Nutida svenskt måleri, ny följd 1, 1945. AB Svensk litteratur. A
Börtzells tryckeri ab. s 236-237

Karl Andersson hör otvivelaktigt till landets mindre kända målare, och
ändock har sin krets av hängivna beundrare, bland dem en hel rad av
Göteborgs mest hektiska färgkonstnärer, vilka i hans konst upptäckt en
stilla lyriker och en omutlig karaktär. Har har under åren 1922-1925
varit deras kamrat i Valand under Bjurström och han har senare då och då
från sin småländska hembygd återvänt som utställare till Göteborg.
Otivelaktigt har han påverkat en och annan av de mera intimt målande
göteborgarna exempelvis Frithiof Berglund.

Karl Anderssons måleri går helt i moll, färghållningen är från början
rätt mörk, småningom något ljusare men alltid mycket dämpad. Ett
tålmodigt arbete och en omsorgsfull genomföring märks över hela linjen.
Från hans målningar stiger en äkta ton och en fin doft som av försynta
skogsblommor. Det är inte utan vördnad man stannar inför verk som det
1922 daterade blomsterstycket "Blåkockor och prästkragar", den fast
formade "Äpplen på fat" från 1926, den utsökr artistiska studien "En vas
med blommor" samt det lilla stillebenet från 1941 "Begonia". Han gör
också trovärdiga och måleriska, stundom därtill en aning naiva
interiörer från bondehem, och han målar gärna korna i ladugården. Sin
själ har Andersson också nedlagt i en rad av trädgårdsbilder, den
innerliga men ändock intensiva "Motsol i trädgården" och den inom
relativt små mått monumentala "Blommande körsbärsträd", där franska
studier omsmälts på ett lika fritt som nordiskt sätt. Även på
figursakernas område kan konstnären nå fram till något helt igenom känt
och personligt tolkat: "Gosse med gitarr".

Trots allt är hans krets på sitt sätt trång - allvaret alltid
genomgående - och han låter sig inte tändas av den i färgen inneboende
lågan. Allt detta är en inskränkning och en gärdesgård kring ett
småländskt hemman, inte alltför stort och rikt, men det räcker gott nog
för ett människoliv och ett konstnärsöde. Gammal fin allmogekultur,
nedärvd från generationer, är till slut det, som ger Anderssons konst
dess egendomliga doft och dess stilla melodi.