Nutida svenskt måleri, första delen, tredje upplagan, 1948. AB Svensk
litteratur. A Börtzells tryckeri ab. s 293-294. s 183-184.

Bland yngre landskapsmålare i Småland märkas också Ivan Hoflund, Karl
Andersson och Carl Andersson. [...] Allvarligare till sin läggning och
mera rotfäst i den småländska myllan är Karl Andersson. För några år
sedan exponerade han en liten kollektion figurstudier, landskap och
stilleben. De verkade minst av allt genom yttre åthävor, frapperade
varken genom ovanliga motiv eller en högt uppdriven kolorit, men
fängslade genom sin påtagliga anspråkslöshet och sin dämpade klang. Det
var som om man mitt i det bedövande sorlet från en mängd tomma, mer
eller mindre intetsägande röster plötsligt hört en låg, djup stämma,
vars varma timbre fick en större mingsfullhet just mot pladdret runt
omkring. Dessa tavlor talade om ett ödmjukt och trohjärtat förhållande
till naturen och konsten, och i sin smultna tonharmoni och koncentrerade
form visade de på en målarebegåvning av långt ifrån vanlig gedigenhet
och halt. I hans tidigare produktion spårar man ett viss inflytande från
fransk modern målarkonst. Så för t. ex. det i mättade, mustiga toner
hållna, som matière så ädla damporträttet från 1927 tanken till
Modigliani och ett par dukar från de närmast följande åren ha en lätt
kubistisk anstrykning. Om emellertid det franska inflytandet förefaller
att ha varit av tämligen övergående art, finnes det i konstnärens senare
oeuvre mycket, som närmar honom till det danska måleriet från seklets
första decennier, inte minst i det återhållsamma färganslaget. Men Karl
Andersson är dock främst en äkta målare och en ödmjuk, intim
naturdyrkare, och trots en viss tyngd i uppfattning och utförande långt
ifrån onyanserad. Om man till en början kan finna både hans landskap och
hans figursaker något rustikt enkla, viker dock snart detta intryck för
den äkta, tillbakahållna känsla, de alltid förmedla.