Thomas S Kuhn revolutionerade på något vis synen på vetenskap inom det vetenskapsteoretiska området. För att förstå Kuhn måste man först förstå vad hans teorier handlar om: vetenskapsteori är en gren av vetenskapen som studerar vetenskap. Den utgör alltså en slags metavetenskap som försöker se mönster i ett sökande efter mönster.
Metateorier har funnits länge inom filosofin. Den äldsta metafilosofin är förmodligen den österländska läran om Zen, där Zen är ett abstrakt sanningsväsen som ständigt undflyr filosofen, och där mästaren måste kunna acceptera sina egna teoriers bräcklighet och ofullständighet innan han kan anamma den livssyn där inga absoluta sanningar existerar. Inom västerländsk filosofi har metateorier varit närvarande sedan Friedrich Nietzsches vetenskapskritik. Hos Nietzsche är alla filosofiska system felbara, och detta är fundamentalt inom filosofiska riktningar som nihilism och fallibilism - båda med inställningen att inga fasta moraliska regler eller absoluta sanningar kan existera och att varje filosofiskt system är en approximation.
I den moderna vetenskapen finns det metateoretiska tänkandet framför allt i den pragmatiska filosofin och metoden. Bland pragmatikerna ser man alla teorier som approximationer som måste stämmas av mot verkligheten innan de kan tillmätas något värde. Återigen är alla teorier felbara och underkastade ständig revision. Några tusenårsriken och pyramidbyggen existerar inte.
Kuhn strukturerar vetenskapen i tankemönster som han kallar paradigm. Ett paradigm vägleder en vetenskapsman genom att tala om:
1. Vad man skall iaktta
2. Vilka frågor som skall ställas
3. Hur de skall ställas
4. Hur svaren skall tolkas
Och (åtminstone inom naturvetenskaperna) innehålla följande fyra element:
1. Symboliska generaliseringar
2. Metafysiska föreställningar
3. Värdepremisser
4. Exempel
Genom att acceptera paradigmet, tankemönstret, förenklas vetenskapsmannens arbete genom att stora mängder fakta kan tas för given. Utifrån paradigmet utvecklar vetenskapsmannen teorier som kan härldas till paradigmet. Urtypen för ett paradigm är en vetenskaplig skrift av något slag, exempelvis Isaac Newtons Principa.
Kuhn pekar vidare i sin bok på en del intressanta områden för hur paradigm utvecklas genom ett slags vetenskapliga revolutioner enligt följande mönster:
Paradigm -> Normalt tillstånd -> Motsägelsefullheter -> Kris -> Revolution -> Nytt paradigm
Strax efter att ett paradigm formulerats inträder ett normalt tillstånd som innebär att en vetenskaps utövare är överlyckliga över sitt fina paradigm och med outsinlig frenesi arbetar på för att applicera detta tankemönster på varje tänkbart problem inom den aktuella vetenskapen.
Motsägelsefullheterna, eller anomalierna uppstår då paradigmet börjar stämma allt sämre överens med den verklighet respektive vetenskap är tänkt att studera, dvs när konkurrerande teorier genom förträfflighet på något specifikt område börjar slåss om vetenskapsmännens uppmärksamhet. När anomalierna inte längre kan förbises eller bortförklaras uppstår en kris. I krisen skapas en efterfrågan efter ett nytt paradigm, förträffligt nog att fylla ut platsen för det gamla paradigmet och samtidigt absorbera de konkurrerande teorierna. Denna formulering sker i en vetenskaplig revolution som oftast kulminerar i att ett nytt tongivande vetenskapligt verk, ett nytt paradigm, formuleras. Cykeln upprepar sig sedan från början.
(Jag är själv osäker på om detta cykliska förlopp verkligen är så regelbundet som Kuhn försöker få det att framstå. Vän av cykliska teorier torde dock inte ha några problem att acceptera tanken.)
Ett mycket intressant exempel på paradigmrevoltioner som Kuhn tar upp är hur synen på Ljuset utvecklats inom den fysiska vetenskapen.
De flesta fysiker har i dag bilden av ljus som något som dels är en elektromagnetisk vågrörelse, dels en partikelström av fotoner, ett slags partiklar utan massa, bestående av enbart rörelseenergi. Fysiken lärde tidigare att ljus var än det ena, än det andra, enbart. Detta att ljus kan betraktas på två olika sätt är ibland irriterande för fysiker, som helst vill hitta ett begreppssystem där ljus bara är en sak, och inte två saker samtidigt.
Fysiken lär även ut ett flertal empiriska plan att betrakta exempelvis materia: materia kan vara kroppar, molekyler, atomer, elektroner, protoner och neutroner, kvarkar osv. I och med Einsteins energiekvationer har man även fått acceptera att materia är utbytbar med ren energi. Den fysiska vetenskapen har därför på en grundläggande nivå anammat en pragmatisk metod som innebär att både ljus och materia kan betraktas på olika vis vid olika tillfällen.
En av de mer irriterade kommentarerna i efterskrifterna till Kuhns bok berör just detta: han skriver att han menar att den relativistiska fysikens materia verkligen inte är detsamma som en förfinad variant av den Newtonska: den senare var ju inte utbytbar mot ren energi, alltså är den ett helt annat begrepp inom ett nytt paradigm. Att formelsamlingen fortfarande stämmer på ett reducerat specialfall är en annan, rent praktisk sak. Fysiken beter sig alltså pragmatiskt.
Inom matematiken trodde man länge att det var möjligt att skapa ett perfekt matematiskt system, ett paradigm som lärde att det var möjligt att byggt på grundantaganden, axiom och utsagor från dessa, teorem, härleda all matematik: analys, geometri osv. Tanken med ett sådant formellt system av symboler är att alla teorem skall kunna härledas till axiomen, alltså bevisas, vilket kräver att systemet är konsistent (inte innehåller motsägelser) samt komplett (inte innehåller teorem som varken är sanna eller falska, oavgörbara satser). Ett tag trodde man att Bertrand Russel i Principa Matematica hade lyckats skapa ett sådant system. På 50-talet gjorde emellertid matematikern Kurt Gödel något som kallats den största matematiska upptäckten i vår tid: han bevisade nämligen att alla tillräckligt komplicerade formella system innehåller teorem som uppenbarligen är sanna men som inte kan härledas till axiomen. Drömmen om ett perfekt vetenskapligt system som skulle kunna användas för att betrakta allt hade därmed fallit. Alla formella matematiska system är att betrakta som ofullständiga approximationer.
Kuhn bekräftar den pragmatiska världsbild som finns inom de flesta moderna vetenskaper av idag. Inom vetenskaper som ännu inte har utvecklat något generellt paradigm, exempelvis sociologi och olika statsvetenskaper, har Kuhns idéer varit till stor hjälp för att hjälpa till att formulera paradigm. Inom psykologi och sociologi har man multipla paradigm, vilket innebär att inget synsätt på människans psykiska processer respektive samhällets sociala institutioner ännu har varit tillräckligt fantastiskt för att utgöra ett fundament för dessa vetenskaper. Olika forskare hörsammar olika teorier som kompletterar varandra. Inom tvärvetenskaperna är detta mer än påtagligt.
Detta sneglande från de "mjuka" vetenskapernas teoribildningar på de "hårda" vetenskapernas paradigmsystem har medfört att man även börjat titta på andra hållet: vad finns det för fördelar respektive nackdelar att använda multipla paradigm inom exempelvis naturvetenskaperna? Fysiken har, som jag demonstrerat, redan ett dubbelt betraktelsesätt vad avser materia och ljus, vilket gjort att fysiker anammat en pragmatiskt filosofi där man kan anpassa paradigmen efter problemställningen. Matematiken domineras numera av formalismen som ser matematiken som en konstruktion av "rätta verktyget för jobbet" snarare än ett katedralbygge av ett perfekt system.
Linus Walleij 1995
Reviderad 2010
EJ copyrightskyddat
Jag har efter denna korta uppsats offentliggörande fått frågan om jag anser att ALLT Thomas Kuhn har sagt och gjort är bra och oantastligt. Det tycker jag inte. Läs min kritik av Thomas S Kuhn nedan: