Jag är tämligen övertygad om att Jeff Buckley, i likhet med sin legendariske far Tim, kan bli en verkligt stor artist. Men han är inte riktigt där än. Han har ärvt en häpnadsväckande röst, kapabel till vilka trollkonster som helst. Om han i detta nu vet vad han ska göra av den är en helt annan fråga. Ena stunden låter han som en inställsam folksångare i en tillkämpat "känslig" version av Elkie Brooks sjuttiotalshit "Lilac Wine", i nästa briljerar han som en retfullt brådmogen korgosse i ett klassiskt verk av Benjamin Britten, för att därefter kasta sig ut i en gräll bluesmutation där han låter som en obehaglig korsning av Sting och Robert Plant... Kalla det ambitiöst. Pretentiöst. Kalla det omognad. Eller rätt och slätt sökande efter en egen identitet. Här finns ändå mycket att bygga vidare på. Passionen, inte minst. Det är en platta som vibrerar av illa tyglad intensitet och nästan plågsam närvaro. Killen är ett krutpaket. När han lyckas hålla styr på sina influenser - allt från Beatles och Leonard Cohen till jazz och brötig gitarrpop - och inte låter de komplexa arrangemangen tippa över i fusionmusik eller helt enkelt sänker dem genom att lasta på för mycket barlast, då blir det förkrossande effektfull musik. Emotionell, men utan hysteriska övertoner. Fri och sökande, utan att bli sökt. Med självklara, ändå ständigt skiftande melodier och nakna, gripande sånginsatser. Andlösa stråkarrangemang, skimrande detaljer, luft och ljus, vilt huggande gitarrer. Klassiskt låtskrivande, men definitivt här och nu. Oerhört innehållsrikt, men ändå märkligt rakt och enkelt i sin uppkäftiga attityd och medvetet känsloladdade attack. Var det någon som sa "Julian Lennon"? Glöm det i så fall. Det här är något helt annat. Ser fram emot fortsättningen. Lennart Persson