Dialekter Det andra kravet i [Europarådets minoritetsspråks]konvention [...], att språket skall vara annorlunda än det officiella språket i staten innebär att dialekter av det officiella språket undantas från konventionens tillämpningsområde. Frågan om när ett uttryckssätt skall anses vara en dialekt och när det skall anses vara ett språk är komplicerad och involverar såväl lingvistiska som sociologiska och politiska bedömningar. Vi hänvisar i denna del till det expertutlåtande som inhämtats från professor Kenneth Hyltenstam, bilaga 3. I konventionen ges inga närmare riktlinjer för bedömningen. Varje land som ratificerar konventionen får självt avgöra vad som är att anse som dialekter av det officiella språket som inte omfattas av konventionens bestämmelser. För svenskt vidkommande uppkommer i detta sammanhang frågan om hur de genuina dialekter eller folkmål, som finns i Sverige skall betraktas i relation till konventionen. Som exempel på folkmål kan nämnas älvdalsmål, gutniska och skånska. Dessa folkmål talades tidigare i ganska stor utsträckning i olika delar av landet men har till följd av bl.a. större rörlighet i befolkningen, inflyttningen till städerna och massmedias inflytande kommit att talas och förstås av allt färre personer. Rent lingvistiskt kan folkmålen vara mycket olika nutida rikssvenska. Folkmålen är nära förknippade med den bygd där de har talats och är en del av bygdens kultur och historia. Det kan därför hävdas att det finns ett intresse av att folkmålen bevaras som en viktig del av den svenska landsbygds- och kulturhistorien. Frågan är emellertid om folkmålens kulturhistoriska värde gör att de bör omfattas av konventionens bestämmelser. En invändning mot att tillämpa konventionen på folkmålen är att det är tveksamt om de kan anses som språk. Den allmänna uppfattningen är nog snarare att de är dialekter och som sådana omfattas de i så fall inte av konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk. Ett annat skäl mot att tillämpa konventionen på folkmålen är att det är ett fåtal personer som använder dem som sitt dagliga uttrycksmedel. Det viktigaste argumentet mot att tillämpa konventionens bestämmelser på folkmålen är dock enligt vår uppfattning, att en sådan tillämpning skulle rimma illa med konventionens syfte. Som vi angett i kapitel två är ett av konventionens övergripande syften att stärka landsdels- eller minoritetsspråkens ställning i det offentliga livet, såsom i domstolar, hos myndigheter, i näringslivet m.m. Det finns enligt vår uppfattning inte någon anledning att stödja de gamla och lokalt färgade uttrycksformer som folkmålen är, genom en ökad användning av dem i offentliga sammanhang. Vi tror inte heller att en sådan användning av folkmålen i det offentliga livet skulle stödja folkmålens bevarande. Vid en samlad bedömning anser vi därför att en tillämpning av konventionen i Sverige inte kan omfatta folkmålen.