Låt oss då se, hur de(,) som fordrar vårt arbete, vår hängivenhet och vår entusiasm, handlar med sin sak.
Ni talar med så mycken grundlighet om Gud och har årtusenden igenom "rannsakat guddomens djup" och skådat så djupt i ert eget hjärta, att ni väl kan säga oss, på vilket sätt Gud själv driver "Guds sak", som vi är kallade att tjäna. Och ni döljer heller inte hur herren handlar. Vad är nu hans sak? Har han, så som det fordras av oss, en främmande sak? Har han gjort sanningens och kärlekens sak till sin? Denna missuppfattning upprör er, och ni undervisar oss om, att Guds sak helt visst är sanningen och kärlekens sak, men att denna sak inte kan vara främmande för honom, därför att Gud själv är sanning och kärlek; det antagandet upprör er, att Gud skulle kunna likna oss stackars maskar och befrämja en främmande sak som sin egen: "Gud skulle ta sig an sanningens sak, om han inte själv var sanning?" Han har blott omsorg för sin sak, men då han är allt i allo, så är också allt hans sak; vi däremot är inte allt i allo, och vår sak är dessutom ringa och föraktlig; därför måste vi "tjäna en högre sak." -- Nå, det är således klart, att Gud blott bekymrar sig om sitt, blott sysselsätter sig med sig, blott tänker på sig själv, och blott har sig själv till mål; ve allt(,) som inte behagar honom. Han tjänar intet högre och tillfredsställer blott sig själv; hans sak är en -- rent egoistisk sak.
Förhåller det sig på något annat sätt med mänskligheten, vars sak vi skall göra till vår? Är dess sak inte dess sak, eller tjänar mänskligheten en högre sak? Nej, mänskligheten ser blott på sig själv, mänskligheten vill blott främja mänskligheten; mänskligheten är (sig) själv sin egen sak. För sin utvecklings skull låter den folkslag och individer träla i sin tjänst, och när de har lämnat vad mänskligheten har bruk för, kastas de med tacksamhet på historiens skräphög. Är inte mänsklighetens sak en -- rent egoistisk sak?
Jag behöver nog inte visa, att den(,) som önskar att skjuta sin sak över på oss, gör det för sin egen skull och icke för vår, att det för honom blott handlar om hans eget väl och icke om vårt. Tänk blott på detta: begär sanningen, friheten, humaniteten, rättfärdigheten annat än er entusiasm och er tjänst?
Det passar dem alla utmärkt att man pliktskyldigast ger dem sin tjänst. Betrakta blott det folk(,) som värnas av hängivna patrioter. Patrioterna faller i blodig kamp, eller dör av hunger; vad frågar folket därefter? Folket blomstrar över hoparna av deras lik, individerna har dött "för folkets stora sak". Folket skänker dem några tacksamma ord -- och löper bort med profiten. Det kallar jag för min del för en inbringande egoism.
Ja, men så tänk då på sultanen, som så kärleksfullt hyser omsorg för "de sina". Är han inte den rena oegennyttan, och uppoffrar han sig inte timma efter timma för de sina? Javäl, för "de sina". Försök att en gång visa dig som inte "hans", men som din egen; du blir kastad i fängelse om du sätter dig emot hans egoism. Sultanen har byggt sin sak på intet annat än sig själv; han är för sig allt i allo, han är den ende och tål ingen, som vågar att inte vara "hans".
Och dessa glänsande exempel skulle inte lära er, att egoisten har fördelen på sin sida? Jag för min del har tagit lärdom därav och vill hellre än att oegennyttigt tjäna dessa stora egoister, själv vara egoist.
Gud och mänskligheten har byggt sin sak på intet, på intet annat än sig själv. Jag vill då likaledes bygga min sak på mig; jag, som liksom Gud är intet för alla andra, jag, som är allt för mig själv, jag, som är den ende.
Har Gud och mänskligheten, som ni försäkrar, tillräckligt innehåll i sig själva att vara sig själva allt i allo, så tror jag mig kunna fatta, att det skall vara mig långt mindre vanskligt, och att jag ingen orsak har att klaga över min "tomhet"; jag är icke intet i betydelsen av tomhet, utan det skapande intet, det intet av vilket jag själv som skapare frambringar allt.
Bort därför med varje sak, som inte fullt och helt är min sak! Ni menar, att min sak åtminstone borde vara "det godas sak"? Vad är gott och vad är ont? Jag är ju själv min egen sak, och jag är varken god eller ond. De två tingen ha för mig ingen betydelse.
Det gudomliga är Guds sak, det mänskliga "människans" sak. Min sak är varken det gudomliga eller det mänskliga, är inte det sanna eller det goda, det rätta eller det fria o.s.v. -- den är blott min sak, och den är inte allmän. den är -- den enda, liksom jag är den ende.
För mig är ingenting mera värt än mig!