Svenskt konstnärsgalleri, Nittonhundratalet, Målare - skulptörer - grafiker, andra upplagan, 1949. Red: Kåge Liefwendal. Stockholm: AB Lindqvists förlag. s 74-75. ANDERSSON, KARL Albin Brogård, BÄCKSEDA OM KONSTNÄREN Född den 1 mars i Nye i Jönköpings län. Föräldrar: Lantbrukare Edvard Andersson och Carolina Kristina Andersson. Gift 1931 med Ebba Decideria Janson. Barn: Ulla-Dea 1932. Började måla 1920. 1922-24 utbildning vid Valands målarskola, Göteborg, för Tor Bjurström, 1927-30 studier vid Konstakademien för Vilhelm Smith, Carl Wilhelmson och Birger Simonson. Resor: 1924-25 Paris och Frankrike, 1938 Frankrike. Separatutställningar: 1938 i Konsthallen, Göteborg, 1941 Konst för Varor, Stockholm, 1941 God Konst, Göteborg, 1943 Galerie Moderne, Stockholm. Samlingsutställningar: 1933 vårutställningen på Liljevalchs, 1935 Exponenterna Liljevalchs, 1941 Nordisk konstutställning, Mässhallen, Göteborg, 1941 Nordisk Konst, Aarhus, Danmark. - Utställde första gången 1922 på Valands elevutställning. Representerad i Nationalmuseum, Göteborgs Konstmuseum och Växjö museum. - I privatsamling hos Hjalmar Gabrielsson. Ur produktionen märkes: 1935 En vas med blommor, 1937 Stilleben med äpplen, 1938 Gosse med gitarr. Erhöll 1938 års stipendium från konstakademien. KONSTNÄREN HAR ORDET Oftast har man svårt att kunna bedöma värdet av sina egna tavlor. Man tycks behöva åratal för att kunna göra det. Efter någon tid då kamrater och kritiker sett dem och man kanske har haft dem utställda och fått höra olika omdömen om dem kan man bilda sig en föreställning om deras värde. På så vis får man liksom agnarna skilda från vetet, bildligt talat. - nästa sida UR KLIPPBOKEN Den småländske målaren Karl Andersson (f. i Nye 1899) har inga uppseendeväckande krusiduller i sitt sätt att teckna och komponera, ingen djärv palett, inga originella motiv, men man får nog söka land och rike ikring för att hos någon annan hitta en så medveten och säker teknik, en så äkta och fin ton i färgen och en så stilla och öm lyrik i uttrycket som i Anderssons tavlor. Gustaf Näsström har sagt, att han inte hör till solsångarna - därtill är tonläget för dämpat, färgen för nerskruvad - och det må vara sant, men till Sylviornas, sångarnas, klass bland målarna hör han dock, därpå kan man inte tvivla. Nils palmgren, Aftonbladet 6/10 1941. Det kan ibland ligga något väl försiktigt och litet tungt över vad Karl Andersson målar, men man har inte ett enda ögonblick någon tvekan om den personliga känslan och den fina artistiska hållningen i detta hans verk. Självständigheten är påtaglig, här ha vi en man, som gått sina egna vägar och som brottats med egna problem, även om han lärt av andra. Alldeles främmande står han t. ex. inte till franskt måleri, och då han ett par gånger vistats i Frankrike, är detta ju mindre underligt. Den lätta kubiseringen i det koloristiskt förnäma mansporträttet från följande år visar att konstnären följt med utvecklingen utan att därför förlora ett uns av sin personlighet, och för övrigt betecknar kubismen endast ett hastigt övergående experimenterande. Målningen är ett fascinerande verk, och sådana detaljer som den röda halsduken och den vita kragen ha målats av en karl med verklig känsla för färgens skönhet. Ragnar Hoppe, Social-Demokraten 1941. Med en sakligt skildrande enkel form och en färg, som oftast är neddämpad i grått lägger han upp sina stilleben, landskap, interiörer och porträtt. Även om ett nyligen målat stilleben som Vitsippor i fönster med dess vackra grå toner inte saknar koloristiska förtjänster, utgöra dock konstnärens tidigaste arbeten tyngdpunkten i hans produktion. Ett damporträtt och ett Stilleben med litermått, båda daterade 1925, visa en mättad, romantisk dov kolorit och en mot monumentalitet strävande formgivning. B. O. Österblom, Konstvärlden nr 15, 1943. Karl Andersson målar i vedertagen traditionell stil. Men det gäller i denna konst som i all annan att se *bortom stilen*, när man bedömer den, att inte förblindas av de yttre oväsentligheterna, fernissan, guldblänket i ramarna. Och då upplever man den inre tonen i konstverket, *ögats musik*, som inte kan inläras genom några recept. - - - - Hos Karl Andersson förnimmer man den djupa helhetstonen antingen det är frågan om stilleben i gamle Chardins anda, landskap som minner om Barbizonskolan eller damporträtt av mera modernt formsnitt. Ingenting är så där påtagligt fascinerande, men det andas en stilla värme i denna konst - även i de svalt silvergröna småländska landskapsbilderna - som är hälsosamt välgörande. Man anbefaller lugnt denna utställning åt var och en, som i denna nervösa tid vill ge sig till ro och tålamod att se till värden, som består, huru än modet och smaken skiftar. Kåge Liefwendal, Nya Dagligt Allehanda, 14/10 1943.