Nutida svenskt måleri, ny följd 2, 1945. AB Svensk litteratur. A Börtzells tryckeri ab. s 293-294. KARL ANDERSSON, Holsbybrunn. Född den 1 mars 1899 i Nye, Jönköpings län. Elev för Tor Bjurström på Valands målarskola i Göteborg 1922. Studieresa till Paris 1925-1926. Studerande vid Konstakademien i Stockholm 1927-1930. Erhöll resestipendium ur Akademiens särskilda understödsfond 1938 och reste då åter till Frankrike. Utställde första gången i Konsthallen, Göteborg, 1938. Har senare utställt hos Svensk konst för varor i Stockholm 1941 och samma år hos God Konst i Göteborg, samt 1943 å Galerie Moderne, Stockholm. Representerad på Nationalmuseum. - nästa sida Redan då jag gick i folkskolan började jag rita med pastellkritor. Små landskap med en röd stuga vid en sjö var ett av mina älsklingsmotiv. Jag vill minnas att de liknade s. k. "hötorgskonst". Kamraterna beundrade dem mycket, vilket smickrade mig. Jag hjälpte kamraterna med teckningarna mitt för näsan på lärarinnan under teckningslektionen, vilket hon ju heller inte brydde sig om. Teckning var inget nödvändigt att lära sig, och det kan man ju hålla med om. Ända från tidiga barndomen och till jag som 22-åring började på Valands målarskola i Götebprg var jag mycket nyfiken på allt som rörde konst - mest måleri förstås, men det var inte mycket jag fick reda på. Och den enda riktiga konst jag fick se, var altartavlan i kyrkan. Mina föräldrar gick ej i första taget med på att jag skulle bliva något annat än lantbrukare och allra minst konstnär. Det kostade pengar också att gå på en målarskola i en storstad och pengar var det alltid ont om under mina uppväxtår. Jag skickade några teckningar till Tor Bjurström på Valands målarskola i Göteborg och hörde mig för. En av teckningarna, ett självporträtt på locket till en skokartong, hade jag lagt ned mycken möda på. Jag till och med försökte rita porerna i ansiktet. Bjurströms svar var för mig glädjane och hoppingivande - att få ett brev från en "riktig" konstnär, som därtill gav mig beröm för mina teckningar, var den högsta lycka jag kunde tänka mig. Det var likväl ej med glatt mod, utan med tungt sinne, som jag kom iväg till Göteborg till Valands målarskola. Dels tyckte jag att jag hade dåligt samvete för att jag gjorde mot mina föräldrars vilja och dels fick jag en skuld i en bank på några hundra kronor. Men framför allt var det ovissheten för framtiden som tyngde mitt sinne. Då jag emellertid kommit till Göteborg och på skolan träffat samman med lärare och kamrater glömde jag snart alla sorger, och då jag efter hand fick börja måla små stilleben och porträtt erfor jag för första gången den känsla som jag sedan lärt mig värdera mest här i livet: den verkliga målarglädjen. Karl Andersson