord parce que l'on a échappé à la compil du souvenir, au live à briquets ou à l'album-hommage avec aréopage de stars - horreurs qui viendront bien en leur temps. Ensuite parce que Sketches (for my sweetheart the drunk) est mieux qu'un disque de compensation à l'usage des inconsolés, un des albums-mouchoirs dans lequel on vient éponger son coeur mouillé et ses yeux rougis. Rêche, pas toujours commode ni séduisant, il devrait même dérouter les admirateurs de Grace et froisser une légende brodée sur les thèmes de perfection - voire de l'angélisme. Sketches apporte en effet un riche contrepoint : soit la confrontation entre Jeff Buckley et l'inaboutissement, entre un génie et ses brouillons, entre la belle et le brut - voire l'abrupt. Ainsi cette musique connaissait les ingrats vertiges de l'ébauche, du tâtonnement. Il aurait fallu être bien naïf ou bien pieux pour en douter, mais on ignorait que la piste valût d'être creusée.
La première partie du disque, composée de sessions en groupe sous la houlette de Tom Verlaine, ne convainc pourtant pas immédiatement. Si Grace évoquait une trance sans nom, un voyage ivre au-delà des styles, ce recueil de chansons - que Buckley aurait renié avant de s'envoler pour Memphis - semble quant à lui beaucoup plus terrestre. Non pas que la musique renonce ici à toute élévation. Simplement, dans une atmosphère plus conforme aux climats, schémas et formats de l'écriture de rock, Buckley gagne le plus souvent les hauteurs à la seule force de sa voix et des guitares, s'arrache à la pesanteur soit par d'impressionnantes mises à feu - les dynamités The Sky Is A Landfill et Nightmares By The Sea, la montée en sauvagerie de Vancouver -, soit par de plus douces ascensions - la ballade Morning Theft, la mélopée orientale de New Year's Prayer, la voix flottante de You & I. Comme s'il voulait rompre avec ce rôle d'Icare que les marchands de mythe s'apprêtaient déjà à lui faire jouer, Buckley prend pour point de départ des territoires plus connus, plus fréquentés ; mais ses chansons en dépassent suffisamment les bornes pour ne pas porter l'aveu d'un renoncement. Une seule fois, on l'entendra rester sur le carreau - sur un Yard of blonde girls qui, avec son surplus de graisse dans le moteur, se condamne à voler en rase-mottes.
La deuxième partie de disque fréquente encore d'autres altitudes, en particulier sur les dix derniers titres. Car là, pourtant loin de l'incandescence de ses disques et de la folle intensités de ses concerts, Buckley, seul avec son 4-pistes, campe au coeur même de sa musique, dégaine des demos comme ce journal rêverait d'en recevoir ne serait-ce qu'un tour de six mots : des document bruts, sales, mais bourrés d'énergie, de grâce et d'audace, pas encore frottés à la difficile réalité du travail de groupe. Les travaux d'un homme qui déclarait il y a quatre ans ''avoir toujours mis un point d'honneur à résoudre toutes les énigmes du son'' et qui n'aura cessé de poser de nouvelles équations. Ne pas s'attendre à des demos-papparazzi qui, sous couvert de faire dans le documentaire, voudrait transmettre l'illusion de l'intimité, de l'artiste saisi dans son émouvante nudité : qui rêve ici de surprendre Buckley à poil dans sa cuisine devra passer son chemin. Car il y a mieux à faire : par exemple affronter les étonnantes démences électriques de Murder suicide meteor slave, Demon John, Your flesh is so nice ou du Back in NYC de Genesis (!). Là, Buckley s'en donne à coeur joie, affole sa propre boussole, rit de sa cruelle liberté. Ensuite, Jewel Box et surtout la divine simplicité de Satisfied mind appliquent sur nos tympans le plus réconfortant des baumes ; mais il est trop tard, on a entendu l'impensable. Et c'est en égratignant ainsi l'icône, en grattant sous l'or d'un musicien qui risque d'être trop vite statufié, que Sketches gagne sa plus belle raison d'être. En retranscrivant ce que le fou chantant Buckley était parvenu à rester, malgré son enrôlement plus ou moins forcé dans les jeux du cirque rock : un voyageur sans regret, une sorte de Hun unique, prêt à brûler les traces du passé, à consumer le présent et à embraser le futur par le seul souffle de sa foulée. Un type qui, comme monsieur Teste, aurait tout fait ''pour mûrir ses inventions et en faire ses instincts''.

Sketches (for my sweetheart the drunk)
(Columbia/Sony).


Rock&Folk.


Rock sound.


Télérama.


L'INDIC.





Scandinavian reviews


pop. vol. 2:5; Juni 1998 (p. ) (S)

JEFF BUCKLEY
Sketches (For My Sweetheart The Drunk)

Columbia/Sony

7 (/10)

Att Robert Plant avgudar Jeff Buckley är inte konstigt. Buckley måste ha avgudat Plant, och han hade besvärande tendenser att bli en lika uppblåst bombastisk sångare. Men han hade också en känslighet och en nyansrikedom i sin röst som Plant bara kan drömma om.
När det gäller hans far, den mytomspunne Tim, var förhållandet omvänt. Hos den unge Buckley fanns bara en skärva av den frihet, den nästan chockerande nakenhet som karakteiserade hans fars röst. Det var en skugga han möjligen aldrig hade kunnat ta sig ur.
I och för sig hann Jeff bara göra ett enda studioalbum innan han förra våren drunknade i Mississippifloden, men å andra sidan var han då flera år äldre än hans far var när denne dog av en överdos, sommaren 1975. Tim Buckley hade då nio album bakom sig, varav minst fem räknas som högst personliga mästerverk.
Så mycket för statistiken, och perspektiven.
»Sketches« är inte ens den med spänning emotsedda uppföljaren till »Grace«. Som titeln anger är det här bara skisserna. Vägen dit.
Buckley hade i olika perioder, med början sommaren 1996, spelat in med Tom Verlaine som producent. Sista gången var i Memphis, bara några månader innan han omkom. Inspirerad av kompisarna i The Grifters och soundet han hörde på SOnic Youths »Washing Machine« hade han bestämt sig för att göra albumet i Easley Studios.
Men han var inte nöjd med resultatet. Det sägs att han till och med talade om att bränna tejperna. Han skickade hem Verlaine och sina musiker och fortsatte att testa sina låtar under en rad soloframträdanden på en liten klubb i Memphis.
Han bestämde sig så småningom för att i stället göra albumet tillsammans med producenten Andy Wallace, som gjort »Grace« och som mixat Sonic Youths »Dirty«. Inspelningen skulle börja i slutet av juni förra sommaren. Den kväll han drunknade var han på väg till den första av tre veckors repetitioner inför inspelningen.
Det här dubbelalbumet innehåller inspelningar han lämnade efter sig. Sammanställda av Buckleys mamma, mixade av Wallace.
Och första CD:n är det närmaste man kan komma det Verlaine-producerade album Buckley själv förkastade.
Anledningen till att Buckley gjorde det kan vi bara spekulera i, möjligen tyckte han som jag nu att det låter lite för enkelt om inspelningarna. Det låter som enkla och väldigt välgjorda, men rätt ospännande demoversioner. På den kompletterande CD:n har man bland annat laagt in en rad hemmainspelningar och bland dessa finns nytolkningar av två av de Verlaine-producerade låtarna. Skillnaderna är definitivt inte stora, vilket gör ekvationen ännu mer svårlöst. Kanske var det helt enkelt så att Buckley tyckte sig sakna låtar för att göra det album så många väntat så länge och så förväntansfullt på?
Det är nämligen inte så många verkligt stora låtar vi serveras. Musikens kvaliteter måste sökas i rösten, inte i låtarna. Plattan inleds med en rätt tröttsam Zeppelin-variation och några andra spår bär lika tydliga som oväntade T.Rex-influenser. »Everybody Here Wants You« är en snygg och förförisk soulsak där Buckley väger orden på guldvåg - »you're undressed/in your dreams with me/I'm only here for this moment« - men det är knappast något överväldigande låtbygge.
Och att »Opened Once« och »You and I« är plattans definitiva höjdpunkter beror mer på att Buckley sjunger dem med sin allra mest sårbara falsett än att de skulle vara fantastiska låtar. Den sistnämnda görs helt a capella, med bara en eteriskt ekande ton i bakgrunden, och är ett vokalt mästarprov.
Buckley var över huvud taget en sångare som bars fram av en oerhörd teknisk förmåga. SAmtidigt ger han känslan av att ha varit en väldigt självmedveten sångare. Vilket oftast är en mindre lyckad kombination. Detta står väldigt klart när man till exempel hör andra-CD:ns naivt söndersjungna liveversion av Red Hayes så djupt moraliska och handfasta countryklassiker »A Satisfied Mind«. Ge mig Porter Wagoners hitversion eller The Byrds sextiotalstolkning, any time.
Så precis som det var på »Grace«, så är det ofta här. När jag längtar efter att han ska pressa sina läppar mot min själ så blir det oftast bara en elegant kyss på kinden. Den här sångaren hade mer att lära av livet.
Lennart Persson


Expressen - fredag. 8 maj 1998. (p. 16) (S)

ROCK

Skisser som spränger

JEFF BUCKLEY:
Sketches for 'My sweetheart the drunk' (Columbia).

Jeff Buckley omkom i en drunkningsolycka i Memphis 29 maj i fjol.
Samma kväll hade hans musiker anlänt till stan för att påbörja arbetet med uppföljaren till Grace, Buckleys hyllade och omtalade debutalbum (en storsäljare i bland annat Frankrike och Australien).
Under vintern och våren hade sångaren skissat på det kommande albumet, i form av sessioner med producenten Tom Verlaine (f d Television) och även på en lång rad enklare hemmainspelningar.
Lagom till årsminnet kommer denna dubbel-cd av "utkast" till det album Buckley redan döpt till My sweetheart, the drunk.
Tjugo inspelningar valda av hans mor Mary Guibert i samråd med musikaliska bekanta som Soundgardens Chris Cornell.
Det är en i stora stycken överväldigande, stark och gränssprängande platta.
Ni som hört Grace är välbekanta med Buckley kvicksilverstil, de tvära kasten från änglalik psalmsång till grov, grungig sjögång i den metalliska farkost Led Zeppelin en gång byggde.
Det är självklart varför Jimmy Page och Robert Plant hyllar Jeff Buckley i varenda intervju: ingen annan artist har kommit lika nära deras vision av mötesplatsen för visa, hårdrock och afro-asiatiska klanger.
Vi får lysande bullrande grunge/Led Zeppelin-nummer: som The sky is a landfill, Witches Rave och Yards of blonde girls.
Stilla psalmlika hjärtekrossare som Opened Once och Morning Theft.
Aparta, arabiskt kryddade fullträffen New years prayer och dessutom ett stycke fin modern soul som faktiskt låter som en postum hitsingel (Everybody here wants you).
Samtliga nämnda nummer är Verlaine-produktioner. Andra cd-n består av enklare heminspelningar av skiftande art: Genesis (!) Back in New York City är ett lyckat maskinellt experiment, Your flesh is so nice är rak punk och avslutande standardlåten Satisfied Mind är en mycket vacker och rörande slutpunkt (samma inspelning avslutade Jeff Buckleys begravningsceremoni).
Ni kanske inte visste att ni saknade honom, men hör ni detta album blir tomrummet efter en unik artist förödande uppenbart.

MÅNS IVARSSON


Dagens Nyheter - på stan. 8 maj 1998. (p. 22-26) (S)


Aftonbladet - puls. 8 maj 1998. (p. 10) (S)

Han kunde ha blivit hur stor som helst

JEFF BUCKLEY
Sketches (for my sweetheart the drunk)
(Columbia/Sony)

Det finns som Robert DeNiro mycket riktigt säger i "A Bronx tale", inget så tragiskt som förspilld talang.
När Jeff Buckley, legenden Tim Buckleys 31-årige son, i fjol drunknade i Mississippi utanför Memphis var det följaktligen inte bara en tragedi för hans släkt och vänner.
Det var ett bedrövande slag för alla som bryr sig om ny, ung kultur. Ty samtidigt så slockade ett av de främsta rocklöften världen sett på många år.
Det förstår jag om inte annat nu, när denna dubbla uppvisning i skönhet och smärta äntligen når offentligheten. Det är egentligen ingen färdig uppföljare till "Grace". Det är, som titeln anger, skisser Buckley laborerade med vid tiden för sin bortgång. Dels finns här rena demotagningar - inte sällan ganska skruttiga - dels material han producerat ihop med Tom Verlaine.
Riktigt hur den unge New York-poeten tänkt sig slutresultatet vet ingen, men redan på detta tidiga, tidvis tekniskt undermåliga stadium var han stor rockmusik på spåren. Poetisk och ofta andlöst vacker men också svart, smärtfylld och bitvis snudd på morbid. Ett nummer som "Murder Suicide meteor slave" bör knappast spelas för lättskrämda personer...
Det finns tydliga spår av pappa, särskilt i de sånger Verlaine var med och födde, men jag ser paralleller även till namn som Nick Drake, Tim Hardin, Nick Cave och ibland faktiskt också Bob Dylan.
Jeff Buckley skulle ha kunnat bli hur stor som helst.
Världen är för jävlig.

Per Bjurman


Nöjesguiden - II. Nr 5; Maj 1998. (p. 24) (S)

Jeffrey Scott Buckley, 1966-1997

    (masterpiece)

JEFF BUCKLEY
Sketches (For My Sweetheart the Drunk)

Jag blir aldrig förvånad - och sällan ens verkligt berörd - när rockstjärnor dör. Det enda som förvånar mig är att inte fler av de jag brytt mig mest om strykt med. Alex Chilton, Paul Westerberg, Willy de Ville, Lou Reed, Tom Waits, Richard Lloyd, Debbie Harry, Iggy Pop, David Johansen, Roky Erickson, Ramones - att de fortfarande lever är ett under, med tanke på vad de petat i sig. åtminstone hälften av dem borde åtminstone ha gått ut framför en buss, eller något.
Men de överlevde - och Jeff Buckley dog, bara 31 år gammal. På kvällen den 29 maj i fjol var han och en vän på väg från en restaurang i Memphis till den replokal där han samma kväll skulle börja trimma ihop bandet för inspelningarna av hans andra studioalbum. Studiotid var bokad från den 30 juni, men Buckley kom aldrig ens till replokalen. Istället vadade han ut i Mississippi i skymningen, med stövlar och allt sjungandes Led Zeppelins Whole Lotta Love, innan han sveptes med av de lömska underströmmarna - allt enligt den populäraste skildringen av hans sista kväll.
Förmodligen är det ljug. Han kan lika gärna ha blandat fel mediciner och sprit, däckat på stranden och svepts iväg av tidvattnet. Ingen dör vackert i den här branchen och et vore dumt att låtsas något annat. Men när jag fick höra om hans död (kroppen hittades från en båt en knapp vecka senare), blev jag uppriktigt gripen och ledsen. Inte han; inte än.
Och ändå var jag först väldigt skeptisk till artisten Jeff Buckley. Allt var lite för perfekt; hans extremt fotogeniska utseende, att Tim Buckley var hans pappa (även om de bara träffades en gång), att han reciterade poesi på sina spelningar - det var en PR-mans dröm och PR-mäns drömmar gör sällan bra musik. Det lilla jag hört av honom påminde dessutom alldeles för mycket om Robert Plants kastratylanden. Och Robert Plant har jag alltid avskytt.
Men så fick jag höra en promoskiva där Buckley gjorde Big Stars Kanga-Roo i en 14 minuter lång version som var fullständigt knäckande - och förstod att det var dags att köpa Grace och lyssna på den med nya öron.
Det gör jag fortfarande, för det är ett av de bästa debutalbum som gjorts - och när tidningen Sound Affects bad mig lista de fem skivor som betytt mest under de tio år tidningen funnits var Grace den första jag plitade ner.
Att uppföljaren skulle heta My Sweetheart the Drunk avslöjade Buckley själv på Internet redan hösten 1996. Han beskrev den som "a guidebook for losers in love" och räknade med att den skulle komma ut hösten därpå. Ett tiotal låtar spelades in med Tom Verlaine som producent, men Buckley själv tyckte inte att de dög. Han skrev ett 20-tal nya låtar, spelade in hemmademos på ett tiotal, kallade in samma producent som på Grace och begav sig till Memphis.
Dessa demos, tillsammans med de skrotade Verlaine-inspelningarna, släpps nu som Sketches (For My Sweetheart the Drunk). Det ska vi vara glada för. Allt annat hade varit verkligt tragiskt, för även om Buckley själv hade en annan vision och andra krav är det ett helt fantastiskt album.
Tom Verlaine har uppenbarligen fallit hårt för skönheten i Buckleys musik - och kanske var det därför mannen själv var så skeptisk. Han sökte något hårdare, något smutsigare, men Verlaine måste ha stretat emot, för sånger som Everybody Here Wants You, New Year's Prayer och Nightmares By the Sea är så mycket ren skönhet man kan be om. När han försöker övertyga kvinnan i Everybody Here Wants You att även om alla män i lokalen vill ha henne så är det JB och ingen annan hon kommer att välja, då är han en musikalisk förförare lika oemotståndlig direkt som en gång Dylan, Cohen och ...eh, Tim Buckley.
Allt är dock inte lika vackert, inte ens på Verlaine-inspelningarna. Här finns spår som är extremt mörka i sin självbild, som Opened Once - och mer än en buckleyolog lär frossa i en rad som "I'll never make it out alive" i voodoomardrömmen Witches Rave.
När man kommer över på demoinspelningarna blir det riktigt svart, i spår som Demon John och Murder Suicide Meteor Slave. Det blir också aningen mer förvirrat, med covern på Genesis Back In New York City, innan det hela avslutas med en nästan plågsamt svajig livetagning av countrystandarden Satisfied Mind. Det är uppenbart musik av en man som inte hade full harmoni. Men det är också makalös musik, vare sig han luftar sin förkärlek för orientalisk musik à la Nusrat Fateh Ali Khan eller för enkla popmelodier och riff.
Självklart finns det brister, självklart är demospåren ofärdiga. Men det är fascinerande att få höra allt - och av 20 spår, varav två omtagningar, är det mycket lätt att plocka ut 12-13 låtar till ett helt fantastiskt rockalbum, ännu naknare än Grace. Så plocka då.
(Skivan släpps den 15 maj)

Martin Jönsson


Sydsvenskan - B. 18 maj 1998. (p. 7) (S)

Bitande starkt och intensivt

Jeff Buckley
Sketches For My Sweetheart The Drunk

Den här plattan hade jag verkligen kunnat vara utan. Ja, missförstå mig rätt, det är inte det att jag ogillar Jeff Buckley.
Men om inte artisten hade vadat ut i Mississippi en dag i början av förra sommaren, samtidigt som en förbipasserande pråm skapade olycksaliga strömmar, så hade han hunnit sammanställa sitt andra verk efter eget huvud. Och sångaren med den gudabenådade, skira rösten drevs uppenbarligen av en exceptionell artistisk vision.
Första delen av denna dubbel utgörs av de sessioner Jeff och hans band hade med Television-gitarristen Tom Verlaine som producent. Buckley blev inte nöjd. Verlaine lämnade studion med orden ``Du borde kanske fundera över att ställa lite mindre hårda krav på dig själv''.
Han hade en poäng. Plattan har en enhetlig känsla över sig, sångerna är diskret instrumenterade och Jeffs röst står ohotad i centrum. I spannet mellan mjuka falsetter och nästan hysterisk, oförlöst längtan, minner sångaren ömsom om en meditativ Robert Plant, ömsom som en stjärnseglande Marc Bolan. Det är hart när omöjligt att vara likgiltig inför den intensiva ``The Sky Is A Landfill'', Soundgarden-lika ``Yard Of Blonde Girls'' och den episka ``New Year's Prayer''. Under det besvärjelselika mantrat ``Feel no shame for what you are'' närmar sig Jeff den annars oefterhärmlige Nusrat Fateh Ali Khan.
Avslutande ``You & I'' sjunger Jeff Buckley ensam, till ett dimhöjlt ekande, och det låter som en trosbekännelse från en fallen ängel.
Del två utgörs främst av Buckleys ensamma demoinspelningar. Den som inte vill stiga in i sångarens privata rum och lyssna till den bittra gråten från en torterad poet eller den livsglada lekfullheten hos en förälskad yngling, gör klokast i att stanna utanför. Det är ofta mörkt och introvert - och stundtals bitande närgånget och starkt.
Jeff Buckley vadade ner i floden ung och vacker, fullt påklädd och sjungande för full hals. På något sätt är det en rätt vacker bild.

Lars Thulin


Helsingborgs Dagblad. 16 maj 1998. (p. ) (S)

JEFF BUCKLEY:
Sketches For My Sweetheart The Drunk
(Columbia/Sony)

Jaff Buckley tyckte förbannat illa om rock 'n' roll-myten "lev hårt, dö ung och bli ett vackert lik".
Men så en natt för nästan exakt ett år sedan vandrade han ut i Mississippi, med kläder och boots och allt och drunknade. Han hade hunnit fylla 31.
Myten Jeff Buckley är rdean skriven. Själv skulle han säkert inte vara speciellt intresserad. Jeff Buckley levde för musiken. För glädjen och passionen och närvaron den skänkte honom. Debuten kom 1992 med den fantastiska "Grace". Uppföljaren hann aldrig bli klar.
Men nu får vi skisserna till den platta som skulle börja spelas in i Memphis bara månaden efter den natt som blev Buckleys sista. Studion var bokad. Bandet på plats. Sångerna skrivna.
"My Sweetheart The Drunk" är en dubbel. Första plattan är de inspelningar som gjordes med Tom Verlaine som producent och som Jeff Buckley inte var riktigt nöjd med. Andra skivan är demotagningar som skulle ligga till grund för de nya inspelningarna.
Misstänker att Jeff Buckley tyckte att Verlaine-plattan var alltför tillrättalagd. Svärtan, som onekligen lockade honom, är ganska långt borta här. Men för oss som älskar bittersöta symfonier fulla av svindlande melodier är den en underbar samling sånger. Buckley håller tillbaka de allra mest uppenbara Zeppelin ch Pearl Jam-influenserna och lyfter istället fram skönheten.
Allra vackrast är den nerviga förförarballaden "Everybody Here Wants You" som går hand i hand med min personliga Buckley-favorit "Lover, You Should Come Over" från "Grace".
Men det finns mer. "Opened Once" och "New Years Prayer" är nya klassiker. Och en titel som "Nightmares By The Sea" får förstås en ny innebörd efter Buckleys död.
Andra skivan, den som är inspelad på en fyrakanalers portastudio är betydligt mer krävande att tränga in i. Den kräver mer. Sångerna skaver och gör ont. Det är här vi hamnar i Buckleys alldeles egna musikaliska landskap. Kanske till och med en musik som han sade bara var till för honom själv. Som aldrig skulle höras, som var alltför privat. Alltför farlig. Musik som bränner och bultar. River och sliter. Det är naturligtvis ofärdigt, men för varje lyssning kommer man en aning närmare insikten om vad Jeff Buckley var på väg att skapa.
Jag har fått tjugoen nya Buckley-sånger att älska.
Men saknaden känns större än någonsin.
Varför just Jeff Buckley?

Johan Lindqvist


SLITZ. Maj 1998. (p. 34) (S)

JEFF BUCKLEY
Sketches (For My Sweetheart, The Drunk) (Columbia/Sony)

Det känns givetvis lite hårt att döma en död man. När Jeff Buckley simmade ut i Mississippi-floden förra sommaren för att aldrig komma tillbaka lämnade han efter sig den påbörjade uppföljaren till 1994 års Grace. 90-talets mest talangfulle sångares kvarlåtenskap släpps nu som dubbelalbumet Sketches (For My Sweetheart, The Drunk) och man får hoppas att det är vad Jeff hade velat. Bland de arton låtarna finns mycket som nog skulle ha kommit att sållas bort i ett senare skede av inspelningarna, men som i det här sammanhanget har sin mening. En del inspelningar är gjorda av Tom Verlaine, en del är enkla portastudiodemos. Jeffs röst får nya inramningar i souliga Everybody Here Wants You, sparsmakat orientalisk-klingande New Year's Prayer, larmiga Your Flesh Is So Nice och i Genesis Back In New York City. Jeff Buckley behövde inte skjuta i sig för mycket heroin eller blåsa skallen av sig för att skriva in sig i rockhistorien. Hans röst och hans musik gjorde det åt honom.

Mats Rydström


GT. 9 maj 1998. (p. ) (S)


Upsala Nya Tidning - Fredag. 8 maj 1998. (p. ) (S)


metro. maj 1998. (S)


Café. (p. ) (S)


Verdens Gang. 14 maj 1998. (p. ) (N)





Other european reviews


Spex. (p. ) (D)


ROCK STAR. Maggio 1998. (p. ) (I)






Reviews from other countries








These pages constructed and maintained by Andreas From  
Last updated as of 1 April 1998.