Konstperspektiv, årg 16, nr 1, 1960, s 22-25 [Bild] Karl Andersson: Min svärmor Karl Anderssons vitsippor Arne Stubelius Den som står mitt upp i en framväxande konströrelse ser väl sällan linjerna i det som sker. Inte tror jag t. ex. att vi som var Karl Anderssons kamrater och beundrare under hans tid på Valand - tjugotalets första år - märkte att denne särling hade något gemensamt med de stockholmska nyklassisisterna eller med den just då framträdande nya sakligheten. Lika litet som vi såg att från Ivarsons och Sandbergs spirande kolorism kunde dras släktskapslinjer till Hallströms och Xets naivism. Anderssons måleri skiljde sig i ett avseende starkt från stockholmsfrändernas: det saknade helt pastischerande drag. När han mot årtiondets slut kom till Paris fann han inte heller sin idol på Louvren i tidsguden Ingres. Däremot kände han igen sin egen strävan hos såpass renodlade realister som Chardin och Courbet. Han beundrade även Corot. På vägen ner hade han stannat en tid i Amsterdam för att titta på Rembrandt och van Delft. Också för att se noga på de stora nederländska landskapisterna och stillebenmålarna. Efter ett par års studier i Frankrike kom Andersson till Stockholm där han gick fyra år på Akademien. Han ville kunna yrket ordentligt, sa han. Och sedan har han envist som konstnär hållit sig till vad man kanske vågar kalla realismens tidlösa allmänning. Den som högeligen äIskat Karl Anderssons försynta och förfinade, sakliga och ända besjälade måleri undrar ibland: -Kan det verkligen vara så, som vi ofta fick höra på trettiotalet, att man fort nog tröttnar på det detaljtroget och noggrant naturefterbildande konstverket. Det som exakt fixerar tingen och ger dem deras plats i rummet. Det skulle ge känslan och tänken för liten vandringsplats inom ramen. Att den summariska skissen skulle fängsla mera i Iängden. Likaså den syntetiserande bilden. Båda endast ger fantasien en stöt och Iåter den arbeta vidare på egen hand, sades det. Sådana har funderingar har ofta dykt upp och ventilerats i familjen inför en klar och säker liten målning av Karl Andersson. Den har i många år - bortåt tjugo - hängt här hemma. Varje dag har den mött våra blickar vid det gemensamma morgonteet. Den borde vara utsliten för våra ögon och förbrukad av vår fantasi men vägrar absolut att vara det. Den slocknar inte. Den är som ett tryggt handslag av en redbar och ärlig vän. En sådan som man kan tiga tillsammans med. En sådan som Karl Andersson. Han som oväntat kan dyka upp och ringa på dörren några år sedan man sist såg honom - ingen brevväxling under mellantiden - och säga: Här är några bullar från Ebba. Precis som om de bodde i svalelag med en. Den nyssnämnda lilla dukens motiviska innehåll är Iätt återgivet i ord: På en mörkt gråbrun bordsskiva står ett dricksglas med vitsippor. Glaset kastar slagskugga åt höger. Till vänster ligger ett vitt kuvert med rött frimärke. Bakgrunden är ett stycke grå-röd-brunrandigt tyg. Måleriet häpnadsväckande enkelt till sin struktur. Har knappt synliga penseldrag. Varje ting satt på sin plats och väl karakteriserat med osviklig valör - och tonriktighet. Intet därutöver. Hur kan några kvadratcentimeter målad yta, som inte ens söker smeka ögat med ljuva eller lysande färger eller ger tanken en underfundig kompositionsIösning att glädjas åt, hur kan den ge ifrån sig så mycket. Ibland har jag tänkt: - Du kanske låter lura dig av sentimentala barndomsminnen. Av alla de där buketterna med blå och vita sippor du plockade under vårsöndagarnas promenader. Via dem upplevde du ju så många under. - Knappast fråga om suggestioner av det slaget. Så likgiltig som du kan stå inför många andra målade blombuketter. De må innehålla aldrig så förledande vårblomster för att locka dig in i barndomslandet. Och så detta att de egna barnen, som knappast alls varit i tillfälle att vandra i sippskogar, ändå delar din hustrus och din kärlek till just dessa "Vitsippor". Nog är målningens kvalitet och andliga kraft en realitet. Duken är signerad 1939, men redan 1922 såg man på Tor Bjurströms elevutställningar lika mogna och lika fängslande målningar av Karl Andersson. Kamraterna inte bara beundrade dessa ofta på papperslappar utförda små stilleben och landskap. Åtskilliga blev märkbart påverkade av dem. Och ett försynt realistiskt valörmåleri var några år framåt, vid sidan av de frejdiga experimenten i Cézannes och Isaksons anda, utmärkande för Valands konstnärliga ansikte. Vad som nu står för en som det märkligaste av allt då man ser tillbaka på sextioåringen Karl Anderssons konstnärliga alstring under närmare fyrtio år är väl hur trogen han varit sitt ursprung och sin genius. Kärna och skal går ej att skilja åt i hans konst, så allt igenom är idé och form ett i vad han skapat. En sådan konst med rötter till en gedigen personlighets innersta kan helt enkelt inte variera med dagsmodet. Hur kan en konstnär utan att köra fast i slentrian under årtionden arbeta med samma motivkrets, se den ur samma andliga synvinkel och i stort sett använda samma arbetssätt. Och hur kan han undgå att ens i ringa mån påverkas av de internationella ismernas långdans, som han dock väl känner till från utlandsresor och genom tidskrifter. Svaret är väl att detta kan just den intime realisten. Målet, att i sin konst ge tingens själ och form, så att de tu bli ett, kan han närma sig endast genom att ständigt söka fullända medlen. Och det gör han inte genom framstötar i olika riktningar. Endast genom att envetet, envetet borra sig rätt in i verkligheten med känsla, tanke och finvassat redskap. Redskapet är tekniken. Även om man håller fast vid att Karl Anderssons realism inte har så mycket att göra med den pastischerande nya saklighet och klassicism med vilkas debut hans egen var samtidig så måste man nog erkänna att hans förälskade sysslande med det enkla vardagstinget och hans sökande efter direkt uttryck för denna kärlek ställer honom i linje med sådana tjugotalsdiktare som Erik Blomberg och Ragnar Jändel. Den som i ord mest fullödigt tolkat den besjälade realismens strävan är ändå Karin Boye i dikten En målares önskan, vilken slutar med de ofta citerade orden: - ]ag ville måla en träsked så att människorna anade Gud. Karl Andersson har säkert inget emot att de raderna får stå som slutkarakteristik av hans eget fromt ödmjuka målarliv, sådant han lever det i sin småländska hembygd. Den miljö han där skapat omkring sitt arbete i ett gammalt officersboställe är det omöjligt att föreställa sig annorlunda än just som sådan som den är, präglad av gedigen svensk allmogekultur. Det är lika omöjligt som att tänka bort enebackarna, körsbärsdungarna de grå ladorna och de röda stugorna ur bygden runt Karl Anderssons hem.