Visst är det tydligt att existensen av en egen skånsk identitet skrämmer några. Man reagerar med osäkerhet och försöker utan större framgång avfärda uttryck för den som "trams" eller "nonsens". Det sker samtidigt som motsvarande starka och återkommande uttryck för svensk identitet tycks betraktas som något "naturligt" eller höjt över all diskussion. Det har vi sett i Sydsvenskans artikelserie om "Ett skånskare Skåne" (13-15/5) och i några insändare efteråt.
En del av problemet är att folk inte vet vad regionalism innebär - det förklarades inte i artiklarna. De känner inte till den tradition som ganska länge funnits i Skåne och som uttrycker en öppen, välkomnande regionalistisk idé. En bra beskrivning finns i en ny skrift som heter "Regionalismen inför 2000-talet" av Göran Hansson och Peter Broberg och som Region Skåne har finansierat.
Regionalismen avfärdar till skillnad från nationalismen människors ursprung som bärande identitetsfaktor och betonar det regionala rummets betydelse. Till detta rum är alla välkomna. Men det regionala rummet består inte bara av geografiska koordinater; det har en historia och är en kulturhistorisk miljö som alla som bor där påverkas av eller på något sätt relaterar till, vare sig de kommer från Etiopien eller Malmö. Genom att tydliggöra denna miljö och dess karaktärsdrag så förstärker man en gemensam referensram.
Det är det det innebär att stärka den regionala identiteten. En särskild Skånesång skulle t ex kunna handla om det.
Till det regionala rummet hör inte minst den kultur som människor bär på. Det kan gälla ett skånskt språk. (Då syftar man rimligtvis på de ganska få men ännu högst levande "obegripliga" talare av tämligen ursprunglig dialekt/språk som fortfarande finns t ex på Bjärehalvön och i Göingebygden.) Men det kan också gälla den dialektblandning i Malmö mellan spanska och skånska "spånskan" som författaren Fredrik Ekelund har skrivit om. Alla bidrar.
En annan del av problemet med människors oro inför det nyvaknade skånska är att många fortfarande har en uppfattning om att man till slut måste välja, välja mellan att vara antingen skånsk eller svensk. Det är i grunden en nationalistisk idé. Däri ligger en annan skillnad mellan regionalism och nationalism, såsom regionalistiska organisationer i Skåne uppfattar regionalismen.
Regionalismen menar tvärtom att du kan vara både iranier (eller svensk) och skåning samtidigt. I artikelserien begår en etnolog ett gigantiskt misstag, när han bortser från detta.
Ett problem för identitetsmångfalden är att vi lever i en kultur där uniformitet betonas starkt. I Lunds centrum har det t ex nyligen satts upp 55 flaggor. Samtliga dessa 55 flaggor är svenska; det finns inga skånska flaggor, inga EU-flaggor, inga öresundska kommunflaggor. Det verkar alltså inte finnas utrymme för mer än én identitet. Därför är det inte så underligt att människor uppväxta i en sådan markerad kulturtradition tenderar att initialt göra motstånd inför mångfalden i t ex Region Skånes sammanträdeslokal. Där finner man en skånsk, en svensk och en EU-flagga.
Malte Lewan