Skåningar

Skåningar veta och skåningar tro,
att ej under sol och måne
det finnes en fläck, där människor bo,
så härlig och ljuv som Skåne.
Evad de slungas av ödets vind,
biltoga konungars like,
den färgas högt, deras lugna kind,
när de minnas sitt konungarike.

Alla, som komma från Skånes lann,
breda i ryggen och näven,
skorra och skryta som ingen ann,
men skryta i gärningen även.
Ni, som stå där som altarljus,
stumma och bleka och blyga, -
blygheten bor i vårt hjärtas hus,
utomhus äro vi dryga.

Utomhus vika vi ej en tum
varken för bön eller dunder:
vi äro ej bara en böljas skum,
vi äro böljan därunder,
vi äro ej mera en kuvad provins
i mälarherrarnas lydno.
Vi äro ej mer en förvandlad prins
men prinsen i sino prydno.

Skåningar alla i Skånes lann,
när jag minnes den skånska våren,
hur nyckfullt trolsk, hur yppigt grann,
då blöda de efter dig, mitt lann,
mitt lann av mjölk och honung!
Väl gläds jag att vara svensk ibland,
men jag yvs att vara skåning.

Text: K G Ossiannilsson. Musik: Tage Bilde.