Etnicitet och regional identitet
- exemplet Skåne
Malte Lewan
Innehållsförteckning
1. Inledning
2. Teori
2.1 Objektiva definitioner
2.2 Subjektiva definitioner
2.3 Nutida definitionen
2.4 Yttre och inre syn på den etniska gruppen
2.5 Krav på gemensam härkomst?
3. Analys
3.1 Teori i "Regional identitet"
3.2 Analys i "Regional identitet"
4. Slutdiskussion
Litteraturförteckning
1. Inledning
- Jag måste säga att det var en oerhörd känsla att gå fram till podiet i parlamentssalen som "representative of Scania", berättar Göran Hansson. Detta var den första gången på 333 år som någon ställt sig upp i en internationell församling och talat för Skånelands [Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm] sak! (Jönsson, 1993)
Den 24 januari 1993 blev organisationen Skånsk Framtid medlem i den globala mindretalsorganisationen UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation). UNPO skrev i sitt brev: - "We congratulate you and the people of Scania with becoming a member in UNPO. On Sunday 24 January, Scania was elected as a member of UNPO. We very much look forward to working with you in the future." (SSF Information, 1993)
- Generalsekreteraren Michael van Walt och de övriga i kommittén
hade till en början vissa betänkligheter, berättar Göran
Hansson.
Man hade hört sig för med svenska myndigheter och fått
veta att det i Skåne i praktiken inte längre finns någon
särskild folkgrupp utan att den med tiden blivit fullständigt
assimilerad med det övriga Sverige.
- Dessutom reste man vissa frågetecken kring vårt
mandat att tala för Skåneland sedan man fått veta att
det redan finns ett Skåneparti.
Men Göran Hanssons tal sopade bort alla tvivel. Många
av medlemsfolken i UNPO är för övrigt vana vid att centralmakten
i respektive land förnekar att de existerar. (Jönsson, 1993)
Det var nog ett antal skåningar som blev kraftigt överraskade av denna nyhet att de med ett slag var att betrakta som minoritet och etnisk grupp inom Sverige. Det bör inte vara någon överdrift att säga att en klar majoritet av skåningarna betraktar sig som svenskar idag. Regional identitet ja, men etnisk identitet? Så, vari ligger skillnaden mellan etnisk grupp och grupp med regional identitet? Mer specifikt, var ansökan om Skånelands medlemsskap som etnisk grupp i UNPO berättigad? Det är vad denna uppsats kommer att försöka svara på, framförallt genom att diskutera skillnaden mellan etnisk grupp och grupp med en regional identitet, men också genom att titta på de egenskaper just Skånes regionala identitet har. Under resans gång kommer jag också att diskutera hur man bedömer om en befolkning är en etnisk grupp.
Jag kommer i denna uppsats att först gå igenom definitioner på "etnisk grupp" och den vetenskapliga diskussion som har funnits kring denna definition. Den är väldigt viktig eftersom det i olika typer av debatter ofta talas om etniska grupper och de egenskaper dessa har. Definitionen kan t o m få politiska följder. Det ger, som vi kommer att se, också upphov till sociologiska och antropologiska teorier om hur de etniska grupperna fungerar.
Eftersom min fråga är vari skillnaden mellan etnisk grupp och grupp med regional identitet ligger så måste jag noga ha utforskat olika syn på vad etnisk grupp (och sedan grupp med regional identitet) är. Anya Peterson Royce går i första kapitlet av Ethnic Identities - Strategies of Diversity väldigt noggrant igenom tidigare försök att definiera begreppet "etnisk grupp". Den s k "nutida" definition som Peterson Royce kommer fram till och som bygger på kriteria som ett samhällsvetenskapligt symposium ställt på definitionen av "etnisk grupp" är resultat av dessa tidigare försök att definiera begreppet. Jag har med denna historiska diskussion eftersom jag anser den nödvändig för förståelsen av den nutida definitionen. Det gör den inte minst genom att visa olika synvinklar som begreppet etnicitet kan ses ur. Detta är en del av den nogrannhet som kännetecknar Peterson Royce som gjort att jag valt henne. Min uppsats handlar om en grundläggande kontrastering av etnisk grupp och grupp med regional identitet. Därför vill jag också ha en grundläggande diskussion och definition av den sida som utgör "etnisk grupp". Jag blir också övertygad av hennes argumentering för den definition som hon för fram.
Sedan kommer jag att i analysdelen titta på etnologiprofessor Sven B Eks framställning till Regionutredningen "Regional identitet" i Utsikt mot framtidens regioner SOU 1992:64 och speciellt hans teoretiska del med hjälp av den diskussion om definitionen av "etnisk grupp" som jag gått igenom i min teoridel. Jag går lite mer kortfattat igenom hans analys av regional identitet i Sverige och presenterar hans slutsats och diskuterar den. Slutligen framför jag min slutsats i min slutdiskussion.
Ek väljer jag dels för att han presenterar en definition av "regional identitet" vilken är en förutsättning för hela min uppsats frågeställning, dels för att han hamnar i en förklaringsmiljö där jämförelser med "etnicitet" blir oundvikliga, även om man förgäves letar efter en klar kontrastering mellan grupp med regional identitet och etnisk grupp. Men själva det faktum att man inte hittar en sådan kontrastering samt att han antyder att det finns ett anslag av gradskillnad blir faktiskt en viktig poäng för denna uppsats slutdiskssion.
Det är dock inte den enda poängen utan själva den nutida definitionen av etnisk grupp kommer jag att mena inte utesluta grupper med regional identitet. För att påstå det behöver jag göra en jämförelse mellan definitionen av etnisk grupp och definitionen av grupp med regional identitet. Det använder jag Peterson-Royce respektive Ek till. Definitionerna kommer att visa sig ha mycket gemensamt även om man kan hitta skillnader att diskutera, vilket jag också gör.
Ek behövs också för att svara på min andra frågeställning om ansökan om Skånelands medlemsskap som etnisk grupp i UNPO var berättigad. Där använder jag hans slutsats om just Skånes regionala identitet tillsammans med mina slutsatser om skillnaden mellan etnisk grupp och grupp med regional identitet.
Sammantaget kan man alltså om mitt litteraturval säga att jag använder mest teoretisk litteratur om etnicitet och alltså även en statlig offentlig utredning. Jag har också några få tidningsartiklar i materialet.
Jag avslutar denna inledning med att speciellt påpeka att eftersom jag alltså går igenom etniska grupper i nästa kapitel så bör läsaren ha i åtanke att jag undersöker om grupper med regionala identiteter kan ingå i begreppet "etnisk grupp" och därmed bör läsaren fundera över begreppet "etnisk grupp" så.
2. Teori
Anya Peterson Royce går i Ethnic Identities - Strategies of Diversity (1982) på sexton sidor i första kapitlet igenom olika definitioner på etnicitet och den etniska gruppen. Först citerar hon Webster's 7th Collegiate Dictionary som som sin mest relevanta definition ger "of or relating to races or large groups of people classed according to common traits and customs". En sådan definition, menar hon, är visserligen en bekväm definition eftersom man relativt enkelt kan identifiera etnicitet genom vissa drag men det kommer att visa sig att hon helt förkastar denna definition som alldeles för statisk och enkel (Peterson Royce, 1982, s 18-19).
2.1 Objektiva definitioner
Det var framförallt tidigare som antropologer och sociologer använde objektiva definitioner. Enligt dessa var etniska grupper tydliga och kunde inte manipuleras och de utgjorde en av flera typer av sociala institutioner i ett större samhälle. Peterson Royce uppmärksammar Wsevolod Isajiw som går igenom 27 definitioner på etnicitet och som hittar 12 kännetecken varav de fem som förekommer oftast är gemensamt familjeursprung, samma kultur eller vanor, religion, ras eller fysiska karaktärsdrag och språk. Dessa kännetecken är omedelbart igenkännbara eller så är deras närvaro eller frånvaro enkelt kontrollerade. De andra (sju) karaktärsdragen är ofta baserade på känslor eller status som t ex känsla för folkslag, gemensamma värderingar och relationer inom gemenskapen. Dessa är mindre synliga (Peterson Royce, 1982, s 19).
Där har vi alltså typiska objektiva definitioner som i huvudsak är baserade på karaktärsdrag eller kombinationer av karaktärsdrag och känslotillstånd. Men då påpekar Peterson Royce att dessa kännetecken inte behåller sin samma form hela tiden. De förändras även inom en grupp människor. Inte minst orsakar det problem när man vill tillämpa den objektiva definitionen på olika folkgrupper i tredje världen vilket Peterson Royce ger exempel på. (Peterson Royce, 1982, s 20-21).
2.2 Subjektiva definitioner
Motsatsen till den objektiva definitionen är den subjektiva. Den
defines ethnicity as a process by which individuals either identify themselves as being different from others or belonging to a different group or are identified as different by others, or both identify themselves and are identified as different by others. (Isajiw, cit av Peterson Royce, 1982, s 21)
Denna typ av definition verkar vara den som framförallt sociologer tillägnat sig. Och även om objektiva (kulturella) karaktärsdrag inte vanligtvis är nämnda i definitionerna som viktiga kännedrag så ska de anses vara grunden för den tillskrivande definitionen. Max Weber nämner i ett citat objektiva kriterier för den etniska gruppen men avfärdar dessa som ointressanta. Peterson Royce betraktar också denna definition som otillräcklig och ger ett exempel som handlar om ättlingar till invandrare från olika nationaliteter till USA som viserligen betraktar sig som amerikaner och har mycket gemensamt som t ex samma kläder och språk men som ändå har olika uppfattning om politik, utbildning och sex och på många sätt är lika annorlunda från varandra som deras förfäder var för tre generationer sedan. Det menar hon är ett argument för att behålla observerbara kännetecken i definitionen och inte bara gå efter hur folk uppfattar sig själva (Peterson Royce, 1982, s 22-23).
2.3 Nutida definitionen
Den s k "nutida" definitionen härrör från ett symposium organiserat genom Social Science Research Council (SSRC) där ett av målen var att enas om åtminstone en arbetsdefinition på termer såsom "etnisk grupp" och "etnicitet". Man kom fram till följande sex kriteria för etnicitet (min övers):
1. en gruppidentifikation riktad mot det förflutna som betonar
ursprung
2. en föreställning om kulturell och social egenart
3. samband mellan den etniska gruppen och en beståndsdel i ett
vidare system av sociala relationer
4. faktumet att etniska grupper är större än släktrelaterade
grupper eller lokala grupper och överskrider face-to-face interaktion
5. olika betydelser för etniska kategorier både i olika
sociala miljöer och för olika individer (situationell användning
av identitet)
6. antagandet att etniska kategorier är symboliska, har namn med
betydelser både för medlemmar och analytiker (Peterson Royce,
1982, s 24)
Det tredje kriteriet betonas - inte bara av Peterson Royce som påpekar att det inte fanns med i många tidigare studier - utan också väldigt starkt av Thomas Hylland Eriksen i Ethnicity and Nationalism (1993) som säger att tala om en etnisk grupp i total isolation är lika absurt som att tala om ljudet från en hand som klappar. Etniska grupper måste medvetna om och i kontakt med medlemmar av andra etniska grupper. Dessutom är dessa grupper eller kategorier på sätt och vis skapade genom denna kontakt. Gruppidentiteter måste alltid bli definierade i förhållande till vad de inte är, dvs i relation till dem som inte är medlemmar (Eriksen, 1993, s 9-10).
Det fjärde kriteriet är det enda som trots allt inte brukar omfattas av den nutida definitionen, speciellt inte av de som betonar etnicitet som en strategi. Det femte kriteriet återspeglar just etnicitet som en strategi. Eftersom det är ett viktigt begrepp i den nutida definitionen av etnicitet så ska jag dröja vid det och också presentera lite av debatten kring det. Peterson Royce kallar detta en "situationell" användning av etnicitet. Det innebär (min övers): "1) att individen kan välja, med vissa restriktioner, mellan en mängd etniciteter, 2) att individer kommer att maximera alternativen tillgängliga för dem och kommer att använda etnisk identitet om de ser det som fördelaktigt att göra så och 3) att individer måste tävla, i denna process, med andra individer sysselsatta i samma process vars interessen och uppfattningar kan vara mycket annorlunda. Med andra ord, användandet av etnisk identitet är flytande och flexibel." (Peterson Royce, 1982, s 26) Jag uppfattar inte SSRC-kriterierna som att de i och med det femte kriteriet nödvändigtvis tar ställning för synen på identitet som situationell utan snarare att de ger utrymme för den situationella tolkningen av etnicitet.
Också Björn Hettne i Etniska konflikter och etniska relationer (1992) talar om en "situationell" aspekt av etnisk variation där man "ser etnicitet som något som individer kan manipulera för att uppnå vad de uppfattar som eftersträvansvärt i livet (t.ex. pengar eller makt). Utgångspunkten är alltså det individuella handlandet och sociala strukturer ses som aggregat av många individuella beteenden." Men han säger också att denna situationella aspekt av etnisk variation som "en sorts kostymbyte", företrädd av Abner Cohen, kanske överdrivits. Det finns också ofta en historiskt ackumulerad aggressivitet t ex i konflikter. Etniciteten "visar att medveten etnicitet är en kraft i sig och även fyller djupt emotionella behov." Dessa kan vara till skada ur strikt ekonomisk synpounkt och ger därför inte uttryck för ett rationellt intresse (Hettne, 1992, s 23-24).
Eriksen presenterar också en tänkbar kritik mot Cohen och frågar "hur det kommer sig att vissa symboler är effektiva och vissa etniska gestaltningar är möjliga medan andra inte är det. Om etniska identiteter skapas helt genom politiska processer så skulle det ha varit möjligt att skapa vilken som helst identitet." Omnationaliseringar vore lätta. Men han kan också försvara denna situationella syn som Cohen representerar genom att säga att Cohen verkar ta för givet den delade identiteten hos den etniska gruppen och argumentera situationellt utifrån denna. Instrumentalism är den term som Eriksen använder. (Eriksen, 1993, s 55-56).
Peterson Royce (1982, s 27) definierar så slutligen en etnisk grupp med utgångspunkt från SSRC:s kriterier men i en mera koncentrerad form som:
an ethnic group is a reference group invoked by people who share a common historical style (which may only be assumed), based on overt features and values, and who, through the process of interaction with others, identify themselves as sharing that style.
Det menar hon är en nutida definition som kombinerar både objektiva och subjektiva kriteria och betonar den flexibilitet som en identitet baserad på etniska kriterier har. Speciellt nämner hon att använt "style" och inte "traditions" som oftast brukar appliceras på etniska grupper. "Style" har inte någon konservativa innebörd utan antyder t o m snarast ett 'mode'. Ibland har etniska grupper fått en negativ klang för att man förknippat dem med icke-dynamiska kulturella drag. Med "style" tillåter man alltså en dynamisk utveckling av etniciteten (Peterson Royce, 1982, s 27-28).
2.4 Yttre och inre syn på den etniska gruppen
Ofta ser de utomstående den inre gruppen som homogen medan den inre gruppen har en mer komplicerad bild av sig själva (Peterson Royce, 1982, s 29-30). Peterson Royce citerar Barth när denne, som jag uppfattar det, delar in den etniska gruppens kultur i två klasser:
(i) overt signals or signs - the diacritical features that people look for and exhibit to show identity, often such features as dress, language, house-form, or general style of life, and (ii) basic value orientations: the standards of morality and excellence by which performance is judged.
Det är de uppenbara signalerna eller tecknen (i) som de utomstående uppfattar och det är den grundläggande värdeorienteringen (ii) som låter gruppens medlemmar skilja mellan varandra. Det finns en alltså identitet som man tillskrivs på lätt igenkännbara grunder men också en grundläggande värdeinriktning som bedöms av övriga medlemmar i gruppen. Individen bedöms i sin duglighet att uppträda fullgott i sin roll snarare än till sitt uppenbara yttre. Den måste ha tillräckligt med kulturell kunskap (Peterson Royce, 1982, s 30-31).
De yttre kännetecken med hjälp av vilka utomstående placerar individer i etniska grupper är beroende av de utomstående själva, dvs av de karaktärsdrag som de själva har kunskap om. Det är därför som olika personer kommer till så olika slutsatser om andras etniska identitet trots att etniska identiteter antas vara baserade på samma observerbara kulturella innehåll. "A group may maintain an identity, although to the outside observer it has no features that set it off from the larger society. In such a case, we must look to subjective features, standards of morality, and values to explain what otherwise is inexplicable." Vi måste med andra ord lämna den utomståendes enkla syn på etnicitet och istället komma åt den inre gruppens mer sofistikerade bedömning (Peterson Royce, 1982, s 31).
Peterson Royce hänvisar till Spicer som talar om "ständiga identitetssystem" som är kulturella system som har demonstrerat en hög överlevnadspotential i föränderliga situationer. För att dessa system ska kunna överleva så måste de fungera på vissa områden. Dessa är 1) spåklig kommunikation, 2) delande av moraliska värderingar och 3) politisk organisation för att uppnå gruppolicyns mål. Aktivitet i ett system verkar vara tillräckligt för att möjliggöra för systemet att bestå. Medan 1) och 3) består av observerbart beteende som utomstående kan använda för att göra sina bedömningar av gruppidentitet så har utomstående sällan tillgång till kunskap om 2). På så sätt kan man tro att identiteter upplösts eller försvunnit utan att de har gjort det. Elizabeth Colson talar om samma sak när hon talar om formellt beteende å ena sidan och (inom gruppen) "godkända idémönster" å andra. Det formella beteendet är mycket lättare att ändra av utomstående krafter (Peterson Royce, 1982, s 31-32).
George De Vos får också komma till tals i Peterson Royces bok. Där säger han att etnisk identitet kräver upprätthållandet av tillräckligt konsekvent beteende för att tillåta andra att placera en individ eller en grupp i en given social kategori. Här gör jag tolkningen att den grundläggande/moraliska värdeinriktningen bara blir synlig när den sker tillräckligt regelbundet och konsekvent. På så sätt behöver den inte alltid ge uttryck i observerbara fakta. Den kan också vara en sådan komplicerad mekanism att de utomstående inte ser mönstren. Vi återkommer till det (Peterson Royce, 1982, s 33).
2.5 Krav på gemensam härkomst?
Henrik Persson följer Ralf Rönnquists diskussion kring skillnaden mellan etniska grupper och andra kulturellt definierade grupper och som angeratt skillnaden ligger på att de etniska gruppen betonar en gemensam härkomst. "I och med föreställningen om en gemensam härkomst kan man teoretiskt sett bara födas in i den etniska gemenskapen och den verkar på så vis utestängande gentemot andra grupper." (Persson, 1996, s 4-5)
Det är dock just detta som Peterson Royce attackerar när hon presenterar sin egen definition och säger att "we have come a long way from Webster's and Webster-like definitions that viewed ethnic groups as monolithic situations whose individual members were members from birth to death, and whose individual fortunes were irrevocably linked to the fortunes of the group." (Peterson Royce, 1982, s 27-28) Vi kommer tillbaka till detta.
3. Analys
Sven B Ek är professor i etnologi, särskilt europeisk, vid Göteborgs universitet. Han fick ett uppdrag från den statliga s k Regionutredningen (direktiv från 1991) att med fria händer skriva reflexioner kring regionala identitetsfrågor (Ek, 1992, s 73). Anledningen var att man diskuterade en ändrad regional indelning av Sverige. Han kallade sin framställning "Regional identitet".
3.1 Teori i "Regional identitet"
Man kan säga att Ek börjar där Peterson Royce slutade sitt kapitel genom att han varnar för att bestämma regionala identiteter med yttre karakteristika och att själv som betraktare bestämma arten och graden av invånarnas identitetsupplevelse. På det viset skulle man tyvärr snarare formulera sin egen identitet. Det kallar han ett ovetenskapligt sätt att fastställa regionala och nationella identiteter (Ek, 1992, s 73-74).
Sven B Ek går igenom begreppet region som han säger är det minst kontroversiella begreppet eftersom det tillämpas på ett uppenbart subjektivt och operativt sätt. Han använder det om "större" områden, i motsats till bygder, kommuner och orter (Ek, 1992, s 74).
Identitet kan betyda likhet vilken som helst eller också en specifik likhet relaterad till individen. Ifråga om regional identitet så handlar det om likheter som kan dra upp områdesgränser. Då inleder Ek med att säga att t ex demografiska och ekonomiska strukturer lämpar sig bra men säger sedan att olikheterna inom regionerna då blir väldigt stora, t ex mellan stad och glesbygd. Så han börjar då intressera sig för "kulturella likheter". "Bakom denna likhet kan man anta att det döljer sig en gemensam identitet." En tredje definitionsmöjlighet "utgår från att människorna själv definierar den region de identifierar sig med". Han vill understryka att den kollektiva identifikationen inte bör uppfattas som ett tillstånd utan som som en process. Liksom Peterson Royce och Eriksen talar han om den dialektiska olikheten - verklig eller antagen - mellan vi och dem och att den "kollektiva, regionala identiteten inte är något som är i sig utan är något vi skapar i en kommunikativ konfrontation" (Ek, 1992, s 74-75).
Ek kommer sedan in på begreppet etnos som betyder folk. Han redogör för "en tidigare vetenskaplig syn" och vad vi lärt oss är den objektiva definitionen (på etnicitet men förhållandet till etnos är ju klart): näringssätt, historia, språk, dräkter, seder etc. "En senare vetenskap betraktar ofta eniciteten enbart som en social företeelse" (vår subjektiva definition). Men inte heller Ek är nöjd med den rent subjektiva defintionen. Han säger att den "bortser från de betraktade människornas bakgrund i en historisk realitet". Då kan man inte längre uttrycka kvalitetsskillnader mellan social grupp och folk. Och därmed kan man vid första anblick tro att Ek är tillbaka i den objektiva definitionen när han talar om "egen historia, har utvecklat en form av kollektiv identitetsupplevelse avläsbar i språk, värderingar och beteenden". Men detta är mer avancerat än den objektiva definitionen. Bl a så är de observerbara fakta bara tecken på den kollektiva identitetsupplevelsen vilket är den viktigaste. Med "värderingar" plockar han också in Peterson Royces svårigenkännbara "grundläggande värdeinriktning". Dessutom fortsätter han: "Framför allt konstitueras 'folket' av att det uppfattar sig som en annan historisk enhet än andra folk." (Ek, 1992, s 75-76)
Eks mycket viktiga definition på regional identitet är således
den regionalt begränsade kultur människorna identifierar sig med, dvs uppfattar som specifik och avskiljande för dem och andra som de uppfattar sig samhöriga med (Ek, 1992, s 76)
Begreppet kultur står för "sammanhanget av de ekonomiska, sociala, materiella och tankemässiga mönster människan lever i men också påverkar" (Ek, 1992, s 76). Jag vill f ö fästa uppmärksamheten på att han faktiskt definerar regional identitet som en regional kultur. Den som säger att en regional identitet existerar säger alltså också att en regional kultur existerar.
Vi kan jämföra en grupp människor med regional identitet med SSRC's sex kriterier för en etnisk grupp. Kriterium nummer två om en föreställning om kulturell och social egenart överensstämmer bra. Kriterium tre om dikotomin mellan vi och dem finns med (till Eriksens glädje antar jag). Kriterium fyra om att gruppen överskrider den lokala gruppen och face-to-face-interaktion är inget problem med tanke på Eks definition av region. Den femte kriteriet om situationella identiten betonas inte i Eks definition men där lägger han senare texten till att det kan äga rum en mobilisering av en etnisk regional identitetskänsla. Han nämner det i sammanhang med att ha talat om etniska konflikter. "Olika aktörer har enkelt spelat på den latenta kollektiva identitetskänslan." Där har vi Cohen och hans situationella/instrumentella etnicitet på nytt. Men det krävs att den etniska regionala identitetskänslan existerar i botten för att den ska kunna mobiliseras (Ek, 1992, s 79). Liksom Eriksen tror han inte på den rena subjektiva definitionen av etnicitet.
Inte heller det sista kriteriet som säger att etniska kategorier är symboliska har tydligt kommit med i Eks definition. Men det kan nog antas vara ett ganska lätt uppfyllt kriterium. Kravet av gruppidentifikation riktad mot det förflutna och ursprunget i det första kriteriet påminner än en gång om Rönnquists vikt vid att skillnaden mellan etniska grupper och andra kulturellt definierade grupper ligger på betoningen på härkomsten för den etniska gruppen. Detta krav på gemensam härkomst är inte med i Eks definition på regional identitet och man kan tänka sig att han implicit sätter det i motsats till etnisk identitet.
Här går vi tillbaka till diskussionen om den gemensamma härkomsten och ställer den på sin spets genom att titta på NE:s definition av etnisk grupp. Den fokuserar bara på ursprunget: "grupp av människor med gemensamt ursprung. Den är biologiskt självreproducerande genom en hög grad av endogami, dvs. gifte inom gruppen." Just reproduktionen betonade Marta Cuesta i en föreläsning den 8 dec 1997 på Sociologiska institutionen. Där var tillhörighet och reproduktion de två utmärkande dragen för den etniska gruppen.
Men Ek uttrycker sig intressant här. Han skriver om "regional identitet" och säger sedan: "Den etniskt grundade regionala identitetsupplevelsen är en extrem [...]" (Ek, 1992, s 79). Som jag uppfattar det kan han här mena att den är ytterst på en skala snarare än väsensskild från annan sorts kulturell regional identitet.
Han presenterar också en tabell där tre numrerade "karaktärer" av den regionala identitetsupplevelsen presenteras. Den första är den "etniska", den andra är den "traditionella" och paradoxalt nog kallas den tredje också för den "traditionella". För att kunna markera skillnaderna så anges karakteristika för gränser"som antingen "tydliga", "svaga" eller "flytande", för intensitet som "stark", "måttlig" eller "svag" och för social omfattning som är "gemensam", "blandad" eller "gruppbaserad" (Ek, 1992, s 79-80). I alla fallen talar vi om en gradskillnad.
Ek förvirrar oss igen: "Med traditionell karaktär menas här att regionen hålles samman av sin egen historia, avläsbar i språket, centrumbildningar, värderingar, delvis speciella beteendemönster och folkligt s k kulturarv utan att detta är etniskt baserat." (Ek, 1992, s 80) Så vad betyder "etniskt baserat"? Det vet man inte efter att ha läst Eks framställning. Sammantaget antyder han kraftigt att det bara är en gradskillnad mellan etnicitet och regional identitet och tycks utan djupare diskussion säga att det inte är det.
3.2 Analys i "Regional identitet"
Ek tittar på regionala identiteter i Sverige. Han använder bl a olika kulturkartor över Sverige. Han säger att: "När det gäller olikheter inom en äldre folkkultur - kan de tentativt bedömas som viktiga om de antas avspegla historiskt framvuxna identitetsområden som har en viss bäraktighet också för dagens människor att uppleva sig själva - alltså ett uttryck för ett historiskt förvaltat arv." (Ek, 1992, s 81) Det är ju ett viktigt krav både för Peterson Royces definition och för Eks. Men det räcker inte. Olikheter i den äldre folkkulturen kan bedömas som viktiga bara om de har en viss bäraktighet också för dagens människor att uppleva sig själva. Men den äldre folkkulturen är operationellt sett tacksam att undersöka. Och det är det han börjar med.
På Eks kulturkartor och i övrig diskussion hittar man nu indelningar efter många olika kriterier, bland dessa rasbiologi (!), kulturgeografi, den store kartreraren Sigurd Erixons "svenska kulturgränser och kulturprovinser" - till stor del baserad på gårdstyper men också andra andra kulturella drag -, förnamn, genuina dialekter, religion (religiösa traditioner och frikyrkoverksamhet), politik och bofasthet (Ek, 1992, s 81-95).
Hans genomgång går som synes från de mest observerbara fysiska skillnaderna till de som mer har att göra med tankesätt. Ordningen är knappast slumpmässig. Han verkar försöka nå de där ständiga identitetssystemen som Spicer genom Peterson Royce talar om, där moraliska värderingar kan spela sin viktiga roll. På sätt och vis blir en sådan studie det mindre konkret. Å andra sidan så kan han använda mer moderna data. I en tid där tydligt observerbara skillnader i t ex klädsel mer och mer försvunnit mellan regioner så kan man hålla i huvudet att yttre kännetecken kanske inte är det viktigaste utan att det finns den där inre biten kvar i människors medvetanden. Kanske är det som i möten mellan kvinnor och män att man inte omedelbart sätter överraskande beteende hos den andra parten som en skillnad i kultur utan bara gör det när man tydligt sett det kulturella mönstret, vilket anknyter till hur jag tolkade George De Vos (genom Peterson Royce) beträffande kulturella grupper som möts och inte ser varandras tankemönster.
Ja, Ek menar att mycket har hänt i Sverige sedan bondekulturen var så dominerande att ett regionalt historiskt arv kunde spela en stor roll för identiteten. "'Vi-de'-gränserna upplevs och dras upp - i den mån detta fortfarande sker - i en lokalmiljö. De lokala motsättningarna kan därvid mycket väl framträda inom ett område som för den utomstående ter sig enhetligt." Peterson Royce diskuterade ju detta med den inre gruppens jämfört med de utomståendes syn. Ek säger att det "förefaller vara ett uttryck för ett allmänmänskligt etnocentriskt axiom - det finns ett behov av motsättningar vilka förstärker den egna kollektiva identiteten" (Ek, 1992, s 94-96). Men han har hittat två undantag till att den regionala identiteten försvunnit i Sverige:
På två undantag när tycks det mig dock i dag inte möjligt
att särskilja regionala identiteter [i Sverige] om dessa ska ha någon
kvalitativ innebörd i överensstämmelse med de kriterier
som behandlades inledningsvis.
De två undantagen är Gotland och Skåne. Bestämningen
baseras i detta fallet dels på historien, dels på talspråket,
dels på graden av särskiljande självupplevelse.
Huruvida gotlänningar i gemen är bekanta med sin egen
historia vet jag inte. Däremot känner de väl till sin särställning
som ett insulärt samhälle med de praktiska problem detta medför.
De förvaltar ett talspråk som skiljer sig i hög grad från
fastlandssvenskarnas och de underhåller flera seder som har en symbolisk
identifikationsinnebörd - t ex bryggande av gotlandsdricka. Bofastheten
är stark.
Skåne har sin egen historia, här finns ett talspråk
som identifierar inte bara skånsingar mellan sig utan också
utgör ett särtecken - oftast av negativ art - bland andra svenskar.
Landskapet har en egen inofficiell flagga - hissad av många - och
här finns faktiskt beskedliga separatisktiska rörelser sedan
ganska länge. I en modest form är det Sveriges Bretagne. Bofastheten
är relativt stabil, även om skåningarna inte sällan
känt sig kallade till "svenska" uppgifter.
Skånes gränser är emellertid glidande. Det gamla
Skåneland omfattade också Blekinge och Halland. Vare sig den
ekonomiska eller språkliga gränsen till Småland har varit
knivskarp. Detta gör än i dag att den skånska identitetsupplevelsen
måste variera inom landskapet och i angränsande områden.
(Ek, 1992, s 97)
Med avseende på de tre idealtyper som han presenterade i sin "teoridel" så vill han hänföra Skåne och Gotland till den andra idealtypen. "Det ska dock erkännas att detta närmast är en intuitiv skattning som alltså inte gör anspråk på att vara tillfredställande vetenskapligt underbyggd." (Ek, 1992, s 97)
Så skåningar och gotlänningar är inte etniska grupper på Eks skala över regionala identitetsupplevelser utan steget under. Men diskuterar han någonsin det som Rönnquist kallar "gemensam härkomst" eller det som NE kallar "gemensamt ursprung"? Nej. Vad skåningar och gotlänningar inte uppfyller för att kallas etniska grupper tycks snarare ha med gradskillnader att göra. Det är svårt att tro att det tas som självklart att skåningar saknar gemensam härkomst. Givetvis har skåningar en gemensam härkomst och ursprung! Det finns skånska ortnamn från före vikingatid och naturligtvis skånska runinskrifter från vikingatid (Skansjö, 1997, s 31). Själv kan jag, författaren, spåra mina förfäder till de gamla danska och skåneländska kungar som regerade på 900-, 1000- och 1100-talen.
Måste man födas till skåning? Nej, antagligen inte. Att växa upp här och gärna - men inte nödvändigtvis - skaffa sig de enklaste skånska dialektdragen räcker nog i de flestas ögon. Men när en artikelförfattare 13 sep 1997 i Sydsvenska Dagbladet kallade den sedan några år tillbaka till Malmö inflyttade statsminister Göran Persson för en "skåning" var det tydligen fler än jag som hickade till. På insändarsidan kritiserade en anonym person denna formulering i kraftiga ordalag och avslutade sedan:
Man blir inte skåning. Man föds till skåning och är mäkta stolt över detta till skillnad från alla utifrån kommande samojeder [uppsvenskar] som med diverse oartikulerade ljud försöker förställa sig och få sin omgivning att tro att de är äkta skåningar. (Sydsvenska Dagbladet, 18 sep 1997)
Det ska inte tas som en representativ uppfattning utan ett exempel på ett svar på den ursprungliga tidningsartikelen.
4. Slutdiskussion
I denna uppsats har jag gått igenom Peterson Royces utförliga diskussion kring definitionen av "etnisk grupp". Det finns en subjektiv, en objektiv och en "nutida" definition av vilka Peterson Royce ansluter sig till den sista och också baserar sin egen definition på. Sedan tittar hon på hur den etniska gruppen ser ut ur den utomståendes perspektiv och ur den inre gruppens. Den utomstående har ofta en väldigt förenklad bild som inte är något att utgå ifrån när man fastställer den etniska gruppens karaktär.
Sven B Ek definierar region, identitet, etnos, regional identitet och jag jämför speciellt hans definition med SSRC's sex kriterier för en etnisk grupp. Jag uppmärksammar att Eks definition saknar kravet på gemensam härkomst medan den finns i en del andra definitioner på etnicitet. Dock kan man tolka hans idéer som att etnicitet bara är en extrem form av regional identitet.
Han ser sedan på hur Sverige ser ut geografiskt vad beträffar kulturella och sociala skillnader. Han kommer till slutsatsen att lokala "vi-de" avgränsningar är viktigare än regionala. I Skåne och på Gotland finns dock regionala identiteter enligt de kriterier han tidigare behandlat. Frågan om skåningar har eller inte har ett gemensamt ursprung diskuteras inte och jag menar att om man skulle göra det så skulle resultatet definitivt bli att det har de (vi).
Att ställa upp en skiljelinje där innehav och avsaknad av gemensam härkomst utgör skillnaden mellan etniska grupper och andra kulturellt definerade grupper är knappast rimligt. Vad vi kommit fram till är att etniska grupper inte är tydligt avskiljbara från grupper med regional identitet. Det är en gradskillnad i ett antal egenskaper. På den grunden verkar det helt acceptabelt att betrakta skåningar och gotlänningar som befolkningar som helt enkelt, liksom Ek säger, inte har så extrema värden i den regionala identitetsupplevelsen beträffande gränser, intensitet och social omfattning som många av Europas mest typiska etniska grupper, t ex basker, bretagnare och katalaner.
På denna grund ter sig organisationen Skånsk Framtids initiativ att s a s överraska en region med att befolkningen där var en etnisk grupp inte så extrem trots allt. Den ter sig snarast överdriven, som att man överskattat regionens särart och framförallt synen på sig själv som skild från "svenskarna". Däremot placerar Sven B Ek "i en intuitiv skattning" Skåne på steget under etnisk grupp i en tabell. Skåne har vissa kvalitéer som gör den släkt med den etniska gruppen och detta kan utnyttjas som legitimitet om Skåneland ska fortsätta som medlem i UNPO. Problemet är väl snarast den nästan icke-existerande kommunikationen mellan befolkningen och dess representanter i UNPO, vilket knappast bara kan skyllas på organisationen Skånsk Framtid, men det är i vilket fall inte temat för denna uppsats.
Vad annan forskning skulle kunna syssla med är att göra ytterligare
studier (som ger klarare besked än Eks skattning) på i vilken
mån skåningarna ser sig som att vara annorlunda och en egen
grupp. Där kan ingå opinionsundersökningar och djupintervjuer.
Man kan också titta på vilka politiska, ekonomiska eller sociala
förändringar som har påverkat, som nu påverkar och
som troligen kommer att påverka skåningars syn på sin
egen identitet. Det är en klart relevant fråga om man förnekar
att identiteten är statisk och accepterar identitetens instrumentella
roll.
Litteraturförteckning
Ek, Sven B, 1992. "Regional identitet" i Utsikt mot framtidens regioner. Sju debattinlägg. SOU 1992:64.
Eriksen, Thomas Hylland, 1993. Ethnicity and Nationalism. Anthropological Perspectives. London: Pluto Press.
Hettne, Björn, 1992. Etniska konflikter och internationella relationer. Lund: Studentlitteratur.
Jönsson, Karl G, 1993. "Skåningar erkändes som folk", Sydsvenska Dagbladet, 25 jan.
NE=Nationalencyklopedin. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB.
Persson, Henrik, 1996. Katalanska katalaner och svenska skåningar - en studie av identitetsutvecklingen i Skåne och Katalonien. Lund: Statsvetenskapliga institutioner.
Peterson Royce, Anya, 1982. Ethnic Identity. Strategies of Diversity. Bloomington: Indiana University Press.
Skansjö, Sten, 1997. Skånes historia. Lund: Historiska media.
SSF Information, Nov1993, Årg 1 Nr 1.