Av PO TIDHOLM Jeff Buckley är liten och speedad. Han trummar på knäna och flackar med blicken. När jag frågar om han är den rastlösa, rotlösa typen slutar han trumma och ser ledset på mig. - Det är en gäst man inte får ur kroppen, säger han. Jeff Buckley talar i ett poetiskt tonfall och njuter av orden han hittar. Saknar du New York, Jeff? - Nej. . . New York är i mitt hjärta, alltid. Säger han. Med eftertryck. Han är 27 år gammal och son till en död rockstjärna, Tim Buckley, en av sextio- och sjuttiotalens mest framstående amerikanska folksångare. Men honom får man inte prata om med Jeff Buckley, han tycker inte det spelar någon roll vem som är hans far. Jeff fick träffa Tim under en påskhelg 1975, det är allt. Han blev inte ens bjuden till hans begravning. Men man börjar lätt spekulera om begreppen "arv och miljö" efter att ha lyssnat på Jeff Buckleys debutalbum "Grace". Han har ärvt sin fars otroliga röst och känsla för frasering och intonation. Ensam typ Musik har alltid funnits nära till hands för Jeff Buckley, som växte upp i Kalifornien i en hippiefamilj med växlande familjemedlemmar. Och hans egen rotlöshet har rötter. - Kolla på min familj, va, judar och katoliker i ett land utan historia, Gud möter Allah och det finns ingenting att luta sig mot. Och sen kommer sextiotalet och alla börjar tänka tvärtom och skapa sina egna religioner. Dessutom flyttade vi hela tiden. - Jag är en ensam typ, säger Jeff Buckley sedan, något lugnare än tidigare men inte desto mindre pretentiös. Hans basist, Mick Grondahl, sitter snett mitt emot mig, på stolen bredvid Jeff. Han lutar sig bakåt och gör små subtila grimaser. Jeff märker inget. - Det är dumt att leva ensam men ännu dummare att dö ensam, säger han sedan, jag älskar mina vänner så mycket men sviker dem hela tiden. Jag bara försvinner och dyker upp och ber dem på mina bara knän att förlåta mig. Om du skulle vara min vän skulle jag dyka upp vid din tröskel klockan fem på morgonen. Sån är jag. Mick Grondahl suckar lågt från sin stol, Jeff märker inget. Själv är jag nog inte i position att säga något. Vad det handlar om är ett naivt och oförstört underbarn, en egocentrerad artist som alla låter hållas. Lite besviken blev jag nog när jag träffade Jeff Buckley, jag hade lyssnat på "Grace" och kände att här har vi för en gångs skull en artist som hittat fokus, som har en energi som strålar åt ett bestämt håll istället för att rinna ut i alla riktningar. Njuter av sin roll Men, visar det sig, så snart han står på Ginos scen några timmar senare närmar han sig sanningen i sina egna låtar. Hans uttryck spänner från jazz och folksångartradition till Led Zeppelin-rock. Hans goda idéer är förvaltade på bästa sätt. Jeff Buckley vrider och vänder på sina sånger tills de blir en spegel av hans inre. Och en lidande och rastlös stjärna är välkommen in i hjärtat, men knappast en lidande och rastlös person. - Jag kan vara fruktansvärt elak mot mina vänner, säger han, aningslöst driver jag med dem till de tårögda ber mig att sluta. New York-humorn kan vara så kall. Helt uppenbart njuter han av sin nya roll som den alla lyssnar på. Jeff Buckley beställer ångkokta grönsaker under intervjun och jag frågar om han är vegetarian och han svarar nej men ger mig ändå en tiominutersmonolog till svar. Lika mycket som han älskar sin röst i medhörningen på scen älskar han sina andliga verbala utsvävningar vid middagsbordet. Det är tur att han älskar sig själv, det ger honom hans fokus. Jeff Buckley saknar distans. Det ger honom möjligheten att driva sin linje så långt det är möjligt. Många erbjudanden Jeff Buckley lämnade Kalifornien 1991 för att delta i en hyllningskonsert för sin döde far. Väl på väg till New York tyckte han att det var lika bra att flytta dit. Så det gjorde han, ensam, utan vänner eller kontakter i metropolen. Hyllningskonserten blev ett ironiskt avstamp för hans musikaliska karriär. Han gjorde en låt av sin far, "I never asked to be your mountain", och självklart blev det en massa snack om att Tim Buckley var tillbaka - i form av sin son. Ironiskt blev det därför att Jeff Buckley sedan dess vägrat bli ihopkopplad med sin far. Men det var där det började, och han bosatte sig i East Village, i downtown New York och började uppträda på barer och kaféer. Efter ett år av harvande inför en växande publik rullade limousiner upp framför barerna och skivbolagens talangscouter radade upp sig vid bardisken. Jeff Buckley fick mängder av generösa erbjudanden pengar och snabba karriärer men avböjde länge. Han skrev till slut på för Sonys underetikett Columbia med löfte om en lågprofilerad marknadsföring och stor frihet. Stark närvaro Det första steget togs i våras i form av en EP, inspelad på den irländska baren Sin-é. Den fångar Jeff Buckley med enbart en elektrisk gitarr, sjungandes på sitt stamställe inför femtio personer och var tänkt att ange klangen för hans artisteri. Jeff Buckley vill vara nära och del i en tradition och ett sammanhang. Nu har han ett band och spelar länge, länge med strak närvaro, vilket lockar fram närvaron även hos publiken. Lokalen krymper och Jeff sjunger a cappela med religiös övertygelse han hämtat hos idolen Nusrat Fateh Ali Khan, den pakistanske folksångaren. - Jag älskar allt som har en själ, säger Jeff Buckley och räknar upp några namn. Bob Marley, Edith Piaf hinner jag uppfatta innan han går över i en hat-attack mot Roxette. - Religioner hatar jag också, men jag älskar fanatismen och närvaron hos utövarna. Religioner är så vackra i sig själva. Människan har lortat ned dem med sina uppfattningar. Om vi inte brydde oss så mycket skulle Gud kunna få köra sin bil och ha sex som han ville. Det är ju bara passion vi vill ha. Jeff Buckleys band är lyhört och sträcker ut musiken. Det är på samma gång lågmält och intensivt, de borde kunna göra filmmusik ihop. Dynamiken i Jeff Buckleys låtar skapar en episk stämning. Som extranummer kommer de ut och jammar, börjar med en reggae som blir något annat. Emellanåt håller Jeff små monologer. Han är en intellektuell amerikan. Ny nationalsång - Men jag avundas inte er européer, som så många andra i mitt land. Ni har en närhet till konsten, kulturen som jag älskar men jag känner mig inte hemma här, säger han. I USA finns allting, vilket förstås inkluderar en massa skit. Det som saknas är "unity" - enighet, sammanhållning. Det finns inget som håller oss samman, det är därför vi har så mycket problem. Jag skulle vilja skriva en ny nationalsång, kasta den gamla lång väg. Den låter som en jävla begravningsmarsch. - Min nationalsång skulle upprepa ordet "unity" om och om igen och den skulle förkroppsliga ordet så att ingen skulle kunna sjunga den utan att mena det som kom ut. Och den skulle vara så vacker att man inte skulle låta bli att sjunga den. Man skulle älska det. Mick Grondahl skrattar högt från sin stol och mimar ordet hybris bakom Jeffs rygg. Men det bekommer inte honom, han har en vision. Mick är cool, han känner sig hemma och berättar om sin danska pappa. Jeff är en typiskt rotlös 27-årig amerikan. - USA kommer alltid att vara ett ungt land. Som ett barngeni som inte förstår sitt eget bästa, fortsätter Jeff. - Som du då, säger Mick Grondahl knappt hörbart, men med tydlig respekt i rösten.