Hemma

Där alen står vid brinken
Bland blomster och strån
och sländan följer vinken
av blänket i ån
och veteåkrar glänsa
och blåa betfält gränsa
till horisontens rand
där känner jag mig hemma:
i gamla Skåneland.

Vad är ett hem i världen,
en värld utan slut?
Det är den vrån vid härden,
som varm strålar ut
åt alla fyra hållen
av runda jordebollen
emellan strand och strand
Där känner jag mig hemma:
i Sveriges gamla land.

Där har jag barn och vänner
och sängrum och bord
och når envar, jag känner,
med enklaste ord
och kunde gå med bindel
och hitta utan svindel
till mina ägors rand.
Var är den gamle hemma
som i sin barndoms land?

Som hjärtats flöde strömmar
i ådrornas nät,
så vandra mina drömmar
i minnenas fjät.
De strömma ut i världen,
men vända hem till härden
som trötta barn i bland:
var äro vågor hemma,
om icke vid sin strand?

Text: K G Ossiannilsson