Gûdá vennor,

"De kan inte längre förstå de idéer, begrepp, insikter, attityder, ritualer, ceremonier, institutioner som skapats av deras förfäder; och eftersom de har förlorat förmågan att förstå, kan de inte upprätthålla, berika, eller föra sitt arv vidare."

Så uttrycker sig ojibwaindianen Basil Johnston om de sina sedan de förlorat sitt språk i den kanadensiska tidskriften Brick, nr 58 enligt en artikel "Kolonisatörerna heter Microsoft och MTV" av Roy Isaksson i Sydsvenskan idag.

Vad man ständigt glömmer bort är att detta lika väl gäller våra folkmål/dialekter i bl a Skåunelann och Skandinavien också. Det är ett kulturarv som försvinner. De flesta människor har troligen missuppfattningen att dialekter är förvrängningar av riksspråket istället för de direkta arvtagare till fornnordiskan de egentligen är.

Och många som lever i städerna tror kanske t o m ofta att de genuina dialekterna är helt utdöda. Så är det inte. Nationalencyclopedin skriver att ungefär 5 % talar "traditionell, utpräglad dialekt" i Danmark och Kristensen (Dansk for svenskere 1994 ) nämner också siffran och skriver att "Danmark sprogligt set er mere ensartet end Sverige", bl a beträffande dialekter. Dessutom finns många övergångsformer mellan genuin dialekt och riksspråk i Skåunelann. I en intervju jag gjorde med Göran Hallberg, arkivchef för Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (1998-01-20), så bekräftade han att de gamla dialekterna finns kvar, speciellt i vissa mindre centralt belägna byar.

Skånes litteraturhistoria I (1996) skriver: "I flera decennier lästes [Henrik] Wranérs [1853-1908] historier högt för barnen i skånska hem och skolor och uppskattades livligt. Men med språkets förvandling har numera både de dialektåtergivande styckena från 1880- och 90-talen och den diktning från 1920- och 30-talen som skildrar landsbygdslivet på dess eget språk mist sin omedelbara läsbarhet i vidare kretsar."

Här är något som gått förlorat. Desto tråkigare att se att en ny offentlig utredning med det delvis anspråksfulla namnet Steg mot en minoritetspolitik (sektion 1, SOU 1997:192) inte vill uttala sig för betydelsen av att dialekterna bevaras utan t o m uttryckligen säger:

"Det finns enligt vår uppfattning inte någon anledning att stödja de gamla och lokalt färgade uttrycksformer som folkmålen är, genom en ökad användning av dem i offentliga sammanhang."

Men vi får se vad regeringspropositionen så småningom kommer att säga.

Lûng den 30 mars 1998

Malte Lewan