JEFF BUCKLEY: ''Grace''
De blir allt vanligare i skivaffärerna:
Barnen till legenderna.
Jeff är son till den kultdyrkade hippiefolksångaren Tim Buckley, död av en
överdos 1975.
Far och son kände knappt varandra, men visst finns här ett arv.
I röst och sångsätt: ett starkt känsloladdat fritt flöde, en sorts nervig tuta
som många säkert finner ansträngande, men som jag tycker är magnifik och
mycket vacker.
Ibland gör Jeff vad man väntar sig: på en mini-CD i fjol sjöng han Edith Piaf
sentimentalt och romantiskt, här krossar han hjärtan med en okonstlad version
av Leonard Cohens ''Hallelujah''.
Fina ''Lover, you should've come over'' kunde vara en låt av pappan och
''Corpus Christi carol'' är i genren vacker pojke sjunger vackert på
skolavslutningen. Fint.
Men oftast är ''Grace'' djärvare än man kunnat ana.
Led Zeppelin tycks vara en stor influens, och kombinationen är inte så udda
som ni tror: Zeppelin hade smak för folkmusik, centralstycket på deras debut,
''Dazed and confused'', stals rakt av från en tydligen försvarslös trubadur.
När Jeff Buckley glider loss till akustiska gitarrer, tunga trummor och
raffinerade stråkarrangemang hamnar vi rätt nära Zeppelins mer akustiska
stunder, inte minst när sångaren i klimax slår på en sirenton som kan mätas
med Robert Plants.
Tro nu inte att detta är hårdrock.
Snarare experimentell drömrock, driven av ibland smärtsamt starka känslor.
Rätt enastående.
MÅNS IVARSSON
Bildtext:
EXPERIMENTELL DRÖMROCK som är rätt enastående. Det märks att Jeff Buckley är
son till Tim Buckley, men Led Zeppelin är en ännu större influens.
Anmärkning: 4 getingar
BRS-Dok.nr: 000060900 (AR94)