Synpunkt - Populär tidskrift för konst, nr 5, 1977, s 10-11 Två målare [den andre är Åke Göransson] En liten notis i DN den 14 juni meddelar att målaren Karl Andersson är död 78 år gammal. Han var född i Nye, Jönköpings län, och dog i Bäckseda. Som konstnär arbetade han hela livet med äktheten och enkelheten som riktrote. Det finns knappst en yvig gest av något slag i hans måleri eller levnad: han var fåordig, lågmäld och trofast mot sina egna upplevelser och sin egen djupt personliga syn. Han sökte tätheten och en sinnenas koncentration i sina bilder och funderade länge innan han startade arbetet med de till formaten ofta små dukarna. Då han lyckades - han var själv medveten om det - hade han framför sig ett poetiskt hugg in i sinnevärlden: ett ansikte, några enar i en småländsk backe, några frukter eller blommor infångade med absoluta bestämmelser i färg och valör. Ett stycke liv med CJL Almqvistska undertoner bakom den enkla ytan. Det kan vara svårt att beskriva detta sätt att se på en mulen svensk sommardag: en förtätning, en syntes av glädje och svårmod fångad av ett öga, som tycks ha ägt generationer av odlares tankfullhet och begrundan inför dagsljuset och dagens framskridande. I museerna sökte sig Karl Andersson gärna till de små målningarna av Corot, den enkle och monumentale, akternas och de storformade italienska landskapens Corot. De stora gesternas målare - även inom sin egen generation - såg han med ett mångtydigt leende. Om s.k. stilistiska landvinningar kunde han säga - "vad spelar detta för roll om 25 år" -. Som 22-åring hade han kommit till Valands konstskola i Göteborg (under Tor Bjurströms lärartid). Han blev uppmäksammad och med Torgny Segerstedt och Edgar Mannheimer som mecenater gjorde han en första resa till Frankrike. Senare under 20-talet fortsatte han sina studier vid konstakademien i Stockholm. Där målade han bl. a. det fina självporträtt som nu hänger i den Gabrielssonska självporträttsamlingen i Göteborgs Konstmuseum. Han blev i kamratkretsen respekterad som en särling. Det går många historier om hans lakoniska sätt att tala. Han var till synes omdeveten om omgivningen och hade stora möjligheter att mitt i kamratlarmet arbeta med sitt eget. Han ägde också en förmåga att "klä av" kamraternas arbeten och inringa vad som var lån och vad som var en möjlighet. Karl Andersson - jag ser framför mig ett ärligt och öppet småländskt ansikte, en man med sävliga rörelser och lågmält fåordigt tal. Vuxen ur enkelheten var han trogen det enkla - en frisk gren på en svensk tradition vi kan följa bakåt längs en linje som bl. a. markeras av Per Hörberg och Elias Martin. Han blev en de magra ängarnas poet som varsamt redogjorde för vad han upplevde som tillvarons under av ljus och skugga - och vad han upplevde som måleriets kärna: en vidgad och fördjupad erfarenhet av ljus, färg och liv.