CYBERNETISKT SAMHÄLLE

Nu skall jag försöka sammanfatta vad jag tidigare skrivit tillsammans med ett antal halvmoderna filosfiska idéer om människorna och deras samhälle. Ett cybernetiskt samhälle är ett samhälle som lever i samspel med maskiner. För att förstå ett samhälle använder jag en förenklad bild av en individ, där denne betraktas som uppbyggd av information och kommunicerande med omgivningen med hjälp av symboler.

I figuren är minnet detsamma som lagrade mönster i hjärnans neuroner, tankarna är de funderingar och såväl dagliga som nattliga drömmar vi alla har, och symbolerna är de informationsstycken vi utväxlar med omvärlden som kan vara enskilda individer såväl som hela den familj eller det samhälle vi lever i. Sådana symboler kan t ex vara det mänskliga språket, men också andra konventioner som vi inte tänker på, som att papperslappar med siffror på är pengar och att vi uppfattar dem som om de hade ett egenvärde, eller att en viss typ av klädsel innebär en viss status. Inom vetenskapen använder man av naturliga skäl mycket väldefinierade symboler som man kallar paradigm, vilka definierar:

1. Vad man skall iaktta
2. Vilka frågor som skall ställas
3. Hur de skall ställas
4. Hur svaren skall tolkas

(Jag skall passa på att påpeka att jag här tolkar det sociologiskt-vetenskapliga begreppet symbol, likväl som begreppet paradigm, på ett högst pragmatiskt och personligt vis, upp med en hand, den som bryr sig. Det här är hermeneutiskt vetenskap på hög nivå. Ursäkta fikonspråket...)

Det är de här begreppen som hackarna med Zen och Gödel i ryggen protesterar mot i mottot 4: Hackare bör bedömas efter sin hackarkonst, inte enligt suspekta kriterier såsom betyg, ålder, ras eller social status eller i 3: Misstro auktoriteter. Det är ett försök att bryta sig ur ett system man uppfattar som felaktigt. Marvin (han med telefonkorten) uttalade i en radiointervju sitt missnöje med att företagen bara anställer folk med universitetsexamen istället för att se till deras verkliga kunskaper, och pekade på så vis på bristerna i våra formella samhällssystem. Burroughs menade att samhällssystemet bara alltmer kommer att försöka kontrollera medborgarnas tankar vare sig tjänstemännen vill det eller ej. Man menar att en framsynt människa måste ha förmågan att gå ur systemet och se de verkliga mönstren bakom, vilka inte kan beskrivas med ord, papper eller kläder. Samtidigt är symbolerna livsnödvändiga för vår kommunikation såväl som för vårt samhälle som helhet. En intelligent individ kan med symbolernas hjälp se intelligens i sig själv och andra individer. Vi kan nu betrakta samhället på ett motsvarande sätt:

Men vad nu då? Det här ser ju precis likadant ut! Just det. I det här fallet är minnet det kollektiva minnet i form av böcker, filmer, CD-skivor eller dataprogram som lagras på bibliotek eller i våra hem. Tankarna är detsamma som kulturen, den pågående process som ständigt förändrar våra livsvillkor. Lägg också märke till att symbolerna, i det här fallet vår hållning gentemot andra samhällen eller större konstellationer, dvs omvärlden, inte är lika med vår kultur. Samhället kallas bland sociologer i den här modellen ofta för det kollektiva medvetandet. Själv har jag lite käckt snickrat ihop begreppet "superindivid".

Symbolerna visar bara de delar av våra tankar, kulturen, som vi vill visa upp. Så fungerar som bekant även en individ. Ett intelligent samhälle ser intelligens i andra samhällen och individer. De individer som samhället är uppbyggt av kan i och för sig ge sig till att försöka analysera de tankar samhället tänker, men uppgiften är i det närmaste oöverstiglig, ungefär som om de individuella neuronerna i vår hjärna skulle försöka förstå sig på hela hjärnans tankar. (Dessa resonemang härhör från forskningen kring artificiell intelligens i icke-formella system och sociologisk vetenskap.)

Inte bara samhällen och individer kan på detta vis beskrivas som intelligenta organismer. Även företag, militära organisationer osv är organiserade på ett liknande sätt.

Det är detta formella system, det komplexa samhället, som sociologerna som vetenskapsmän studerar, William Burroughs som författare kritiserar och Zen som filosofi demonterar.

När vi nu har kommit överens om ett gemensamt sätt att betrakta individer och samhällen kan vi börja bena ut det här med cybernetik. Jag har tidigare berättat att cybernetik betyder människa eller samhälle i samspel med maskiner. För att illustrera detta vill jag visa ett praktiskt exempel:

Vi ser två individer, A och B som kommunicerar med hjälp av symboler. Så långt inga problem. Om vi nu säger att de här två individerna kommunicerar genom att skicka brev till varandra, kan det uppstå problem om den ena individen exempelvis är lindrigt synskadad.

Eftersom människor är så fiffiga, hittar de givetvis på något sätt att gå runt det här problemet. De ger sig till att förbättra sina naturliga förutsättningar. Jag kan illustrera med en uppfinning som gjordes c:a år 1290 e kr:

Här har man alltså gjort en av de allra första cybernetiska innovationerna. Man har förbättrat verkligheten med hjälp av en liten optisk-mekanisk konstruktion som räknas som en självklarhet i vårt samhälle. Alla som bär glasögon är härigenom cyborger, människor som framlever sina dagar på jorden i samspel med maskiner. Vi är så vana vid detta att vi knappt tänker på det. Är man lite bekvämare av sig kan man skaffa sig kontaktlinser, och då välkomnar man maskinen i sin egen kropp. Glasögon är en av de modifieringar som syftar till att förbättra vår kommunikation med omvärlden. Andra cybernetiska modifieringar gör livet drägligare och bekvämare för individen: rullstolen, käppen m fl. Andra är direkt livsnödvändiga, som t ex pacemakern. Men nu har jag bara nämnt uppfinningar som "rättar till" människor som fötts eller erhållit någon form av handikapp. Det går givetvis att "förbättra" helt vanliga människor också, men hjälp av kikare, elektroniska hjälpmedel för mörkersyn etc. Telefonen till exempel, förbättrar oss så att vi kan kommunicera över enorma avstånd. Vi kan också etablera hyperkommunikation.

Ett sådant medium för hyperkommunikation är hypertext, som är bättre än vanlig text. Vi kan också förbättra vår möjlighet att som samhälle utväxla och förmedla information med hjälp av transaktionssystem, Sattellit-TV osv. Ytterligare en förbättring av vår perception -- den absolut mest revolutionerande -- kommer virtuell verklighet att bli.

Men det finns en del oroande sidor av det här samhället. Som Net Nanny som jag nämnde tidigare, eller när Aftonbladet den 15 juli 1995 lugnande meddelar att TV-apparater skall kunna förses med ett chip som kan programmeras av föräldrar som inte vill utsätta sina barn för onödigt våldsamma, pornografiska elller på annat vis olämpliga program. När barnen försöker titta på ett spärrat program blir skärmen blå. Fantastiskt. Frågan är bara vem man programmerar: chipet eller barnen? En av föräldrarna Aftonbladet intervjuar vill bl a hindra barnen från att se programmet SOS -- På Liv och Död, ett program som visar filmatiseringar av verkliga olyckshändelser. Vad blir nästa steg? Är det inte lika bra att stänga av de hemska nyheterna också så att man kan driva upp barnen i en glaskupa lika avskärmade från världen som någonsin ryssarna under Stalin? Risken för missbruk av denna och liknande uppfinningar är fruktansvärd.

Och det här rörde sig endast om vad endast ett relativt dumt chip kan åstadkomma. Vi måste redan konstatera att vårt samhälle inte längre formas av enbart människor, och att inte ens människor formas av människor. När snart sagt varenda butik har elektroniska larm på varorna behövs det inte längre någon hederlighet, eftersom det inte går att vara ohederlig -- moraliska gränser förvandlas till verkliga materiella gränser med hjälp av teknik. Vi är så ensidigt upptagna av allmännyttan av dessa maskiner att vi inte ifrågasätter det som håller på att ske. Ett varularm finns det väl ingen anledning att klaga på, det angår ju bara tjuvar... En vacker dag står vi där med maskiner som automatiskt injicerar lugnande droger i alla våldsamma individer för att hålla dem på plats, givetvis bara för att förhindra våldsbrott. Det angår ju inte dig, eller hur? Du är ju inte våldsbrottsling. Eller?

Eller för att ta ett exempel med några år på nacken: 1984¹ krånglade värnpliktsverkets dator, vilket bland annat fick till följd att inkallelseorder inte skickades ut till alla repövningsvärnpliktiga. Dessa fick därför samtal från auktoritära militärer som frågade ut dem om varför de inte inställt sig till repövning. Auktoriteterna hade fått information från en förmodat felfri dator om att inkallelseorder verkligen sänts ut. Det intressanta här är att en dator verkligen kontrollerar en stor militär organisation. Att det kunde bli fel på den är mindre intressant. Några av våra mest ansvarstyngda militära institutioner har alltså namn som kan skrivas som produktbeteckningar för olika datormärken.

Sedan har vi det här med artificiell intelligens. När intelligenta agenter kommer in i bilden blir det hela än mer komplext. Vi måste kanske fråga oss om det inte är så att vi samspelar med digitala individer, någon som verkar ha en egen vilja. En digital individ uppstår då ett datasystem blir så komplext att det får medvetande, på ett sätt som påminner om människors medvetanden. Det har förmodligen ännu inte skett när du läser detta. Det obehagligaste exempel jag kan plocka fram är ett program från företaget Hectare Ltd som kan generera tjejsnusk, dvs Barbera Cartland-liknande noveller, i en aldrig sinande ström. Om du någonsin misstänkt att en dator skulle kunna skapa mycket mönstergill skönlitteratur så kan du betrakta dina farhågor som infriade. Programmet fungerar verkligen, och det är inte ens särskilt stort och omfattande. Liknande program kan formulera om färdiga textstycken för att passa in i ett visst skrivbeteende.

Kanske en av de farligaste maktfaktorerna med artificiell intelligens är att den utan vidare kan producera ändlösa strömmar av skenbart intelligent trams som avleder uppmärksamheten från de verkliga problemen. Om jag får lov att vara lite konspirationsteoretisk kan jag framkasta idén att det redan i dag finns tidskrifter vars innehåll helt eller delvis produceras av datorer. De som har skrivit programmen kanske mest är ute efter att tjäna pengar och struntar fullständigt i de moraliska aspekterna. Skulle inte du? Publiken märker inget. De tror de ser en människa, men de ser en robot. Men återigen -- vad är egentligen skillnaden? Ridå.

Detta är bara en av de tillämpningar som blir möjlig med hjälp av artificiell intelligens. Det är dock så att den digitala individen en dag blir så intelligent att den kan producera dialog utan den ena individens medverkan. De etablerade makterna kan härigenom styra individen vart de vill. Tänk att du ringer och klagar på att varmvattnet inte fungerar. Du tror att du talar med en människa, men i själva verket talar du med en dator. Allt du säger förvandlas till statistik utan att de ansvariga personligen behöver ta åt sig av kritiken. Makten kan filtrera bort dina klagomål för att fatta opåverkade, känslomässigt neutrala beslut... Och ungefär här blir hela resonemanget så flummigt och fantasibetonat att jag likaväl kan överlåta det till läsaren. (Jag är ingen filosof, bara lite.) Det är i varje fall ett ganska roligt tankeexperiment.

Cybernetiskt samhälle kontra copyright

Det är uppenbart att den cybernetiska samhällsmodellen innebär en förändring av vårt sätt att se på information och informationens roll i samhället. En del saker vi vant oss vid att ta för givna kan komma att förändras å det grundligaste. Till exempel copyright. Copyright är rätten att äga information, eller i fallet patent rätten att äga kunskap, och att få tjäna pengar på den. På fikonspråk brukar man kalla det "immaterialrätt". Copyright uppstod med tryckkonsten, innan dess var det inte så noga med vem som ägde information och publiceringsrätt. Alla kunskaper och idéer betraktades då som allmän egendom och inte som något man ägde. Informationen var fri. Möjligheten att äga information är oskiljbar från närvaron av maskiner som t ex tryckpressar, faxar eller datorer. Utan dessa maskiner blir boken, målningen etc ett unikt konstverk snarare än en mängd mångfaldigad information. Copyright är alltså en egenskap i det tidiga cybernetiska samhället som länkar ihop information och kunskap med ekonomi. Detta gäller all information, såväl tryckt text som fotografier, film eller dataprogram.

Vi kan alltså spåra copyright tillbaka till uppkomsten av den tryckta symbolen. För att understryka vikten av detta gör jag en sammanfattning av de moderna symbolernas framväxt för att understryka resonemanget:

Årtalen markerar respektive symbols uppkomst snarare än när den kom till bred användning. Normalt räknar man övergången från muntlig till skriftlig kultur från c:a 500 f kr, och tryckkonsten var inte särskilt utbredd före upplysningen (1700-1800-talen). Det första årtalet är mycket svårbestämt. Detta är egentligen inte så intressant: frågan handlar inte om tid, utan symbolhistoria. Att informationstekniken innebär en förändring av samhället som är jämförbar med tryckkonsten (minst!) är uppenbart.

Symboler förändras med tiden. Vad vi uppfattar som värdefullt idag kan vara värdelöst i morgon. T ex anser de flesta att metallen guld är ganska värdefull. Om, låt oss säga, en mindre planet av guld krockade med jorden, så att guld blev den mest allmänt förekommande metallen i naturen, skulle den inställningen ganska omgående förändras så att vi betraktade guld som mindre värt än järn. På samma sätt skulle vi gladeligen byta allt guld vi ägde mot mat om vi svalt, eftersom vi också har vissa fysiska behov. Ja, man kan rent av tala om att vi också har psykiska behov, som i vårt moderna samhälle till stor del genereras av reklam, vilket gör oss villiga att byta våra ekonomiska medel i form av pengar, arbete etc mot stereoanläggningar, läskedrycker osv. Vi har alltså en uppfattning om tingens värde som baserar sig på tillgång och efterfrågan. Tillgång och efterfrågan kontrolleras av dels naturen, och dels andra människor. Det är detta som gör oss till konsumenter. Begreppen återfinns i alla stora ideologier.

När andra människor vill kontrollera vår konsumtion använder de sig av symboler. Detta kan ske genom att man etablerar ett visst klädesmärke som synonymt med symbolen status, ett läskedrycksmärke som synonymt med fräschet och ungdomlighet. Men detta är bara den mest iögonenfallande toppen på det välkända isberget.

I själva verket styrs hela vårt samhällssystem upp av symboler. Det är det som sociologerna kallar symbolisk interaktionism, ett vetenskapligt teoribegrepp som framför allt associeras med en farbror som hette George Herbert Mead -- en smått genialisk filosof som tyvärr inte direkt skrev någonting, men som haft avgörande inflytande på främst sociologi. Mead definierade många av de symboler jag tidigare nämnt i detta kapitel. Mead var också inne på de begrepp som följer längre fram i det här kapitlet; han menade bland annat att franska revolutionen var en vändpunkt i modern historia där människorna för första gången insåg att de hade rätt att förändra eller rätta till samhällssystemet, och att detta inte grundade sig på någon gudomlig princip. Filosofiskt tillhörde han den pragmatiska skolan som ansåg att idéer och teoretiska system skulle prövas mot verkligheten innan de tillmättes något värde. Mead var alldeles säkert anhängare av hands-on imperativet. (Den pragmatiska skolan är för övrigt en förlängning av fallibilismen, som ju i princip är detsamma som Zen.)

OK. Copyright då? Det var ju det jag skulle komma fram till. Vi folk på jorden har alltså kommit överrens om att betrakta information och kunskap som någonting man kan äga. Detta ägande är en symbol vi enats om. I och med informationssamhällets intåg blir moralen som dessa symboler bygger upp minst sagt suddig. Moralen talar om för dig att du inte skall inkräkta på någon annans territorium, inte skada, inte stjäla någon annans egendom. När det gäller materiell egendom, låt vara icke-personlig egendom, är detta fortfarande allmänt accepterat. Men när det gäller intellektuell egendom som då skyddas av copyright och patent, har vi kommit till en brytningspunkt. Informationstekniken drar saker och ting till sin spets: det är omoraliskt att trycka in vissa kommandon i en viss följd på tangentbordet. Andra kommandoföljder är fullt accepterade. Jag får programmera om min egen dator, men inte någon annans dator per datanätverk. Jag får kopiera vissa program hur som helst, andra inte alls, vissa kanske. Vi blir osäkra på vad vi skall tro varvid några hänfaller till dogmatiskt fördömande av mjukvarupirater för att få känna sig på den säkra sidan.

Eftersom lagstiftning inte är det samma som företagspolicy får jag dubbla budskap, som t ex när spelföretaget Nintendo påstod att det var förbjudet att syssla med andrahandshandel av dataspel. Det tycker givetvis Nintendo är självklart eftersom de får sälja fler spel och tjänar mer pengar om folk bara köper nya spel. Enligt svensk lagstiftning är Nintendo fullständigt ute och cyklar. Vi drabbas av ett dubbelt symbolbudskap från företagsetablissemang och samhälle med resultat att vi börjar tänka själva. Eftersom storföretag delar den ekonomiska makten med regeringar betraktar vi båda som auktoriteter. Vi börjar ifrågasätta dessa auktoriteter - vi börjar tänka själva och ta egna beslut i brist på klara samhällsdirektiv. Minns återigen regel 3: Misstro auktoriteter. Hackarnas etik visar oss vägen i en turbulent tid.²

Hackarna upptäckte kraftiga informationsorättvisor. På Scenen kunde de 13-14 åriga hackarna inte för sitt liv begripa varför bara de ungdomar som hade rika föräldrar skulle få ha tillgång till alla de roliga programmen. Bland phreakarna förstod man inte varför bara företag och myndigheter skulle ha råd att kommunicera fritt -- det var ju ett sätt att utvecklas! Varför acceptera detta? I och för sig kan man kalla detta respektlöshet, brist på förståelse för samhällets funktioner osv. Ingen brydde sig dock om att diskutera saken. Det budskap hackarna fick av det etablerade samhället var: "Ni är brottslingar. Punkt." Vilket enastående hyckleri!

Jag konstaterar att ju mer cybernetiskt ett samhälle blir, desto svårare blir det att definiera privata kunskapsdomäner. Ju fler datorer och ju mer förfinad teknik vi får, desto knasigare blir begreppet intellektuell egendom. Detta gäller i synnerhet mjukvara, där patent beviljas på metoder som inte fordrat några större investeringskostnader i utrustning och forskning, utan kanske bara en eller ett par nätters intensivt hackande. Idéerna har inte kostat något -- det är mest frågan om Columbi Ägg -- först till kvarn får först och endast mala. Det går inte längre att försvara intellektuella orättvisor med materialistiska jämförelser.

Detta tvingar oss att ställa frågan: Vart går gränsen mellan yttrandefrihet och egendom? Vad får jag kopiera och vad får jag inte kopiera? När upphör kunskap att vara allmän egendom och övergår i privat ägo? Det som inträffar är att tekniken drar ryggraden ur hela vårt samhällssystem och håller upp den för oss så vi kan skåda den. Vi ser hur stora områden av telerymden helt godtyckligt mutats in av informationsbranchens profithungriga guldgrävare.

Mjukvara är en förlängning av det mänskliga intellektet; av förmågan att skapa, förstå och generalisera kunskap. Att förbehålla ett sådant kraftfullt verktyg för dem som har råd att slänga ut hundratals kronor på ett program blir i längden ohållbart. Vad jag menar är inte att samhällsparasiter som de kinesiska triaderna eller andra syndikat skulle få ta upphovsrätten från de stora företagen. Vad jag menar är att det inte borde vara förbjudet för privatpersoner att fritt kopiera programvara och hjälpa varandra att använda den. Detta utesluter inte konkurrens från etablerade företag i branchen, bara de kan erbjuda något som hackaren runt hörnet inte har: tryckta manualer, dygnet runt-service, pedagogiska kunskaper etc. Vem vet detta bättre än den som skapat mjukvaran? Mjukvara är en produkt som saknar värde i sig. Det är inte ägandet av mjukvara som driver det här samhället framåt, utan förmågan att använda den, och lära andra att använda den. Vad vi skall sälja och köpa i informationssamhället är inte mjukvara, utan tillämpningar, råd - med ett ord: Support.

Lika nödvändig som copyrighten var i industrisamhället, lika meningslös är den i informationssamhället. Problemet är inte att skilja information i tryckt form från elektronisk information. Problemet är att det inte längre går att skilja information från kunskap, och ägd kunskap från allmän kunskap. Gränsen mellan idé och implementation (tillämpning) av samma idé suddas ut i och med att människan kommunicerar allt mer med maskiner som konstruerats för just detta. I förlängningen hotas även gränsen mellan tanke och handling av utvecklingen av virtuell verklighet.

Låt mjukvaruföretagen bekämpa brottssyndikat, maffior och gangsterligor som tjänar grova pengar på piratkopiering, inte mig emot. Men fördöm för guds skull inte kompiskopieringen, privatkopieringen från individ till individ utan ekonomiskt vinstintresse! Denna kopiering är inte omoralisk utan bara ett sätt att vidarebefodra kunskap. Det är fel att sådan kopiering skall vara förbjuden och det borde vara tillåtet för privatpersoner att kopiera programvara bäst de vill. Det är de smutsiga pengarna som skall bort ur mjukvarubranchen, inte amatörernas glödande intresse och engagemang! Den moraliska gränsen går inte vid rätten att kopiera ett program eller inte, utan vid att ha rätt att tjäna pengar på ett program eller inte! Det är den rätten som skall vara förbehållen författaren, om han så önskar.

I Sverige kan jag i dag gå in i vilket bibliotek som helst, ta fram vilken bok som helst, gå till kopieringsmaskinen och kopiera så många sidor jag har lust med. Någon lagstiftare har i något ljust ögonblick insett att ett förbud mot detta skulle innebära en avsevärd begränsning av individens frihet och möjlighet till personlig utveckling (Lag 1993:1007). Information föder ju intelligens! Det finns ingen anledning till att denna frihet skulle begränsas till endast tryckta medier. Filmer, CD-skivor, dataprogram... Det är bara en definitionsfråga. Allt detta är information och föda för den mänskliga intelligensen. Det är inte sunt att det skall vara förbjudet för individen att kopiera information. Det är Sjukt. SJUKT!

Att patentera bokstäver satta i en viss ordningsföljd - strängar av information - ljudvågor och videogram - vansinne. Om den som först uppfann orden i det mänskliga språket hade tänkt i de banorna hade vi aldrig lärt oss tala eller skriva. Att gå och vissla en patenterad melodi på stan en solig dag är "offentligt framförande", och skall betalas STIM-pengar för. När man inte är ute efter att själv göra sig en hacka på informationen - i förlängningen att förstärka sin makt - när man bara är ute efter att sprida glädje och kunskap, skall informationen vara fri. Basta.

Det spelar ingen roll att försöka orda om saken och lagstifta åt höger och vänster. Man kommer förr eller senare att nå fram till röd gubbe-kriteriet: när ett brott blir så vanligt att det bara blir meningslöst att försöka bekämpa det, som att gå mot röd gubbe eller att kopiera CD-skivor till band. Vad myndigheterna och lagstiftarna måste tänka på är snarare sin egen trovärdighet.³

Begreppen degenererar (Copyright finns inte!)

När nu våra symboler blir alltmer suddiga, vad kan vi vänta oss kommer att hända härnäst? För att ha något att bygga på tar jag lite fräckt och lånar en idé från Thomas Kuhn. Kuhn är en vetenskapsfilosof med spännande idéer om hur vetenskap växer fram och förändras med tiden. Kuhns teorier påminner om olika idéer om hur samhället i allmänhet förändras, hur olika ideologier växer fram, och hur vi människor utvecklar och förändrar vår tillvaro i allmänhet. Kort sagt: karln beskriver vad som händer när människans använder sin intelligens. Något som är mycket spännande med Kuhns teorier är att de påminner i påfallande grad om Gödels teorem om formella system. Grundidén är följande: Du har en klar världsbild, ett paradigm,⁴ exempelvis:

Du vet att information kan ägas därför att annars går det och det företaget i konkurs och det innebär det och det för dig och det är inte bra för dig och därför skall du acceptera att information kan ägas. Eller:

Du vet att pengar är värdefulla eftersom de grundar sig på Sveriges produktionskraft och duglighet i jämförelse med andra länder, därför skall du acceptera att en papperslapp med några siffror på är värd pengar så att regeringen och andra regeringar inte råkar i förtroendekris för då hotas din levnadsstandard. (OBS: Lätt Ironiskt. Andra människor skulle möjligen kunna säga detta på fullt allvar. ;-)

Kuhn menade att paradigm förändrades med tiden ungefär såhär:

Paradigm -> Normalt tillstånd -> Motsägelsefullheter -> Kris -> Revolution -> Nytt paradigm

Med förutsättningen att människor i allmänhet bildar sig normer (handlingsregel, värderingsgrund) på samma vis som vetenskapsmän bildar paradigm (förebild, värderingsgrund) tillämpar jag detta system på vårt samhälle. (Normer och paradigm är på sätt och vis samma sak - båda bottnar i den mänskliga intelligensen och syftar till att bringa ordning i kaos genom upprättande av filosofiska system.)

Dessa begreppssystem finns runt omkring oss utan att vi tänker på det. Det finns till exempel ingen naturlag som säger att vi skall dela in dygnet i 24 timmar, det skulle gå lika bra med 10 eller 50. Det finns ingen som talar om för oss att vi måste dela in de musikaliska tonerna så att det blir precis 12 per oktav, 8 eller 16 skulle gå alldeles utmärkt. Vi definierar vår omgivning på ett sätt som vi alla kan vara överens om, för att undvika begreppsförvirring. Ibland funderar vi så lite över de här begreppen att vi tar dem för givna, som någon naturlig ordning i naturen, och av den anledningen betraktar uppstickare med nya begreppssystem som sjuka. William S Burroughs uttrycker det mer konspiratoriskt och skoningslöst:

"Det finns ingen sann eller verklig "verklighet" - "Verkligheten" är bara ett mer eller mindre konstant avsökningsmönster - Avsökningsmönstret som vi accepterar som "verklighet" har den kontrollerande makten på denna planet tvingat på oss, en makt som först och främst strävar efter total kontroll"

(Ur Nova Express)

När det stackars geniet Erik Satie spelade sin möbelmusik som bröt med det traditionella mönstret för hur musik skulle skapas och låta blev han utbuad. När Picasso bröt med de klassiska konstbegreppen var det många som betraktade honom som idiot. Handen på hjärtat - hur många av er har inte någon gång klagat på konst som man "inte ser vad den föreställer"? Gödel gick så långt att han bevisade att även en sådan sak som tid är någonting vi uppfattar subjektivt, filosofer eller inte. Hos hackarna hittar vi denna upproriskhet i exempelvis B1FF-språket där vår invanda förställning om tecknens funktioner i språket får sig en rejäl knäck. Många BBS- och Internetanvändare skriver långa arga inlägg när de ser någon skriva en mening som: y0YO!#%$!! wH4+zZ h4pP3n1n' 4r0uN '3r3 +H3zZ3 d4yZzZ?#$!%?? Frågan tycks upprepa sig: hur nyskapande får man egentligen vara? Och vid vilka tillfällen?

Från början har vi alltså efter en tids turbulens lyckats etablera ett slutet begreppssystem som vi accepterat, vi lever i ett normalt tillstånd där produktion och konsumtion lever i harmoni med ett etablerat samhällssystem med allt vad det innebär av klassklyftor och territorialtänkande.

När nu informationssamhället ställer frågor på sin spets uppstår motsägelsefullheter i systemet. Är pengar verkligen grundade på produktionskrafter? Vad är i så fall produktionskrafter? Kan kunskap ägas eller inte? Det är denna tid vårt samhälle befinner sig i just nu, och så kommer att göra en stund framöver. Det är denna turbulenta tid som kallas det postindustriella samhället. Vi håller på att bryta oss ur det fullständiga, nästan matematiska system som vårt samhälle fastnat i, på samma sätt som Gödel bröt sig ur de matematiska systemen och Zen demonterar filosofier med raka svar. Patriarkatet som feministerna vill bryta ned är också ett sådant system som börjat knaka i fogarna. (Inom den sociologiska vetenskapen kallas det här tillståndet Anomi vilket innebär avsaknad av fungerande normer för samhället, ungefär som i det eftersovjetiska Ryssland idag.) Den här fasen kännetecknas också av framväxandet av en uppsjö subkulturer och en förstärkning av de religiösa sekterna, båda resultat av ett oroligt sökande efter fasta normer som man inte finner i det vanliga samhället.

Så småningom kommer detta att leda till en kris som föranleder den verkliga informationsrevolutionen. Det är då de mest omfattande förändringarna i vårt samhälle kommer att ske. (Vi talar här om en samhällslig revolution, inte nödvändigtvis väpnad.) Efter denna revolution formulerar vi ett nytt antagande om hur samhället skall fungera och se ut, och det är först då vi når det verkliga informationssamhället. Många företagsekonomiska och nationalekonomiska ekvationer (eller axiom om vi skall vara vetenskapligt petiga) som gäller i industrisamhället kommer att vara fullständigt värdelösa i informationssamhället.

För att förändringarna över huvud taget skall kunna inträffa krävs det att någon driver fram dem, i och för sig med all respekt för det gamla samhället, men ändå fast beslutna att delvis riva ned de gamla normerna för att ge plats åt nya. Det är dessa som är Nietzsches lärjungar, i vårt fall de mest militanta cyberpunkarna med hackare i bräschen som vågar stå upp för sina ideal i en ny tid. Eller för att citera Nietzsche själv: "jag är inte inskränkt nog till ett system; inte ens mitt eget!" Det gäller att riva ned industrisamhällets normer för att ge plats åt de som skall gälla i informationssamhället. Det behöver alls inte vara utomparlamentariskt; vad Nietzsche och flera med honom säger är att det kan vara det.

Sedan 50- och 60-talen har ungdomen haft rollen som banbrytare när det gäller att ifrågasätta system och bygga nya. På Nietzsches tid var det studenterna och de intellektuella som gjorde det. Det har skett en förskjutning där man associerar radikala idéer med ungdom och konservativa idéer med hög ålder. Detta är en av de värsta sjukdomarna i vårt rollsystem -- alltför många ungdomar vantrivs i själva verket i rollen som revolutionärer och blir som i Tom Pettys delvis självbiografiska sång Into the Great Wide Open: "rebels without a clue" -- rebeller utan att veta varför. Tvånget att göra uppror kan som droppen i bägaren driva ungdomar över gränsen till narkotikamissbruk och brottslighet. Många uppror är ogrundade och slentrianmässiga handlingar som bara syftar till att provocera de konservativa gamlingarna - men det finns de som inte är det. Upproret mot företagens och myndigheternas informationsdiktatur är det inte. Det är en ideologiskt underbyggd revolt som förtjänar att bli tagen på allvar.

Toleransen mot nya begreppsbildningar är en faktor som avgör hur pass slutet och likriktat ett samhälle är. Nietzsche uppskattade på sin tid Richard Wagners titaniska musik, också det ett försök att bryta sig ur ett alltför ingrott och etablerat musikaliskt paradigm. Även om Hitler senare uppskattade både Wagner och Nietzsche var nazismen en ideologi som fördömde varje försök att skapa nya begreppssystem. Mot slutet av 30-talet ordnade man i Berlin en utställning med "ful" konst, mestadels modern, som man menade var sjuk och fel. Fascismen är sådan; efter en glänsande uppgångsperiod tappar den allt intresse för förnyelse och vill bara bevara sig själv. Kan ett samhälle som vårt, med företag som är så stora att regeringar måste lyda dem, acceptera att man för en sansad debatt om copyrigthtens vara eller inte vara? Eller kommer systemet med våld att underordna sig rätten att bestämma vad som är privat och allmän egendom utan några jobbiga demokratiska mellanled, genom lobbying och regeringsbeslut och utan någon debatt alls?

Mina kära läsare; jag antar att ni på er färd genom denna bok upptäckt hur nära informationssamhället vi är idag.

Det är min ärliga och uppriktiga övertygelse att ett sådant samhälle ettdera kommer att vara befriat från copyright och mjukvarupatent som vi känner dem idag, alternativt en informationsdiktatur styrd av antingen regeringar eller storföretag och maffior. Det är det samhället William Gibson varnar för med sina cyberpunkromaner. Låt oss se till att undvika det. Jag har ingen aning om hur denna förändring kommer att gå till eller vad resultatet kommer att bli, bara att det oundvikligen kommer att ske.

Cybernetiskt samhälle kontra Klassperspektiv - Maktens Mekanismer

Engelsmannen och sociologen Basil Bernstein⁵ skissade samhällets mekanismer ungefär såhär:

I detta system kan vi se samhället delat i en produktionssfär och en sociokulturell reproduktionssfär. I produktionssfären (företag, organisationer, regering, riksdag och kommuner) skapas makten, den ekonomiska, politiska och massmediala inberäknad. Det tycks nästan alltid fungera likadant, med auktoriteter i toppen och hierarkier för att uppnå en vettig arbetsdelning. Den sociokulturella reproduktionssfären (delar av massmedia, nöjesindustri, skola) finns till för att berättiga och föra vidare mönstret för produktionssfären.

På botten av figuren hittar vi den springande punkten. Koden är vårt språk i alla dess former. Egentligen alla sociala symboler vi använder för informationsutbyte människor och samhälle emellan. Koden är ren information. Den är fundamentet för hela den överliggande hierarkin och samhällsordningen. Genom den språkliga koden förnyas och struktureras samhället ständigt på samma sätt. Det var därför Zen, Nietzsche och Burroughs kritiserade språket -- man kände sig underställda ett samhälls- och tankesystem som aldrig förändrades på något väsentligt plan. I språket finns så mycket. Språket har dessutom fler nivåer än det rent talade eller skrivna. Det finns bildspråk, musik och allehanda symboler att ta till. I princip kan alla instrument för informationstransport och lagring av information sägas utgöra denna kod.

Många tror att informationssamhället självklart kommer att generera samma ordning igen, bara för att det alltid har fungerat så innan. Det finns inget som helt belägg för att så skulle vara fallet. Snarare tvärt om. Informationssamhället tar genom sin natur upp det allmänna medvetandet om själva samhället på en nivå som blottlägger samhällets egna mekanismer. Vad som i själva verket sker är att samhällets byggstenar blir alltmer medvetna om sin roll i detta gigantiska informationssystem, vilket får till följd att de börjar sträva efter att förbättra det än mer. Samhällets utveckling kan därigenom accelereras ytterligare, precis som det alltid har gjort. (Hänger du med?)

Låt oss nu belysa med ett exempel. En aktuell kontrovers på Internet rör, som jag nämnde i kapitel 8 om cyberpunk, Scientologikyrkan och deras tvivelaktiga upphovsrätt till rörelsens religiösa dokument. Enligt de troende innehåller dokumenten material som beskriver kyrkans sk clearing-teknologi, en kvasivetenskap som kyrkans medlemmar måste genomgå omfattande och ytterst kostsamma kurser för att få tillgång till. Kyrkan menar att endast de som ingår i rörelsen har rätt till denna information. Lite förenklat kan man säga att clearingteknologi består av hypnos och science fiction.

Scientologikyrkan är en sekt, och som sådan ett samhälle i samhället. Den fyller alla funktioner som ett samhälle annars skall fylla gentemot en människa. Den förser henne med åsikter, moral, orientering för samhället osv. Den enda orsaken för en medlem i sekten att söka sig utanför sektens gränser är att förtjäna sitt eget uppehälle och därigenom nära även sekten. Sekter, och dit räknar jag även Plymothbröderna, Jehovas vittnen och Livets Ord, lever som parasiter på vårt samhällssystem. Detta är så gott som varenda klarsynt människa medveten om. Ett sätt att inse hur pass hermetiskt sluten en sekt är, är att applicera Basil Bernsteins modell ovan på en sekt. En läsare med något så när välutvecklad fantasi torde inte ha några större problem med detta.

Gör nu det tabubelagda experimentet. Tänk dig att samhället är en sekt, och att dina tankemönster är styrda. Tänk dig att copyright- och yttrandefrihetslagarna finns till för att begränsa ditt medvetande och upprätthålla samhällets hierarki, på samma sätt som ledningen inom en sekt härskar över medlemmarna. Tänk dig att vi trots all vår frihet kanske är förblindade av vanföreställningen att vårt samhälle är fritt! Medlemmarna i en sekt är fullständigt övertygade om att de gjort ett frivilligt val, och att de är fria människor. Alla sektmedlemmar är övertygade om att sektens sanning är den enda sanna, och att alla avfällingar är exempelvis satans verktyg. Antag att alla samhällsmedlemmar är övertygade om att samhällets sanning är den enda sanna, och att brottslingar, hackare och andra som bryter mot samhällets värderingar, bara utmålas som de onda människorna för att det passar samhället att det fungerar på det viset. Ingen sektledare tvingar av ren maktlystnad sina medlemmar till underkastelse och lydnad, de tror själva på vad de gör. Ingen politiker eller företagsledare tvingar av ren elakhet medborgarna till lydnad, de tror också på vad de gör. Förstår du Burroughs bättre?⁶

Skåda samhället och makten i vitögat. Varför är Scientologikyrkan en av de första makthavare som skriker på lag och ordning, och vill att informationen skall kontrolleras? Varför är samhället inte långt efter? Varför vill vi ha kontroll på vad för slags information som sprids i subkulturerna? Antag att det finns sanningar du aldrig drömt om utanför den del av universum som samhället utgör. Är det inte så, att bakom denna fasad av genomtrevligt samhälle, folkhem, döljer sig en makt som med snillrika mekanismer vill ersätta organisk sympati med mekanisk lydnad?

Och vad är då denna överliggande makt? Jag har redan visat det. Överliggande intelligenta individer, tänkande enheter bestående av människokomplex: Företag, Regeringar, Nationer, Kommuner, Ordnar, Koncerner, Maffior... De består av människor, men de tänker inte som människor. De är intelligenta, men intelligensen är inte en människas. De är nyttiga för oss, men de kan också göra oss skada. De är superindivider, individer uppbyggda av individer och sammanhållna av informationskontroll eller med ett annat ord: makt. Problemet är att vi människor tycks ha fruktansvärt svårt att se skogen för alla träd.

Alltför många myter frodas kring människan och hennes samhälle. Den kanske mest vidriga är det kategoriska imperativet att samhället skulle vara "fritt". Varje samhälle är grundat på ofrihet -- att du ger upp några av dina friheter för att istället få trygghet. Varje individ bör veta, att såvitt man inte tillämpar anarki, måste man livet igenom ständigt offra delar av sin frihet till överliggande individer. Dessa kan vara av alla de typer som jag just räknade upp och flera därtill. Den grundläggande skyldighet en superindivid har gentemot en individ är att informera individen om, att "nu tar jag lite av din frihet, och detta är vad du får i utbyte". Symbios, inte dominans. De mest avskyvärda av dessa superindivider är de som handlar i det fördolda, som med avsikt kontrollerar individer utanför deras vetskap. Ofta sammanfattade under begreppet "Illuminatimaffian", de lysande, de "goda" människorna, de invigdas skara.

Skåda en ny värld med öppna ögon. Bryt dig ur systemet. Först därefter kan du förstå vad du kan göra för samhället. (Glöm inte bort att fråga dig själv om inte jag i själva verket bara är en knäpp konspirationsteoretiker som försöker se mönster där det inte finns något. Den möjligheten finns ju alltid.)

Fotnoter:

¹Det slog mig just vilket utsökt sammanträffande det är att detta inträffade just 1984.

²Det fascinerar mig hur ofta jag blir kritiserad för att ifrågasätta storföretagens makt samtidigt som jag jobbar för ett (Ericsson). Detta är givetvis en svår fråga som jag behandlat in extenso på annan plats.

³Och så en present till nyliberalerna: om äganderätten är helig, varför respekterar folk den inte när det gäller CD-skivor etc? Skulle inte du? Varför klarar inte marknaden av att lösa det här problemet, om nu legislaturan är maktlös? Säg, visst finns det problem som varken kan lösas av staten eller marknaden?

⁴Ordet paradigm är ett sådant där ord som smitit ut ur det akademiska språket. Var försiktig om du använder det i närheten av vetenskapligt skolade människor, eftersom nyckelordet inom vetenskap är exakthet -- paradigm betyder alltså bara en enda specifik sak, inte något allmängiltigt. Att använda ordet utanför vetenskapsfilosofi kan lätt betraktas som vulgärt, även om det är mycket vanligt. Motsatsen till vetenskapligt språkbruk hittar man i New Age-kulturen: där är det snarare frågan om att vara så luddig som möjligt. Populärkultur som den här boken får försöka gå någon slags balansgång mellan dessa två.

⁵Bernstein, ursprungligen lingvist, tillhör någon strukturalistisk eller poststrukturalistisk skola. Det är inte speciellt viktigt i sammanhanget.

⁶För jämförelsens skull måste jag nämna att detta sätt att tänka går igen i flera subkulturer: Kommunistiska och anarkistiska sammanslutningar betraktar ibland i sina mest paranoida stunder resten av samhället som en kapitalistisk konspiration. Nazisterna betraktar det överiga samhället som ZOG -- Zionist Occupational Government (Den sionistiska ockupationsregeringen), man måste använda denna tankefigur med mycket stort omdöme.