(Publicerad med benäget tillstånd av Peter Sigfridsson. Tack Peter!)
BÄCKEBO
Hela Bäckebotrakten skakades av en enorm krevad. Explosionen hördes fyra mil. Luften fylldes med metallbitar som regnade ned inom ett flera kvadratkilometer stort område. Den 13 juni 1944 slog en av Hitlertysklands raketbomber ned i Knivingaryd.
När Barometerns läsare, på dagen för 50 år sedan, slog upp tidningen kunde de läsa om raketen som slagit ned i Bäckebo. Rubriken var: "Radiostyrd bomb slog ned nära gård i Bäckebo socken. Våldsam skräll hördes fyra mil. Stor krater i skogen."
Henry Nilsson, idag 84 år, minns händelsen som om den verkligen inträffat i går. Valfrid Johansson kom förbi i Torskemåla by. De stod och pratade vid en gärdesgård när omgivningen skakades av en enorm smäll.
- Skulle det smälla likadant nu skulle vi hoppa högt, säger Henry Nilsson.
Torskemåla ligger två kilometer från nedslagsplatsen. Den ligger på Knivingaryds ägor, precis innanför gränsen mot Gräsdal, som är närmaste gård.
Henry Nilsson såg inget för smällen, inte någon annan heller, det är han övertygad om. Även om en och annan ansåg sig vara ögonvittne och ville göra anspråk på att ha sett raketen komma susande från himlen.
- Ingen såg något förrän efteråt, som Henry Nilsson uttrycker det.
Efter smällen tittade han upp och såg stora plåtbitar gnistra i soldiset.
- De hade inte så brått ner, plåtarna singlade ner som löv, säger Henry Nilsson och vickar med handen. De glänste lite, det var lite solsken.
Vi står vid kratern i skogen. Den är fyra - fem meter tvärs över och en och en halv meter djup. Den är ganska nyligen framröjd efter att ha fallit i glömska under några år.
Nu breder ett litet hygge ut sig runt om kratern.Det växer gräs i den och i botten sipprar lite vatten fram. Efter avverkningen har ett par granar planterats i den.
- Fast då var det ett grushål, det fanns inte ett grönt strå i kratern, säger Olof Tillmo.
Han var 19 år och jobbade på möbelfabriken i Sandslätt 1944.
"Rapporter ingingo också om att ett bombnedslag inträffat mitt inne i skogen. En krater cirka fem m. i diameter och med ett djup av 2 á 3 m. samt fylld med bombsplitter visade att nedslaget varit kraftigt och att bomben kastats ett tiotal meter bort." Så skrev Barometerns ortskorrespondent dagen efter.
V2-raketen var ett nytt sorts vapen som skulle få många efterföljare fram till våra dagars kärnvapenmissiler. Enligt Gunnar Dahllöfs bok "Teknikkriget som förändrade världen" nådde V2:an en toppfart på 5760 kilometer i timmen, alltså fem gånger ljudhastigheten. Vid nedslaget var hastigheten 3600 kilometer i timmen. Den kunde bära ett ton sprängämne. Det är emellertid osannolikt att raketen som slog ned i Knivingaryd var stridsladdad. V2-raketen var 14 meter lång och vägde 13 ton. Ett ton var som sagt sprängladdning. Nio ton var bränsle som förbrukades under den fyra-fem minuter korta luftfärden på 35 mil.
Den hade skjutits upp från tyskarnas raketbas Peenemünde vid tyska Östersjökusten. Raketen var under utveckling och var ännu inte känd som terrorbomben som skakade London under vintern 1944-1945. Styrningen var ännu inte färdigutvecklad och det var förmodligen det som gjorde att raketen flög mot Sverige.
Men om detta visste man ingenting i Bäckebotrakten tisdagen den 13 juni för 50 år sedan. D-dagen hade nyligen varit, de allierade styrkorna hade invaderat den franska nordkusten.
- Det liknade inte ett flygplan heller, fast det är klart, man hade ju ingen erfarenhet av störtande flygplan.
I Barometern kallades den "En radiostyrd flygbomb". En tid före Bäckebobomben hade en mindre tysk projektil, en V1:a kraschat i Simrishamnstrakten. Men när vrakdelarna undersökts av experterna upptäckte man att Bäckebobomben var ett nytt, större och farligare vapen.
När smällen ekade över Bäckebotrakten ställde sig alla frågande. Henry Nilsson säger att man inte tänkte särskilt intelligenta tankar när man hukade sig i skydd för tryckvågen. Inte trodde han att Sverige hade dragits in i kriget.
- Fast att det hade med kriget att göra, det tänkte man ju.
Henry Nilssons bror Lennart var med i hemvärnet och gav sig av för att se vad som hade hänt. Efter ett tag ringde han från Gräsdals gård och Henry fick stoppa broderns hemvärnsuniform i ryggsäcken och cykla till Gräsdal.
- Det måste ha varit otäckt att få de där bålgetingarna på sig, säger Henry Nilsson eftertänksamt vid hålet.
Enligt Gunnar Dahllöf skjöts 1.300 V2-raketer mot London, de första den 8 september 1944 och de sista i april 1945, bara någon månad före krigsslutet. 2.700 Londonbor dog, 6.500 skadades svårt.
Någon månad efter krevaden i Bäckebo skickades vrakdelarna till England för undersökning. I Tyskland var man först chockade när man förstod att en försöksraket hade kraschat i Sverige. Men efter ett tag ska Hitler, enligt Dahllöf, ha sagt att det var bra att svenskarna nu fått veta att Sverige kunde bombarderas direkt från Tyskland. Det skulle sätta skräck i svenskarna och göra dem samarbetsvilligare, hoppades Hitler.
I Linköping öppnades på måndagseftermiddagen en utställning på Flygvapenmuséet, Peenemünde med svenska ögon. I utställningen ingår bland annat en minnesplatta som efter utställningen ska placeras vid bombkratern på Knivingaryds ägor utanför Bäckebo.
Peter Sigfridsson