SKÅNE OCH DANMARK
NÅGRA SYNPUNKTER

SÄRTRYCK UR
LIMHAMNS MUSEIFÖRENINGS ÅRSBOK 1963
 
 
 

                 INGEMAR INGERS

                SKÅNE OCH DANMARK

                 Några synpunkter

    Genom sitt geografiska läge befinner sig Skåne i nära grannskap till ett annat nordiskt land, nämligen Danmark, och för dem som är bosatta i västkanten av Skåne är en resa till Danmark en affär på bara 1 till 2 timmar - vid Hälsingborg ännu kortare. Vi, som har den förmånen att när vi har tid och lust därtill kunna göra en utflykt till detta Skånes gamla moderland, kan svårligen föreställa oss, att där har funnits en period på över 140 år efter Skånes skilsmässa från Danmark, då all trafik mellan dessa länder var av svenska myndigheter inte bara stäangt försvårad, men närapå förbjuden, då handel och samfärdsel var nerlagd, då t.o.m. införsel av danska böcker var förbjuden. Det barbariska förbudet emot all slags förbindelse mellan Skåne och Danmark infördes på 1680-talet till följd av svenska myndigheters misstänksamma hållning. Förbindelsen mellan släkt och vänner på bägge sidor om Sundet blev därigenom förhindrad, och särskilt kännbart var detta för adeln och prästerskapet samt städernas borgerskap. Där ligger en lång och smärtsam väg ifrån denna isolering och till de Iättnader som småningom - med början på 1820-talet - genomfördes. Och fastän vi nu i flera generationer har haft fri fart, gör sig följderna av denna långvariga isolering fortfarande gällande, som i det följande skall påvisas.
    Skåne inte bara "tillhörde Danmark" eller "lydde under Danmark" intill freden i Roskilde 1658; det var Danmark, lika danskt som Själland, Fyen och Jylland, om än det hade sin provinsiella egenart. Dess lagar och Samhällsskick var danska, kyrkoordningen likaså, och de lärde ooh ämbetsmännen fick sin utbildning vid universitetet i Köbenhavn. Folkseder och levnadssätt var - särskilt i västra Skåne - i nära överensstämmelse med de danska öarnas. De skrivkunniga - som likväl var ett fåtal av den samlade befolkningen - använde danskt skriftspråk, där man dock kan spåra åtskilliga skånska drag. Skånes folkspråk var - och är, i den mån det fortfarande talas - en östdansk dialekt, splittrad i ett flertal inbördes avvikande mål, utgörande en övergång mellan de danska ö-målen och de sydsvenska målen i Småland; i Göinge härad nära besläktat med den sydliga småländskan, i sydväst, särskilt i Oxie och Skytts härader, mycket likt målen på Själland, Amager och sydöarna.
    Den "försvenskning" som av Carl Xl:s regering sattes i gång i åren efter 1680, lämnade i stort sett allmogekulturen oberörd. Seder, levnadssätt, byggnadsskick och dialekter förblev vid det gamla i stort sett långt in på 1900-talet, och den modernisering och utjämning, som nu har inträtt, är en social och icke en politisk företeelse. Jämför t.ex. Hyllie 19-gården, som är byggd i två etapper på 1800-talet, omkring 1810 och 1860, med en motsvarande storbondegård på Själland. Att påstå att allmogen "behärskade det svenska språket", därför att den lärde sig katekesläxor på svenska och åhörde svensk gudstjänst, är en överdrift; vi kan hänvisa till två språkprov från Oxie härad, Limhamn och Glostorp, upptecknade på 1930-talet och återgivna i årgång 1962 av denns årsbok, sid. 72 och 77. - Den skånska adelns gamla kultur blev genom övergången till Sverige nästan förkvävd, fastän slotten blev stående; adeln, som stod det danska kungehuset nära, vantrivdes under den nya ordningen och sålde i stor utsträckning sina gods och bosatte sig i Danmark. Prästerskapet visste inte från den ena dagen till den andra vem man skulle anse som sin rätta överhet. Motvilligt gick prästerskapet in på åliggandet att följa svensk gudstjänstordning, i den insikten att menigheten hade ringa uppbyggelse av gudstjänsten i en främmande dräkt; dock medförde likheten emellan de danska och svenska språken att man efter ett par generationer inte mera uppfattade det svenska gudstjänstspråket och -ordningen såsom främmande.
- Vi kan här erinra om, att kort efter Roskilde-freden var där två präster i Malmötrakten, Hans Allesen i Bunkeflo och Sören Fransen Hegelund i Fosie, som tillsammans med ägaren av Limhamns kalkbruk Bartholomeus Mickelsen ingick i en motståndsrörelse, den s.k. Malmösammansvärjningen.1
För Skånes städer betydde övergången till Sverige för en längre tid framåt mest stillastående och fattigdom, särskilt för Malmös del; däremot fick Lund, ehuru det gick långsamt, ett visst upp-

[Fotnot: 1. Se vidare Carlqvist, Lunds stifts herdaminne, del 2, sid. 194 och följande, där denna motståndsrörelse skildras i mera förstående ordalag än man annars varit van vid från svensk sida.]

[Bildtext: Sankt Petri kyrka i MaImö har gemensamt intresse för danskar och skåningar. Den hade fordom sitt motstycke i Vor Frue kirke i Köbenhavn i dess medeltida gestalt. Dessa båda kyrkor i två gamla danska städer liknade mycket varandra. Medan Sankt Petri kyrka i Malmö ännu är bibehåIIen i sitt medeltida skick - så när som övre delen av tornet - är den forna Vor Frue kirke i København två gånger, 1728 och 1807, förhärjad av eldsvåda, och den kyrka som reste sig efter 1807 blev en helt ny kyrka i genomförd nyklassisk stil. Vill Köbenhamnarna ha en föreställning om beshaffenheten av Vor Frue kirke i sin Medeltida gestalt, kan de få det genom att besöka S:t Petri kyrka i Malmö. Denna kyrka är också märklig därigenom att den var en av de största kyrkor i Danmark, där protestantisk gudstjänst infördes. Skånes reformator Clous Mortensen (f. i Malmö 1499, d. där 1575) var dess förste evngeliske präst och ligger begraven framför altaret i kyrkan.]

sving genom anläggningen av Lunds universitet 1668. Det som band Skåne närmare vid Sverige var - såsom framlidne professor Sture Bolin har uttryckt det - icke den karolinska tidens försvenskningspolitik, utan det var 1700-talets långa fredsperiod. Maan skulle därtill också kunna lägga andra omständigheter, såsom det goda grannskapet till Småland. På båda sidor om landskapsgränsen, som fordom varit riksgräns, fanns en allmogebefolkning meed besläktade sedeer och språk, som redan i den danska tiden levat fredligt inbördes.
    Då man jämför Skånes ställning med den, som kom andra erövrade folk till del, finns åtskilliga Ijuspunkter. Skåne förblev inom ett område för nordisk kultur och nordiskt språk och nordiska rättsbegrepp, som med tiden blev allt klarare. Vi blev förskonade från åtskilliga utslag av nationeII förföljelse, som förekom i 18- och 1900-talens Europa. På 1600-talet saknades ännu många nationella symboler och uttrycksmedel, som 200 år senare hade fått stor betydelse. Man kunde alltså inte från svensk sida förbjuda skåningarna att sjunga danska nationalsånger, såsom preussarna gjorde i Sönderjylland efter 1864, ty på 1600-talet fanns inga nationalsånger, heller ingen nationell litteratur, som blivit folklig egendom.1 Man kunde heller icke hindra folk i att hissa den danska flaggan (Dannebrogen), ty flaggor och flaggstänger var inte gemene mans egendom förrän emot slutet av 1800-talet eller ännu senare. Ej heller kunde man dra in danska tidningar eller sätta redaktörer i fängelse - såsom preussarna gjorde med redaktör Jessen i Flensborg avis - eftersom inga tidningar fanns i Skåne på den tiden; den första tidningen i Skåne var Lunds Veckoblad, som började utgivas 1775. Man kunde inte förfölja föreningsliv och hindra folkmöten, ty sådant existerade inte förrän på 1800-talet. Därigenom blev Skånes folk besparat ifrån åtskilliga irritationsmoment, som efter 1864 kom de danska

[Fotnot: 1. Man har velat påstå, att "Danmark dejligst vang og vænge" skulle varit känd och sjungen i Skåne i dess danska tid, men det stämmer icke. Denna vackra dikt, som till författare har prästen Laurids Kok, skrevs först 1685 och blev icke tonsatt förrän 1812.]

sönderjyderna eller slesvigarna till del. Detta nämnes icke här såsom ett exempel på dygd hos svenska myndigheter, men det var själva förutsättningarna som på 1600-talet var delvis andra än på 1800-talet. - I Sverige blev det kungliga enväldet avskaffat redan 1719 - 130 år tidigare än i Danmark. Och då 1733 den för den danska allmogen betungande lagstiftning, som kallades stavnsbåndet, genomfördes, kunde inte Skånes allmoge nås därav. Stavnsbåndet, som gällde till 1700-talets slut (det avvecklades successivt 1755-1800) innebar att alla de bönder, som Iydde under herregodsen, för hela livstiden var bundna vid det gods de ifrån födelsen tillhörde, alltså ett slags livegenskap. På de skånska godsen fanns visserligen långt in på 1800-talet en tryckande arbetsskyldighet, som benämndes hoveri, men friheten att flytta ifrån godset fanns där. För övrigt var hoveriet i Skåne minst utbrett i Oxie och Skytts härader, där större delen av bönderna sedan gammalt var självägande.
    Vi bör, när Skånes förening med Sverige kommer på tal, inte begå några "skönmålningar" av övergångstiden men heller icke göra några "svartmålningar" av en senare tid. Att Skånes folk accepterade föreningen med Sverige är inte de tre Carlarnas förtjänst. Det beror på ett stigande välstånd, vår delaktighet i en
demokratisk samhällsutveckling, som tog sin början med 1809 års regeringsform och, såsom ovan är nämnt, vårt förblivande inom ett område för nordiskt språk och kultur. Därtill kommer den fria samfärdseln med Danmark, som efter omkring 1830
småningom avlöste en långvarig period av onaturlig isolering. Där fanns alltså både Ijusa sidor och skuggsidor, som framträdde efter övergången till 5verige. Till skuggsidorna hörde den ovan omtalade isoleringen från det egentliga Danmark, som tyvärr medförde att folk, som var gamla stamfränder och landsmän, kom att stå som främlingar för varandra. Det är fortfarande vår uppgift att verka för att detta främlingskap måtte utjämnas. Svenska myndigheter begick den smaklösheten att göra kyrkan till en propagandaapparat för den nya överheten, där man t.o.m. försvarade rättsövergrepp med naiva läror om underkastelsen under den rätta överheten. Gudstjänsten blev därigenom till ringa eller alls ingen uppbyggelse för folket. Man kunde t.o.m tvinga barn att en och en stå framme i koret och läsa upp utanläxor. Vi har rätt betvivla, om det andliga livet gagnades därav. För folket fanns inte den utvägen att utebliva från kyrkan, eftersom kyrkobesök till följd av den stränga 1686 års kyrkolag betraktades såsom något obligatoriskt. I dansk tid hade prästen varit mera som en fader för sin menighet; i svensk tid blev han till dess herre (påvisat av den framstående kännaren av Skånes övergångstid, prof. Knud Fabricius). Därigenom torde man kunna förklara något av den andliga rotlöshet, som delvis kom att råda ibland Skånes folk. Och inte blev det bättre, då under 1800-talet den stränga och hårda Schartauanismen gjorde sig gällande med sin torra och pedantiska själavård. Hur mycket mera välgörande skulle det inte varit, om Skånes folk lärt känna den Ijusa och blida Grundtvigianismen, som blev tongivande och förädlande inom danskt kyrkoliv från 1540-talet, men som i Sverige möttes med misstänksamhet. Den motsatte sig nämligen tvång och förmynderskap i andliga ting. Grundtvig har själv sagt "Ingenting lader sig fremtvinge; i stilhed virker her Guds ånd." I stället bl.ev det i Lunds stift Schartauanismen, som för en tid framåt, men blott tills vidare, förmådde konservera 1600-talets stränga ortodoxi och kyrkotukt och sökte hålla liv i föråldrade verksamhetsformer, såsom de fasansfulla husförhören, varmed allmogen plågades i nära 200 år. Resultatet blev passivt motstånd, mycket mera än officicell historieskrivning vill erkänna.1 För övrigt var inte Schartauanismen så ensam bestämmande för kyrkolivet ibland Skånes allmoge. Där aIImogekristendomen var som bäst, var den - och är - en gammal god Lutherdom, tillsatt med folkliga levnadsregler.
    En annan avigsida, som särskilt i senare tid blivit påtalad, var det förhållandet att Skånes befolkning kom att stå främmande

[Fotnot: 1. Jfr Limhamniana 1962 sid. 74, där Schartauanernas förföljelse emot den folkliga dansen och musiken omnämndes.]

för sin egen historia. Den betraktades som något ovidkommande, som det snart sagt inte var "passande" att befatta sig med. I läroverkens historieundervisning tog man ingen notis om att Skåne hade en säregen historia och heller icke i folkskolorna, sedan svensk historia blev undervisningsämne i dessa skolor i senare hälften av 1800-talet. Man inbillade oss, att Gustav Vasa och Gustav II Adolf varit konungar över Skåne, att reformationen här var gendmförd av Olaus Petri och icke av Malmöprästen Claus Mortensen. Om man talade om, att Lunds domkyrka var grundad av Knut den helige, så visste inte en på tio vem denne Knut den helige var. Senast i detta år har det varit beklämmande att erfara, att Malmö kyrkofullmäktige motsatte sig ett förslag att där skulle resas ett minnesmärke över Malmö stads reformator Claus Mortensen. Bakgrunden var helt säkert den, att de flesta aldrig under skoltiden fått någon upplysning om denne i Malmö stads historia märkliga gestalt. Vi blir inte sämre svenska medborgare, om vi kännes vid vårt danska förflutna. Lojaliteten emot Sverige beror inte av villigheten att engagera sig i Gustav Adolfsfester, där man påstår att våra (!) förfäder var G.A. följaktiga vid Lutzen. - Numera har väl en förbättring inträtt, då man åtminstone rent officiellt inser, att historisk forskning och folkupplysning bör följas åt, att det inte är "farligt" för den nationella säkerheten, om vi förstår att vi har en rik och långvarig historia gemensam med Danmark. Harald Lindals och Folke Hellbergs läroböcker rekvireras i stor utsträckning till skoldistrikt i Skåne - men långt ifrån tillfredsställande. Vi gör utflykter till historiskt minnesvärda platser i Danmark, som också för oss är av intresse, såsom Frederiksborg, Roskilde, Ringsted, Sorö och Odense, icke att förglömma Dannevirke och Hedeby vid Nordens gamla Sydgräns. Därmed följer icke, att vi skall visa likgiltighet för historiska minnesmärken inom det gamla Sverige, såsom Gamla Uppsala, Stockholms storkyrka och Vadstena.
    Med okunnigheten om vår skånska historia följde också likgiltighet, ja ringaktning för våra synliga historiska minnesmärken på skånsk grund. Man förstod således icke vad våra medeltida kyrkor betydde såsom levande föreningsband med det förflutna. Mellan omkring 1530 och 1906 hade man hunnit med att kassera och riva över en tredjedel av Skånes medeltidskyrkor, däribland sådana oersättliga klenoder som Asmundtorp, Hyllie, Bunkeflo, Gessie, Håslöv, Fuglie och Glemminge. I vissa fall fanns där ett berättigat behov av nybyggnad, såsom i Svedala, men oftast var det rena sockenhögfärden som gjorde sig gällande.1 Till jämförelse kan nämnas, att på de danska öarna kvarstår de gamla kyrkorna till 95 % men i Skåne bara till 60 %. - I Danmark var det särskilt skalderna Grundtvig och Ingemann, som genom sin diktning lärde folket förstå värdet av våra minnesmärken och de gamla kyrkorna i synnerhet; denna tankeställare och väckelse, som också danska historiker och arkitekter blev delaktiga av, gick vi miste om, och de som i Sverige sökte protestera, hade länge svårt att göra sig hörda. Och ivern att kassera det gamla och bygga nytt skulle ännu längre fortfarit, om inte allvarliga föreställningar kom i början av 1900-talet genom intendent Karlin, professorerna Wrangel, Weibull och Rydbeck, arkitekt Wåhlin, fornforskaren Olof Christoffersson m.fl. Vi var då på väg att göra oss kulturellt urarva.
    Det är mången gång blivet sagt, att Skåne genom sitt läge har en uppgift att fungera som en bro mellan Sveriges och Danmarks folk. Vi har väl gjort åtskilliga ansatser därtill, men vi har inte helt lyckats därmed. Vi bör alla känna vårt ansvar för att medverka till att skingra onödigt missförstånd mellan svenska och danska medborgare, till att vi bättre lär känna och förstå varandra. Redan 1829 skrev Esaias Tegnér "Söndringens tid är förbi". Vi bör fortfarande känna vårt ansvar för att dessa ord blir till verklighet.
    Ännu i mitten av I800-talet vände den danska och svenska kyrkan varandra ryggen. I Lunds stift tog biskop Thomander och prosten P. G. Ahnfelt initiativet till ett närmande, och s.k. skandinaviska kyrkomöten blev förlagda till Köbenhavn, Lund

[Fotnot: 1. Jfr Limhamniana 1961, sid. 28.]

och Ramlösa. Men fortfarande är inte kontakten med danskt kyrkoliv så god som den borde vara. Det förekommer t.ex. att kyrkliga ungdomskretsar ifrån Lunds stift växlar besök med motsvarande tyska organisationer, t.o.m. i Flensborg, som dock är en gammal dansk stad, där också en dansk menighet finnes. Det är olustigt att se, att detta sker med förbigående av Danmark, som borde stå oss oändligt mycket närmare. - Den s.k. Skandinavismen var en rörelse, huvudsakligen med förankring i akademiska kretsar, s.om insåg hur mycket gemensamt de nordiska folken har i språk, livsföring, andlig och materiell kultur. Denna slags skandinavism blir aldrig föråldrad. En skandinavism i vidare bemärkelse blev det, då föreningsfolk med gemensamma ideal, lärarepersonal och skolungdom från båda sidor sammanträffade. Särskilt var det folkhögskolornas elever, som växlade besök. Pioniärerna för denna form av dansk-skånsk kontakt var forstander Rosendal i Lyngby i Danmark och d:r Holmström på Hvilan i Skåne. Efter 1920 har den då nystartade Föreningen Norden verkat för vidgade kontakter genom utbyte av talare, kursverksamhet, utflykter och genom utgivandet av en tidskrift.
    Vi kan konstatera ett visst framsteg i begreppet om mellanfolkligt umgänge, om vi jämför de två årtalen 1903 och 1938. År 1903, då 250-årsminnet av Skånes övergång till Sverige passerade, "firades" denna tilldragelse på försommaren i flera av Skånes städer med nationalietiska fester, som helt antog karaktären av danskfientliga demonstrationer. Det var officerare och ämbetsmän, som var de ledande vid dessa Grönköpingsmässiga tillställningar, I festligheterna i Malmö ingick fackeltåg, allmän flaggning, tacksägelsegudstjänst (!), militärparader och s.k. frukostmiddag för överklassen. Åtskilliga skåningar tog avstånd därifrån men utan möjIighet att göra sig gällande. För våra danska vänner beredde dessa anti-danska demonstrationer smärta och besvikelse. Det var som en kalldusch för alla strävanden till bättre nordiskt samarbete och vänskap. Dessbättre slapp vi 50 år därefter 1953, vid tiden för 300-årsminnet, att se skandalen från 1908 upprepas. Man erinrade sig dagen i stillhet genom tidningsartiklar och föredrag med historiska återblickar. Ur svensk synpunkt hade det varit ytterst malplacerat att vid detta tillfälle triumfera över en för länge sedan slagen f.d. fiende, i synnerhet som denne numera är vår vän. För skåningar var festligheterna 1905 en förnekelse av vårt eget förflutna.
    Vi kan här erinra om, att där gick danskvänliga strömningar genom Skåne under krigsåren 1848, 1864, 1940 och 1943 med dess nödtillstånd för Danmark. I synnerhet sistnämnda år var villigheten att hjälpa och bistå danska flyktingar stor både i Malmö och på Limhamn. Vi kom liksom varandra närmare därigenom.
    Vad kan vi ytterligare göra för att stärka gemenskapen och bättre lära känna varandra? Ett angeläget önskemål vore att dansk och skånsk skolungdom, konfirmander och förenings-ungdom kunde ännu mera sammanföras. Vi bör också öva oss i att läsa och förstå danska. En god hjälp därvid är också att vi inte onödigtvis lägger bort gamla gemensamma dansk-skånska ord och uttryck. Vid våra resor till Köbehavn bör vi - hellre än att skaffa smör och fläsk, som vi redan har här hemma - förvärva danska böcker, tidskrifter och konstverk. Vi bör begagna tillfället att besöka danska gudstjänster eller åtminstone följa dem någon gång i dansk radio eller TV. Att i ungdomsåren för någon tid ta arbetsanställning i Danmark är både lärorikt och intressant. Vi bör uppmärksamma den möjlighet som finns för svensk ungdom att med stipendium från Föreningen Norden bevista en halvårskurs vid en dansk folkhögskola, varav särskilt Vallekilde på Själland samt Snoghöj ock Rödding i Jylland anbefalles. Och vi bör vid våra Danmarksresor uppträda så, att vårt anseende såsom skåningar och svenskar inte blir lidande.
    Här är alltså angivet några av de utvägar som vi kan pröva för att rätt uppfylla vår funktion såsom "brobyggare" i andlig mening mellan Skåne och Danmark; och den som begagnar sig av dessa möjligheter kommer säkerligen inte att ångra det. Men för att våra strävanden skall lyckas förutsättes den goda viljan ifrån bägge sidor.