Några uppteckningar av
Finn-sägnen
meddelade av Ingemar Ingers

Särtryck ur TORNABYGDEN 1970

[Bakgrund till texten finns i orginalhäftet.]

--

Lunds landsförsamling, Torna Härad.

1. Lunds landsförsamling, Torna härad.
Uppt. 1925 efter lantbrukaren Bengt
Larsson, Källby, f. 1857.

  Hann to si pó å bygga tjårrkan.
Hann skolle ha jarrtad åw en mann,
åmm hann ännte konne jätta va jätten
hann hidde.
  Når jätten då hadde tjårrkan färi mer
än én sten, så hadde mannen ligged
po Hällgonabakken 1) å hört po en
kvinga, såmm vyssa barned i sömn -
de va jättens kvinga, å honn sjong:

  'Såv, såv, barned mitt
  i maren kommor faren din Hing Fing
  å har mannens jarrteblo me si himm.'

  Når hann hadde hört de, så jikk hann
hänn te tjårrkan å sa:

  'Hing Fing, sätt stenen rätt ing.'

  Så visste han va hann hidde. Så
skolle hann vällta tjårrkan å jikk te
Rommeleklinnt å to en sten å skolle
slå nör tjårrkan. (Hann va.nt jo ingen-
ting, hann hadde jo jättad va mannen
hidde.) Hann skolle tad stenana i hos-
sebånned å slad stenana imod stan,
männ di ble ligganes nånstänns.

2. Lunds landsförsamling, Torna härad.
Uppt. 1924 efter byggmästaren Lars
Svensson, Hjärup, f. i Östra Torn 1832.

  Ja, de va po ällevahondra-taled ad di
böjjde dommtjå'rrkan. Fårúd va honn
böjjd me trä å sto i hondra år.
  Då ad Fing hann hade fåd dänn så
nära färi, så de va fråga åmm åpp-
jö'relsen, då visste ännte kången
såmm rejera va hann hidde. De fikk
hann ännte reda po, udan hann skolle
jätta -ed. Männ då fikk hann jo reda po
ad jätten bode i Rommelekli'nnt, å då
re hann jo did å fårska ätte. Å där sad
honn, fruen Fing å sjång - honn hadde
en liden, såmm hidde Tjing:

  "Tjyss, tjyss, lille Tjing
  i máren kommor Fing, faren din
  me sol å måne ällor kångens jarrte-
           blo."

  Å då fikk hann jo reda po va jätten
hidde. Å då komm hann rianes å hållt
ve tjårrkan, å där skolle hann sätta
ing dänn allor si.ste stenen. Så skreg
hann: "Fing, sätt nu dänn stenen rätt
ing."
  Å galen ble hann, så hann slo dann
si.ste stenen ratt nör po hann å ville
slå hann ijäll. Så jikk hann nör i ka-
pä'lled å fatta åmm pelaren, så hann
ville röjjt dänn ongan. Å dar står hann
inu å hållor åmm pelaren, männ de e
nåd såmm di har hogged ing.
  Å så hadde di de te orsprå'k, ad honn
allri skolle ble färi, där e allti nåd ar-
béte.2)

3. Everlöv, Torna härad. Uppt. 1938 ef-
ter fru Elna Larsson, Hästhagen, Dalby,
f. i Everlöv 1859.

  Där va en såmm hadde tad se pó å
byggja tjårkan, såmm hidde sannte Jö-
ren. Så gikk hann å grua se övor -ed.
Så hadde jätten kommed ti' -en. Så to
hann se pó å byggja tjårrkan. Hann vil-
le ännte ha nåd betalt. Hann skolle
jätta hans namn, älla skolle hann åffra
hann sol å måne ällor åsse sannte Jö-
rens jarrteblo. Jo, å så jikk hann åpp
på Rommelikli'nnt. Så la hann si där,
fårr hann va så övorjiven. Konne hann
då ännte jätta va hann hidde, så skolle
hann ji hann sitt jarrteblo. Så hörde
hann där va nån såmm sjong:

  "Vyssa roa liden Tjinj
  i máren kommor Finj, faren din
  me sannte Jörens jarrteblo
  ällor sol å måne."

  Så fikk hann jo höra va hann hidde.
Jo, så kikk hann jo nårr ti -en ve tjårr-
kan, så sa hann:

  "Finj, sätt dänn stenen rätt inj."

  Så ble hann jo rasanes, så hann satte
ryggjen imod å skolle vällt tjårrkan,
männ hann konne ännte.
  Så ble hónn lia arri å to en sten i
sitt flättebån å slo imod Longa domm-
tjå'rrka, männ så no hann ännte länjor
änn såmm po Dalby bakka. Å där ska
va mä.rke ättor båned. För, männ de e
långa tidor sin, så skolle stenana va
mjuka.3)

4. Kyrkheddinge, Bara härad. Uppt.
1925 efter fru Bengta Nilsson (Mor
Lars Ne.ls), f. i Kyrkheddinge 1846.

  Di sior jo allti, ad Longa domm-
tjå'rrka bler allri färi. Jätten Finj hann
hadde å sjytta me å byggja tjårrkan.
Sannte Lars dänn skolle jo jätta nam-
ned, älla skolle hann åffra sitt jarrte-
blo. Di hadde fårr si de va rent omö'jje-
let di konne jätta de namned.
  Jätten hann hadde sitt nässte i Rom-
melekli'nnt. Å då hadde trålltjarrinjen
sodded inje i barrjed å sjånged, ad di
konne ännte jätta namned po dänn,
såmm hadde böjjd Longa dommtjå'rrka.
Så jittj sannte Lars po Klinnten å hör-
de, ad jäittafruen honn sad å sjång fårr
glytten:

  "Vyssa, roa liden Tjinj,
  i máren kommor Finj, faren din
  me sannte Larses jarrteblo."

  Så ble de vittorlet va hann hidde.
Trållpákked trode väll allri där skolle
nån höra, ad honn sjång så, de trode di
drån-ittje. Å då sa hann te jätten: "Finj,
tjör dänn stenen bättor inj." Så hörde
hann di visste hans namn. Så va de dé,
ad jätten ble så galen, så hann sa, ad
Longa dommtjå'rrka allri skolle ble färi.
Di lavar åsse po na all tid.
  Så ble tjarrinjen sa faselet galen, så
honn ville slå tjårrkan nårr. Å honn to
en sten i sitt flättebån å skolle slå te
Longa dommtjå'rrka. Männ ad båned
jittj itú å honn taffte jo stenen. Å ste-
nana di fallt nårr imällom Vevre å Dal-
by - de va nämmst Dalby. Så fallt di
nårr där, å där liggjor di. De e så gam-
malt, så gammalt, mann de har ännda
vad. Å stenana såmm liggjor där kann
di nä-gu allri ta därifrå'. Di har tad
damm därifrå' å himm i gårana, männ
di måtte ta dåmm did ijänn. Di hadde
injen fre å injen ro; där va alló po gå-
rana åmm nättorna. De e liasåmm ste-
nana, såmm står po Syndra U.glarp; di
tårr di hällor ännte röra.

1) Den genuina formen för Helgonabacken är i
och omkring Lund Hällnabakken, ännu hörd på
1920-talet men numera bortlagd.
2) Nyare uttal för arbä'jj.
3) Nyare ord i målet: det genuina ordet är blöd.
Meningen är, att där blev märke i stenen, då
den var mjuk.