NOT DONE YET.
Jag är tämligen övertygad om att Jeff Buckley, i likhet med sin
legendariske far Tim, kan bli en verkligt stor artist. Men han är inte
riktigt där än.
Han har ärvt en häpnadsväckande röst, kapabel till vilka trollkonster
som helst. Om han i detta nu vet vad han ska göra av den är en helt
annan fråga.
Ena stunden låter han som en inställsam folksångare i en tillkämpat
"känslig" version av Elkie Brooks sjuttiotalshit "Lilac Wine", i nästa
briljerar han som en retfullt brådmogen korgosse i ett klassiskt verk av
Benjamin Britten, för att därefter kasta sig ut i en gräll bluesmutation
där han låter som en obehaglig korsning av Sting och Robert Plant...
Kalla det ambitiöst. Pretentiöst. Kalla det omognad. Eller rätt och
slätt sökande efter en egen identitet.
Här finns ändå mycket att bygga vidare på. Passionen, inte minst. Det är
en platta som vibrerar av illa tyglad intensitet och nästan plågsam
närvaro. Killen är ett krutpaket. När han lyckas hålla styr på sina
influenser - allt från Beatles och Leonard Cohen till jazz och brötig
gitarrpop - och inte låter de komplexa arrangemangen tippa över i
fusionmusik eller helt enkelt sänker dem genom att lasta på för mycket
barlast, då blir det förkrossande effektfull musik.
Emotionell, men utan hysteriska övertoner. Fri och sökande, utan att bli
sökt. Med självklara, ändå ständigt skiftande melodier och nakna,
gripande sånginsatser. Andlösa stråkarrangemang, skimrande detaljer,
luft och ljus, vilt huggande gitarrer. Klassiskt låtskrivande, men
definitivt här och nu. Oerhört innehållsrikt, men ändå märkligt rakt och
enkelt i sin uppkäftiga attityd och medvetet känsloladdade attack.
Var det någon som sa "Julian Lennon"?
Glöm det i så fall. Det här är något helt annat. Ser fram emot
fortsättningen.
Lennart Persson
|